Den ständiga utbildningsfonden President Gordon B Hinckley "På de platser där fattigdomen är utbredd bland vårt folk, måste vi göra allt vi kan för att hjälpa dem att lyfta sig själva och skaffa sig en grund av självtillit som de kan få genom utbildning. Utbildning är nyckeln till möjligheter." Bröder, innan jag börjar mitt tal vill jag mycket varmt gratulera denna melkisedekska prästadömskör, som består av män från många olika områden i livet och som med hjärtan fyllda av tacksamhet sjunger Sions psalmer. Bröder, tack så väldigt mycket. Nu söker jag Herrens inspiration då jag helt kort ska tala om vad jag anser vara ett mycket viktigt ämne. Jag börjar med att ta er tillbaka över 150 år och ännu längre. År 1849 stod våra föregångare inför ett allvarligt problem. Vårt folk hade varit i Saltsjödalen i två år. Missionärer på Brittiska öarna och i Europa fortsatte att samla in nyomvända. De kom in i kyrkan i hundratal. När de var döpta ville de komma till Sion. Deras styrka och förmåga behövdes här, och deras önskan att komma var mycket stark. Men många av dem var mycket fattiga och hade inga pengar att köpa biljetter för. Hur skulle de komma hit? Under gudomlig inspiration utformades en plan. Det som blev känt som Ständiga emigrationsfonden grundades. Med denna plan, som finansierades av kyrkan, trots att den var mycket fattig då, lånades pengar ut till de medlemmar som hade föga eller ingenting. Lånen gavs med överenskommelsen att de nyomvända, när de kom hit, skulle skaffa arbete och sedan betala av lånet i den takt de kunde. De pengar som betalades tillbaka kunde sedan lånas ut till andra så att de kunde emigrera. Det var en rullande fond. Det var verkligen en ständig emigrationsfond. Med hjälp av denna fond kunde uppskattningsvis 30 000 nyomvända komma till Sion. De blev till stor styrka för verket här. En del av dem kom med sådana färdigheter som behövdes såsom stenmureri, och andra utvecklade färdigheter. De utförde ett oerhört tjänande genom att uppföra byggnader och göra annat som krävde speciella kunskaper. De kom med vagnar och med handkärror. Trots den förfärliga handkärretragedin år 1856, när omkring 200 av dem dog av kyla och sjukdom på Wyomings slätter, färdades de i trygghet och blev en viktig del av kyrkans familj i dessa dalar bland bergen. James Moyle, till exempel, var stenhuggare i Plymouth då han döptes vid 17 års ålder. Om det skrev han: "Jag slöt då förbund med Herren att jag skulle tjäna honom vare sig människor talade gott eller ont om mig. Det var vändpunkten i mitt liv, för det höll mig borta från dåligt sällskap." (Hinckley, Gordon B, James Henry Moyle [1951], s 18). Trots sin skicklighet som murare hade han ont om pengar. Han lånade ur Ständiga emigrationsfonden och lämnade England 1854, seglade till Amerika, gick över slätterna och fick nästan genast anställning som murare vid Lion House med 3 dollar om dagen. Han sparade pengar, och när han hade 70 dollar, det belopp han lånat, betalade han genast tillbaka pengarna till emigrationsfonden. Han sade: "Då ansåg jag att jag var en fri man" (Moyle, s 24). När Ständiga emigrationsfonden inte längre behövdes, upplöstes den. Jag tror att många som nu hör min röst är avkomlingar till människor som välsignades tack vare denna fond. Ni är i dag välbärgade och trygga tack vare det som gjordes för era förfäder. Nu, mina bröder, står vi inför ett annat problem i kyrkan. Vi har många missionärer, både unga män och unga kvinnor, som kallas att tjäna i sitt hemland och som verkar med heder i Mexico, Centralamerika, Sydamerika, Filippinerna och på andra platser. De har mycket lite pengar, men de bidrar med det de har. De försörjs till stor del genom den allmänna missionärsfond till vilken många av er bidrar, och för dessa bidrag är vi djupt tacksamma. De blir utmärkta missionärer som arbetar sida vid sida med äldster och systrar från Förenta staterna och Canada. Under det att de verkar lär de sig hur kyrkan fungerar. De utvecklar en djupare insikt om evangeliet. De lär sig att tala lite engelska. De arbetar med tro och hängivenhet. Så kommer dagen då