"Som duvor till våra fönster" Äldste Jeffrey R Holland i de tolv apostlarnas kvorum Må vi göra lika mycket av de välsignelser vi har fått som [våra förfäder] gjorde av sina umbäranden, som många av dem fick utstå. Må vi, med sådant överflöd, aldrig glömma Herren. Äldste Maxwell, vi tackar vår Fader i himlen för den mirakulösa förlängningen av din apostoliska verksamhet. Vi är tacksamma för att ditt vittnesbörds förkunnelse har fortsatt även i denna vackra, nya byggnad. Vi älskar dig och ber för dig. Och president Hinckley, å nästan 11 miljoner medlemmars vägnar tackar vi Herren för förlängningen av din verksamhet. Jag minns särskilt första spadtaget-ceremonin till den här byggnaden, som du ledde för knappt tre år sedan. I sin tacksägelsebön vid denna ceremoni bad president Boyd K Packer om att konstruktionen skulle vara säker, vacker i sitt utförande och därefter om ytterligare en ynnest från himlen. Han bad att presidenten skulle få möjlighet att se det som vi nu ser framför oss, presidera i dess talarstol och förkunna sitt vittnesbörd här. Vi tackar alla himlen för dig och för detta svar på bön. Dessa är förvisso några av de dagar som våra trofasta och framsynta förfäder såg under återställelsens första tid. På kyrkans generalkonferens i april år 1844 påminde bröderna om de första sammankomsterna 1830. En av dem sade: "Vi [talade] om Guds rike som om vi hade världen för våra fötter. Vi talade med stort självförtroende, talade om stora planer, även om vi inte var många [till antalet] . . . Vi tittade, [och] om vi inte såg denna [församling], såg vi Guds kyrka i en syn, tusen gånger större [än den var då], även om vi [vid den tiden] inte var nog många för att sköta allt på en bondgård eller förse en kvinna med en mjölkspann . . . Alla [kyrkans] medlemmar höll konferens i ett rum på knappt 40 kvadratmeter . . . Vi talade [sedan] om . . . människor som skulle komma som duvor till fönstren . . . att [alla] nationer skulle flockas till [kyrkan] . . . Om vi hade berättat för människor vad våra ögon såg den dagen, skulle vi inte ha blivit trodda." 1 Om detta var deras känsla det ödesdigra året 1844, precis innan Joseph Smith led martyrdöden, vad måste inte samma bröder och systrar se från sitt eviga hem en dag som denna! Så mycket har hänt sedan dess som vi och de bör vara tacksamma för. Och detta är givetvis inte slutet. Vi har så mycket arbete att utföra, både vad gäller kvaliteten och kvantiteten på vår trofasthet och vårt tjänande. George A Smith, rådgivare i första presidentskapet till president Brigham Young, sade en gång ett varnande ord: "Vi må bygga tempel, uppföra ståtliga byggnader, magnifika spiror, höga torn, till vår religions ära, men om vi underlåter att leva efter religionens principer . . . och erkänna Gud i alla våra tankar, går vi miste om de välsignelser som praktiskt utövande av religionen skulle tillförsäkra oss."2 Vi måste vara ödmjuka och noggranna. Äran för allt som är gott tillhör Gud, och det finns mycket som fortfarande ligger framför oss, som kommer att luttra oss och vara svårt medan han leder oss från styrka till styrka. Mitt i allt detta vänds mina tankar till de tidiga heliga som alltför ofta försvinner i historien, de som tyst och trofast förde riket framåt under långt svårare dagar. Så många av dem verkar namnlösa för oss nu. De flesta gick obemärkt i graven ­ ofta i en för tidig död. Några få finns omnämnda med en rad eller två i kyrkans historia, men de flesta har kommit och gått utan varken höga ämbeten eller historiens uppmärksamhet. Dessa människor, våra gemensamma förfäder, smög sig in i evigheten lika tyst och anonymt som de levde efter sin religion. De är de tysta heliga som president J Reuben Clark en gång talade om när han tackade dem alla, "särskilt . . . de mest ödmjuka och enkla bland dem, [i hög grad] okända [och] glömda, [förutom] i deras barn och barnbarns hjärtan, som från generation till generation berättar om deras tro."3 Oavsett om vi är medlemmar sedan länge eller de nyaste av de nyomvända, är vi alla förmånstagare till sådana trofasta föregångare. I denna nya vackra byggnad och under denna historiska konferens som hålls i den, har jag känt hur mycket jag är skyldig dem som hade så mycket mindre än jag, men som i praktiskt taget varje fall verkar ha gjort så mycket mer med det som de hade för att bygga riket, än vad jag har gjort. Så kanske det alltid har varit under tidens gång. Jesus påminde en gång sina lärjungar om att de skördade på fält där de inte hade arbetat.4 Mose hade tidigare sagt till sitt folk: "Herren, din Gud, låter dig komma in i det land som han har lovat dina fäder . . . att ge dig ­ stora och vackra städer, som du inte har byggt, och hus, fulla med allt gott, vilka du inte har fyllt, och uthuggna