Tacksamhet och tjänande Äldste David B Haight i de tolv apostlarnas kvorum "Må ni ha en brinnande känsla i hjärtat. Må ni känna, som jag gör i dag, att detta verk är sant och att det är meningen att vi ska hjälpa till att verkställa frälsningens och upphöjelsens eviga plan." Mina kära bröder och systrar, jag har bett om att himlens välsignelser ska vara med mig under de få minuter jag upptar platsen vid talarstolen denna eftermiddag. Jag vill säga några ord om tacksamhet och tacka de människor som har haft inflytande på mitt liv. Föreställ er att det är den första maj 1890. En ung man och en ung kvinna i en liten landsort omkring 40 mil från templet i Logan bestämde sig för att gifta sig. Det fanns inga motorvägar eller andra finare vägar. Det som fanns var upptrampade stigar bland buskage och upptrampade vägar där vagnarna gick fram. Det skulle antagligen ha tagit minst sex eller sju dagar att göra resan. I maj regnar det i södra Idaho och i Utah. Tänk er att åka i en liten vagn med ett säte med alla era kläder – med något åt hästarna och lite mat i en liten påse av något slag. De hade inga fina eller varma kläder. De hade inga sovsäckar. De hade inga lyktor eller bärbara spisar. De hade tändstickor och letade efter busksly för att kunna göra upp eld och laga mat. Föreställ er allt detta, tänk på det en stund och på den tacksamhet som jag känner och på de välsignelser som de har gett mig genom att de reste till en plats långt borta och gifte sig. Skulle det bli obekvämt? Det var inte något problem. De skulle göra det. Och tänk på vad som har hänt president Hinckley under de senaste åren – den inspiration och vägledning han har fått när det gäller tempelbyggandet över hela världen. Och tänk på vad folket gick igenom för en del år sedan. Dessa välsignelser har jag fått från föräldrar och deras föräldrar och andra som har påverkat mitt liv – lärare och goda människor som jag har lärt känna. När jag var omkring 11 år gammal kom en man till vår lilla stad för att undervisa vid kyrkans skola. Han spelade fiol och vi hade inte haft någon där på länge som kunde spela fiol. Min mor blev imponerad och köpte en liten fiol, antagligen på någon liten loppmarknad någonstans, och bestämde att jag skulle börja spela fiol. Även fast jag inte hade sett någon framträda med att spela fiol kom han hem till oss och gav mig några små enkla lektioner i hur man spelar fiol. Det gick ganska bra för mig då jag var färdig med åttonde klass i skolan och då det var dags för min examen från gymnasiet blev jag ombedd att spela ett violinsolo. Jag hade flitigt övat på det lilla musikstycket, "Traumerei", om jag minns namnet rätt. Min syster som var fyra år äldre än jag och som var en av de populära flickorna på gymnasiet var min pianist. Under skolavslutningen var det Connie McMurray som höll avslutningstalet. Flickor är alltid duktigare i skolan än pojkar. När hon höll talet stod det en liten piedestal där med en kanna vatten och ett glas som var till skolstyrelsen. Skolstyrelsen satt på podiet plus några av oss som hade gått ut åttonde klass. Medan Connie McMurray höll sitt tal, märkte vi i slutet att den lilla duken under vattenkannan på piedestalen kanade ner lite mot kanten och ner föll kannan och glaset med vatten! Connie McMurray ramlade ner, avsvimmad. Medan några höll på att torka bort vattnet från scenen och ställa i ordning stolar blev det annonserat att vi nu skulle få lyssna till ett violinsolo av David Haight. Jag gick bort till det lilla gamla pianot och min syster kom upp från publiken. Jag tog den lilla enkla fiolen ur trälådan medan min syster satte sig vid pianot och spelade tonen A. Jag sade: "Det är bara att spela." Hon sade: "David, det är bäst att du stämmer den." Jag sade: "Nej, nej, jag stämde den vid pianot hemma." Vi hade ett gammalt Kimball- piano hemma. Ni vet, i hemmen på den tiden – om man hade ett piano och några böcker så var det allt som familjen behövde. Jag hade noga stämt strängarna genom att skruva på ebenholtsskruvarna på fiolen, men jag visste inte att alla pianon inte var likadana. Så när min syster sade att det var bäst att