de ska avlösas. De återvänder till sina hem. De har stora förhoppningar. Men många av dem har mycket svårt att få en anställning eftersom de saknar utbildning. De sjunker tillbaka i den fattigdom de kom från. På grund av sin begränsade förmåga blir de troligen inte ledare i kyrkan. Det är troligare att de blir sådana som behöver välfärdshjälp. De gifter sig och fostrar familjer som fortsätter i samma hjulspår som de har följt. Deras framtid är verkligen beklämmande. Det finns andra som inte gått ut som missionärer och som har liknande svårigheter när det gäller att få en utbildning som kan hjälpa dem lämna de fattigas skara. I ett försök att åtgärda denna situation föreslår vi en plan, en plan som vi tror är inspirerad av Herren. Kyrkan upprättar nu en fond med medel till större delen från trofasta sista dagars heliga som bidragit och kommer att bidra till denna fond. Vi är dem djupt tacksamma. Då den baseras på liknande principer som Ständiga emigrationsfonden, ska vi kalla den Ständiga utbildningsfonden. Ur avkastningen från denna fond ska lån ges till ambitiösa unga män och kvinnor, till största delen återvända missionärer, så att de har pengar till att gå i skolan. När de sedan får arbete, förväntas de betala tillbaka det de lånat, med en liten ränta som valts så att de uppmuntras att återbetala lånet. Det förväntas att de går i skolan i sin hemort. De kan bo hemma. Vi har ett utmärkt institutprogram i dessa länder som kan hålla dem nära kyrkan. Ledarna för dessa institut känner till utbildningsmöjligheterna i sina städer. Till att börja med kommer de flesta av dessa studerande att gå på tekniska skolor där de lär sig sådant som datakunskap, kylteknik och annat som det finns behov av och som de kan utbilda sig inom. Planen kan senare utvidgas till ren yrkesutbildning. Det förväntas att dessa unga män och kvinnor deltar i institutet där rektorn kan följa upp deras framsteg. De som vill delta i programmet lämnar en ansökan till institutets rektor. Han fastställer genom deras biskopar och stavspresidenter att de är värdiga och i behov av hjälp. Deras namn och det föreskrivna beloppet för deras lån sänds så till Salt Lake City där medel anslås och betalas, inte till personen utan till den institution där de ska få sin skolning. Det ska inte finnas någon frestelse att använda pengarna till andra ändamål. Vi kommer att ha en stark tillsynskommitté här i Salt Lake City och ledare för programmet blir en generalauktoritet emeritus, en man med dokumenterad ekonomisk och teknisk förmåga och som samtyckt till att ta på sig detta ansvar utan betalning. Det innebär ingen ny organisation, ingen ny personal utom en obetald ledare och sekreterare. Det kommer att kosta näst intill ingenting att administrera. Vi börjar i blygsam skala i höst. Vi kan se framför oss en tid när detta program hjälper ett ansenligt antal. Med goda yrkeskunskaper kan dessa unga män och kvinnor höja sig ur den fattigdom som de och generationer före dem upplevt. De blir bättre familjeförsörjare. De kommer att tjäna i kyrkan och tillväxa i ledaransvar. De kommer att betala tillbaka sina lån så att andra kan bli välsignade så som de välsignats. Det blir en rullande fond. Som trofasta medlemmar kommer de att betala tionde och offergåvor och kyrkan blir mycket starkare genom deras närvaro i de områden där de bor. Det finns ett gammalt talesätt, att om man ger en man en fisk, har han ett mål för dagen. Men om man lär honom fiska, har han att äta resten av sitt liv. Detta är ett djärvt initiativ, men vi tror att det behövs och att det ska få framgång. Det kommer att föras fram som ett officiellt program i kyrkan med allt vad det innebär. Det kommer att välsigna alla vars liv det berör – de unga männen och kvinnorna, deras framtida familjer och kyrkan som välsignas genom deras starka lokala ledarskap. Vi har råd med det. Vi har nog med pengar som redan kommit in som bidrag för att kunna sätta igång med detta. Det kommer att fungera eftersom det följer prästadömslinjerna och eftersom det fungerar på lokal basis. Det kommer att omfatta jordnära kunskaper och