brunnar, som du inte har huggit ut, vingårdar och olivplanteringar, som du inte har planterat."5 Jag tänker mig tillbaka 167 år till en handfull kvinnor, äldre män och de barn som kunde arbeta, som lämnades att fortsätta bygga templet i Kirtland, medan praktiskt taget varje man som var tillräckligt frisk hade gett sig av på en 160 mil lång marsch för att hjälpa de heliga i Missouri. Enligt uppteckningarna var nära nog varje kvinna i Kirtland upptagen med att sticka och spinna för att hålla männen och pojkarna som arbetade på templet med kläder. Äldste Heber C Kimball skrev: "Endast Herren vet vilken fattigdom, bedrövelse och plåga vi gick igenom för att uträtta [detta]." Det skrevs att en av den tidens ledare som såg kyrkans lidanden och fattigdom, ofta gick på byggnadens murar dag och natt och grät högt inför den Allsmäktige och bad honom sända medel varigenom de kunde göra färdigt byggnaden.6 Det blev inte lättare när de heliga flyttade västerut och började bosätta sig i dessa dalar. Som ung man i åldern för Primär och aronska prästadömet gick jag i kyrkan i det stora gamla tabernaklet i S:t George, som man hade börjat bygga 1863. Under långdragna predikningar roade jag mig med att se mig omkring i byggnaden och beundra de pionjärers fantastiska hantverk som hade uppfört den märkliga byggnaden. Visste ni att man täljde ut 184 vindruvsklasar i taklisten i byggnaden? (En del av predikningarna var verkligen långa!) Men mest av allt tyckte jag om att räkna fönsterrutorna ­ 2 244 stycken ­ eftersom jag växte upp med berättelsen om Peter Neilson, en av de obemärkta och nu glömda heliga som vi har talat om. Medan man byggde tabernaklet hade de lokala bröderna beställt glaset till rutorna från New York och fått dem skickade runt Sydamerikas sydspets upp till Kalifornien. Men en räkning på 800 dollar fanns som skulle betalas innan fönstren kunde hämtas och skickas till S:t George. Broder David H Cannon, som senare presiderade över templet i S:t George som höll på att byggas samtidigt, fick ansvaret att samla ihop pengarna. Sedan alla gjort stora ansträngningar och praktiskt taget gett allt de hade till dessa två omfattande byggnadsprojekt, hade hela samhället bara fått ihop 200 dollar i kontanter. Broder Cannon handlade i tro och bad ändå ett grupp män med häst och vagn att förbereda sig för att resa till Kalifornien och hämta glaset. Han fortsatte att be om att det enorma underskottet på 600 dollar på något sätt skulle täckas innan de reste. I det närbelägna Washington, Utah, bodde Peter Neilson, en dansk immigrant. Han hade sparat i åratal för att bygga ut sitt lilla tvårumshus av soltorkat tegel. Natten innan fraktmännen skulle resa till Kalifornien kunde Peter inte sova i sitt lilla hus. Han tänkte på sin omvändelse långt borta i Danmark och på hur han sedan dess förenats med de heliga i Amerika. När han hade kommit västerut hade han bosatt sig och kämpat för att försörja sig i Sanpete. Precis när ett visst välstånd tycktes vara inom räckhåll, tackade han ja till kallelsen att flytta och bege sig till Bomullsmissionen och stötta nybyggarna i deras sorgliga och svåra kamp mot den alkaliska jorden, malarian och översvämningarna i södra Utah. När han låg i sängen den natten och funderade på sina år i kyrkan, vägde han uppoffringarna han ombads göra mot de underbara välsignelser han hade fått. Någon gång under de ensamma timmarna fattade han ett beslut. En del säger att det var en dröm, andra säger ett intryck, åter andra säger att det helt enkelt var en pliktens kallelse. Hur vägledningen än kom, steg Peter Neilson upp före gryningen den morgon då fraktlagen skulle åka till Kalifornien. Med bara ett stearinljus och evangeliets ljus som hjälp, tog Peter fram 600 dollar i guldmynt av olika valörer från ett hemligt gömställe. Hans hustru Karen, som vaknade av de tidiga morgonljuden, frågade varför han var uppe så tidigt. Han sade bara att han var tvungen att snabbt gå den dryga milen till S:t George. När det första morgonljuset föll över de vackra röda klipporna i södra Utah, knackade det på David H Cannons dörr. Där stod Peter Neilson med utsträckt hand. Han höll en röd snusnäsduk som dignade under den vikt den bar. "God morgon David", sade Peter. "Jag hoppas att jag inte kommer för sent. Du vet vad du ska göra med pengarna." Med de orden vände han och gick tillbaka till Washington, tillbaka till en trofast hustru som inte ifrågasatte, och tillbaka till ett litet tvårums tegelhus, som bara hade två rum under resten av hans liv.7 En annan berättelse om dessa första trofasta som byggde det nutida Sion: John R Moyle bodde i Alpine i Utah, ungefär tre och en halv mil fågelvägen från Salt Lake-templet, där han var huvuduppsyningsman över stenhuggarna när templet byggdes. För att förvissa