jag stämde den, så sade jag: "Nej, nej, den är stämd. Jag stämde den hemma." Så hon började spelade upptakten och jag kom in med den första tonen. Vi låg omkring två tonsteg fel. När hon saktade ner takten sade jag: "Fortsätt spela", för jag kunde inte tänka mig att någon skulle ta tid från en sådan berömd publik som jag spelade för – ni vet, 100 personer i den lilla gymnasieaulan. Man låter inte Carnegie Hall vänta medan man stämmer fiolen! Det ska inte göras på scenen. Man gör sådant i rummet bakom så att när man börjar spela, då är man redo att spela. Hon saktade ner på takten. Jag sade: "Fortsätt spela." Vi spelade färdigt musikstycket och sedan pratade hon inte med mig på två dagar efter uppträdandet. Jag vill hedra den lilla landsorten som jag växte upp i med mina föräldrar, där de uppfostrade mig och var vänliga och goda mot mig. Jag är tacksam för den kunskap som jag har fått från mina kärleksfulla föräldrar. Jag är tacksam för min hustru Ruby, att hon kom in i mitt liv, för våra barn, och deras barn och barnbarn och för de människor som är en del av mitt liv i dag och som har inflytande på mig. Och jag hoppas att jag, i någon mån, har haft ett gott inflytande på deras liv. Ni minns berättelsen när Johannes döparen talade till Johannes den älskade och till Andreas vid tillfället då Frälsaren träffade dem. Och Johannes döparen sade: "Där är Guds lamm!" (Joh 1:36). Och när Frälsaren mötte de unga männen – Johannes döparen, Johannes den älskade och Andreas – sade han: "Vad söker ni?" Och i konversationen som upptecknades sade en av dem: "Var bor du"? (Joh 1:38). Och Frälsaren sade: "Följ med och se!" (Joh 1:39). De följde med Frälsaren och enligt den korta uppteckning som vi har, stannade de hos honom till den tionde timmen. De kan ha tillbringat kvällen tillsammans, men det är inte känt var Frälsaren bodde eller vilken slags boning han kan ha haft. Johannes och Andreas var tillsammans med Frälsaren i flera timmar. Tänk er att få vara i hans närhet eller att få sitta och se in i hans ögon eller höra honom förklara vem han är och varför han har kommit till jorden och höra tonfallet i hans röst när han framställde det som han sade till de unga männen. De hade kanske skakat hans hand. De fick erfara Frälsarens ljuvliga, underbara personlighet medan de lyssnade på honom. Och efter det mötet förtäljer uppteckningen att Andreas gick för att finna sin bror Simon eftersom han behövde berätta om det för någon. När vi träffas i en stor konferens som denna och talar om evangeliet och talar om vårt ansvar och de möjligheter vi har, tänk då om detta hade hänt någon av oss, att vi hade fått vara i denna gudomliga, ljuvliga persons närvaro och att vi hade fått lyssna på Frälsaren och skakat hans hand och sett in i hans ögon och hört det han skulle ha sagt. När Andreas hade funnit sin bror Simon sade han till honom: "Vi har funnit Messias." (Joh 1:41). Han sade förmodligen: "Vi har varit i hans närhet. Vi har fått uppleva hans personlighet. Vi vet att det som han sade till oss är sant." Ja, Andreas behövde berätta det för någon. Detta är vad vi gör när vi berättar om vad vi vet och vad vi förstår. Och jag är tacksam för den kunskap jag har att Gud lever, att han är vår Fader, och för den kunskap jag har om vår himmelske Fader och om hans Son, Jesus Kristus, vår Frälsare och hela människosläktets Återlösare. Jag fick ett brev för bara några dagar sedan från en man i Edinburgh i Skottland. Hans namn är George Stewart. Han blir överraskad när jag nämner detta, men han ville tacka mig, för när han var 15 år gammal (för omkring 40 år sedan) presiderade jag över missionen i Skottland. Han ville tacka mig för missionärerna som kom till deras hem i Thornliebank, en av stadsdelarna i Glasgow. Han hade blivit medlem i kyrkan tillsammans med sin mor. Han sade att när han började få ett vittnesbörd om Mormons bok, när han började läsa den och fortsatte att läsa den, så kunde han inte lägga ner den för han visste att den var sann. Han läste och läste och fick ett vittnesbörd om evangeliet som ung man. Han berättade om hur han brukade komma till missionshemmet