behövliga kunskapsområden. Deltagandet i programmet blir inte på något sätt förnedrande utan ger snarare stolthet över det som sker. Det blir inget välfärdsarbete, även om detta skulle vara berömvärt, utan en utbildningsmöjlighet. De som gynnas betalar tillbaka pengarna och kommer därigenom att åtnjuta en underbar känsla av frihet eftersom de har förbättrat sina liv, inte genom välvilja eller gåvor utan genom att låna och sedan betala tillbaka. De kan hålla huvudet högt med en känsla av oberoende. Sannolikheten att de förblir trofasta och aktiva är mycket stor. Vi har redan ett arbetsförmedlingsprogram inom kyrkans välfärdsprogram i ett begränsat antal områden. Detta består främst av kontor för hänvisningar. Det som rör utbildning kommer att åvila den Ständiga utbildningsfonden. Handhavandet av arbetsförmedlingen åvilar välfärdsprogrammet. Dessa arbetsförmedlingar hjälper män och kvinnor som söker anställning och har utbildningen, men behöver hjälp att finna arbete. Det ena är en rullande utbildningsfond som möjliggör utveckling av färdigheter. I det andra ger vi män och kvinnor bättre anställningar som redan har kunskaper som det finns en marknad för. President Clark brukade tala om för oss under dessa allmänna prästadömsmöten att det inte finns något som prästadömet inte kan åstadkomma om vi arbetar i enighet för att föra fram ett program som är avsett att välsigna folket (se J Reuben Clark jr, i Conference Report, apr 1950, s 180). Må Herren ge oss visionen och insikten som krävs för att utföra detta som kan hjälpa våra medlemmar inte bara andligt utan även timligt. Oss åvilar ett mycket allvarligt ansvar. President Joseph F Smith sade för nära hundra år sedan att en religion som inte hjälper en människa i detta liv troligen inte gör mycket för henne i nästa liv heller (se "The Truth about Mormonism", tidskriften Out West, sep 1905, s 242.) På de platser där fattigdomen är utbredd bland vårt folk, måste vi göra allt vi kan för att hjälpa dem att lyfta sig själva och skaffa sig en grund av självtillit som de kan få genom en utbildning. Utbildning är nyckeln till möjligheter. Denna utbildning måste ske i de områden där de bor. Den blir då anpassad till de möjligheter som finns där. Och kostnaden blir mycket lägre på de platserna än om det skulle ske i Förenta staterna, Canada eller Europa. Detta är ingen fåfäng dröm. Vi har resurserna tack vare godheten och vänligheten från underbara och generösa vänner. Vi har organisationen. Vi har arbetskraften och Herrens hängivna tjänare till hjälp för att ge det framgång. Det är en frivillig verksamhet som praktiskt taget inte kommer att kosta kyrkan någonting. Vi ber att Gud ska främja detta arbete och att det ska ge välsignelser, rika och underbara, för tusentals människor, alldeles som dess föregångare, Ständiga emigrationsfonden, medförde oräkneliga välsignelser för dem som tog del av dess möjligheter. Som jag har sagt har några redan gett ansenliga belopp för att grunda en fond vars avkastning ska användas för att fylla behovet. Men vi kommer att behöva avsevärt mer. Vi inbjuder andra som önskar bidra att göra det. Vi räknar med att några kanske inte kommer att klara av att återbetala sina lån. Men vi är övertygade om att de flesta gör det som förväntas av dem, och att generationer kommer att välsignas. Vi kan vänta oss att det också i framtida generationer finns behövande, för som Jesus sade: "De fattiga har ni alltid bland er" (Joh 12:8). Därför måste det vara en rullande fond. Det är vår högtidliga förpliktelse, det är vårt ansvar att "hjälpa de svaga, lyfta upp de slappnande händerna och styrka de matta knäna" (L&F 81:5). Vi måste hjälpa dem bli oberoende och framgångsrika. Jag tror inte att Herren vill se sitt folk dömda att leva i fattigdom. Jag tror att han vill att de trofasta ska åtnjuta jordens goda. Han vill att vi ska göra det här för att hjälpa dem. Och han kommer att välsigna oss när vi gör det. För detta projekts framgång ber jag ödmjukt, samtidigt som jag ber om ert engagemang, er tro och era böner för det. Jag gör detta i Herren Jesu Kristi namn, amen.