sig om att han alltid var på arbetet klockan åtta på morgonen började han gå ungefär klockan två på natten på måndagsmorgnarna. Han var klar med veckans arbete klockan fem på fredag och började då gå hemåt, och kom fram strax efter midnatt. Varje vecka gjorde han samma sak under hela den tid då han arbetade med tempelbygget. En gång när han var hemma på helgen sparkade en av hans kor bakut under mjölkningen och träffade broder Moyle på benet, så att det krossades under knäet. Utan bättre medicinsk hjälp än vad man hade på landet, tog hans familj och vänner ner en dörr från gångjärnen och spände fast honom på det provisoriska operationsbordet. Sedan tog de fram sågen de hade använt till att såga av grenar från ett närliggande träd och amputerade benet några centimeter nedanför knäet. När benet till slut började läkas, trots den medicinska sakkunskapen ­ tog broder Moyle ett trästycke och gjorde ett konstgjort ben. Först gick han omkring i huset. Sedan gick han runt i trädgården. Till slut tog han sig runt ägorna. När han kände att han kunde stå ut med smärtan gick han de tre och en halv milen till Salt Lake-templet, klättrade upp på byggnadsställningen och hamrade in med en mejsel i handen förkunnelsen: "Helgat åt Herren".8 Med våra fäders och mödrars tro så uppenbar omkring oss idag, får jag avsluta med påminnelsen om det avsnitt jag citerade i början av talet. Det verkar särskilt passande på våra goda omständigheter idag. När Mose hade berättat för den tidigare generationen om de välsignelser som de åtnjöt på grund av trofastheten hos dem som hade gått före dem, sade han: "Ta dig till vara för att glömma Herren, som har fört dig ut . . . Ni skall inte följa efter andra gudar . . . de folks gudar, som bor runt omkring er . . . Du skall göra vad rätt och gott är i Herrens ögon, för att det må gå dig väl . . . Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har [han] utvalt till att vara hans egendomsfolk . . . Inte därför att ni var större än alla andra folk var det som Herren . . . utvalde er, ty ni är ju mindre än alla andra folk. Utan därför att [han] älskade er och ville hålla den ed som han hade svurit era fäder . . . Så skall du nu veta att Herren . . . är den rätte Guden, den trofaste Guden, som håller förbund och bevarar nåd intill tusende led, när man älskar honom och håller hans bud."9 Vi är de nutida förmånstagarna till denna kärlek från Gud och trofastheten hos våra andliga och bokstavliga förfäder ner genom tusen generationer. Må vi göra lika mycket av de välsignelser vi har fått som de gjorde av sina umbäranden, som många av dem fick utstå. Må vi, med sådant överflöd, aldrig "glömma Herren" eller "följa efter andra gudar", utan alltid vara "ett folk som är helgat åt Herren". Om vi gör det kommer de som hungrar och törstar efter Herrens ord och längtar efter gemenskap med vänner som är hängivna sanningen, att fortsätta att komma "som duvor till våra fönster". De kommer för att söka frid och tillväxt och frälsning. Om vi lever efter vår religion kommer de att finna allt detta och mer därtill. Vi är ett välsignat folk. I en så förunderlig tid som denna känner jag en överväldigande tacksamhets-skuld. Jag tackar min Fader i himlen för otaliga välsignelser. Först och främst att han gav sin enfödde Son, Jesus från Nasaret, vår Frälsare och Konung. Jag vittnar om att Kristi fullkomliga liv och kärleksfulla offer bokstavligen var en konungslig lösensumma, en försoning som villigt betalades, för att inte bara leda oss från dödens fängelse utan också från sorgens, syndens och njutningslystnadens fängelser. Jag vet att Joseph Smith såg Fadern och Sonen och att vår tid är en direkt fortsättning av denna dag. Jag står i stor tacksamhetsskuld för den värdefulla kunskap som jag vittnar om här. Jag står i stor tacksamhetsskuld för det ovärderliga arv som jag har fått. Ja, jag står i tacksamhetsskuld för allting, och jag förbinder mig att under resten av mitt liv visa detta. I Jesu Kristi namn. Amen. SLUTNOTER 1. Times and Seasons, 1 maj 1844, s 522­523. Se även History of the Church, 6:288­289. 2. Deseret News Weekly, 17 juli 1872, s 348. 3. Conference Report, okt 1947, s 155; eller "To Them of the Last Wagon", Ensign, juli 1997, s 35­36. 4. Se Johannes 4:38. 5. Femte Moseboken 6:10­11. 6. "Extracts from H.C. Kimball's Journal", Times and Seasons, 15 apr 1845, s 867; se även Orson F Whitney, Life of Heber C Kimball (1945), s 67­68. 7. Se Karl Larson, Red Hills of November, (1957), s 311­312. 8. Se Biographies and Reminiscences, från James Henry Moyle Collection, The Archives of the The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, ed. Gene A Sessions (1974), s 202-203; Vaughn Featherstone, Man of Holiness, (1998), s 140­141. 9. Femte Moseboken 6:12, 14, 18; 7:6­9.