och att vi var snälla mot honom och att vi brukade tillbringa en hel del tid med ungdomarna eftersom de skulle börja i GUF, som vi hade satt igång i grenarna. Sedan berättade han om välsignelserna som han hade fått som ung man, att han hade träffat sin käresta i den lilla grenen – sin hustru – och att de gifte sig och att de hade fyra barn: En son som hade fullgjort sin mission i Washington D.C., en son som verkade i Englandmissionen Leeds, en dotter som var gift i templet och en som väntar på att en missionär ska komma hem. Han uttryckte tacksamhet för alla de välsignelser han hade fått i sitt liv och som hans söner som har verkat som missionärer hade fått och som hans döttrar hade fått. Under de gångna 40 åren har han verkat som biskop fyra gånger i fyra olika enheter och hans hustru har verkat som Hjälpföreningens president tre gånger. Han verkar för närvarande som rådgivare i presidentskapet för Edinburghs stav. Han sade: "Och jag kommer snart att pensioneras från företaget som jag arbetar för. Det har gått mycket bra för mig och vi planerar att åka ut som missionärer tillsammans." Sedan sade han följande till mig: "Denna fantastiska kyrka har vävt ett mönster av underverk i vårt liv." Låt mig säga det igen: "Denna fantastiska kyrka har vävt ett mönster av underverk i vårt liv." Och han säger att evangeliet har kommit in i hans liv, i hans hustrus liv, till alla hans barn och till deras barn. Barnbarnen är aktiva i kyrkan och han och hans hustru har nu en stor önskan att gå ut i världen när de pensioneras från sina yrken. När man tänker på detta verks storhet, inflytande och andliga vägledning ute i världen och att det är meningen att verket ska nå jordens alla folk, är det spännande bara att begrunda det som ligger framför oss. Det finns en broder och syster Andrus från Walnut Creek i Kalifornien som hade fullgjort fyra missioner och som sedan kallades att åka till distriktet i Bulawayo i Zimbabwe. Detta var deras femte mission. När de berättade om allt det underbara som de hade kunnat göra för att hjälpa människor att bli aktiva, berättade hon om att det fanns en liten bärbar elektrisk orgel i kapellet och att hon började visa några av pojkarna och flickorna i Bulawayo hur man spelar orgel. Det fanns också en liten keyboard i ett annat rum och hon hade en kurs där orgeln var och en annan där den lilla keyboarden var. Hon brukade lära barnen spela orgel efter skolan. De sade att de startade en tempelförberedande klass som ett led i återaktiveringen och innan de gav sig av skickade de iväg 28 personer på bussen från Bulawayo, hela vägen till Johannesburg, till templet, 105 mil bort. Resan tar två dagar och en natt. De sade: "Vi har pratat om hur vi är bortåt 80 nu. Vi är två gamla människor som vandrar omkring i Afrika och upplever den bästa tiden i vårt liv och den största glädjen vi kan känna." Tänk på dr Alan Barker som har pensionerats från Salt Lake Clinic. Han är en mycket kompetent hjärtspecialist här i Salt Lake City som, tillsammans med sin hustru, tackade ja till en missionskallelse till Filippinerna. När de var där gjorde de ett fantastiskt arbete med att avhjälpa ett allvarligt sjukdomstillstånd. Han var där tillräckligt länge för att kunna hjälpa till att finna en lösning på problemet och få tag på den nödvändiga medicinska utrustningen och de nödvändiga läkemedlen. Dessa par är exempel på det underbara tjänande som utförs av äldre missionärspar i olika delar av världen. Jag ger er min kärlek och mitt vittnesbörd. Jag vittnar om att Gud lever, att hans verk är sant. Man kan inte finna ordet pensionering i Bibeln. Är det inte intressant att tänka på vad som kan hända i vårt liv i dag och vilka möjligheter som ligger framför oss om vi tror på och förstår och har förbundit oss att hängivet leva efter principerna i Jesu Kristi evangelium och att välsigna andra människors liv? Må ni vara så välsignade. Må ni ha en brinnande känsla i hjärtat. Må ni känna, som jag gör i dag, att detta verk är sant och att det är meningen att vi ska hjälpa till att verkställa frälsningens och upphöjelsens eviga plan. I Jesu Kristi namn, amen.