President Gordon B. Hinckley
förste rådgivare i första presidentskapet
Ingen annan kyrka som har upprättats på Amerikas jord har vuxit så snabbt eller blivit så utbredd . . . Det är ett fenomen utan like.
Mina älskade bröder och systrar, det är underbart att få vara tillsammans med er igen i kyrkans storslagna världskonferens.
På dagen för etthundrasjuttiotvå år sedan samlades Joseph Smith och hans medarbetare i det enkla timmerhuset på Peter Whitmers gård i den stillsamma byn Fayette i New York, och organiserade Jesu Kristi kyrka.
Från denna enkla början har någonting mycket anmärkningsvärt vuxit fram. Stor har detta verks historia varit. Vårt folk har uthärdat varje form av lidande. Deras offer kan inte beskrivas. Mäktigt bortom fattningsförmåga har deras arbete varit. Men ur denna smältdegel har något underbart kommit fram. I dag står vi på höjden av dessa år och ser oss omkring.
Från de ursprungliga sex medlemmarna har en väldig familj av troende vuxit fram. 11 miljoner stark. Från denna stillsamma by har en rörelse vuxit fram som idag sträcker sig över ca 160 länder. Detta har blivit den femte största kyrkan i Förenta staterna. Det är en anmärkningsvärd utveckling. Fler medlemmar bor utanför denna nation än i den. Det är också en anmärkningsvärd sak. Ingen annan kyrka som har upprättats på Amerikas jord har vuxit så snabbt eller blivit så utbredd. I dess stora famn finns medlemmar från många nationer som talar många språk. Det är ett fenomen utan like. Alltefter som kyrkans historiska väv har vuxit, har ett underbart mönster framträtt. Det får sitt uttryck i lyckliga och underbara människors liv. Det förebådar underbara ting i framtiden.
När vårt folk först kom till denna dal för 155 år sedan, såg de med en profetisk vision en storslagen framtid. Men jag undrar ibland om de verkligen anade omfattningen av den dröm som nu förverkligas.
Kyrkans huvudkontor finns i denna stad som nyligen var värdstad för den 19:e vinterolympiaden. Vi fattade ett medvetet beslut att vi inte skulle använda den tiden till att utföra missionärsarbete, men vi var säkra på att detta framstående evenemang skulle ge någonting underbart till kyrkan. De underbara byggnaderna som finns här — templet, tabernaklet, detta magnifika konferenscenter, Joseph Smith Memorial Building, Släktforskningscentret, kyrkans administrativa byggnad, kyrkans kontorsbyggnad, våra välfärdsinrättningar samt de många kapell som finns i den här dalen kunde inte missas av dem som vandrade längs denna stads och närliggande städers gator. Som Mike Wallace en gång sade till mig: "Dessa byggnader tyder på något gediget."
Och förutom detta hade vi fullt förtroende för vårt folk, de många tusentals som skulle arbeta som frivilliga under detta stora evenemang. De skulle vara pålitliga, de skulle vara trevliga, de skulle vara välunderrättade, de skulle vara tillmötesgående. Den unika och utmärkande förmåga som vårt folk har att tala världens språk skulle visa sig vara en otrolig tillgång, bättre än vad man kunde hitta någon annanstans.
Ja, allt blev som det var tänkt. Hundratusentals besökare kom. En del kom med misstänksamhet och betänkligheter, med gamla och falska intryck alltjämt i sina sinnen. De kom med en känsla av att de kunde hamna i en ovälkommen situation tillsammans med religiösa fanatiker. Men de fann något de aldrig väntat sig. De upptäckte inte endast den underbara naturen i detta område, med dess storslagna berg och dalar, de upptäckte inte endast de internationella spelens underbara anda när de är som bäst, utan de såg skönheten i denna stad. De fann vänliga och tillmötesgående värdar som var ivriga att hjälpa dem. Jag vill inte ge intrycket av att sådan gästfrihet endast gavs av vårt folk. Hela samhället förenade sig för att välkomna gästerna. Men allt detta gav någonting underbart till kyrkan. Representanter från media, som så ofta är en hård och förhärdad grupp, talade och skrev med mycket få undantag på ett språk som både smickrande och sanningsenligt beskrev den unika kultur som de fann här, människorna de mötte och umgicks med och gästfriheten som mötte dem.
Televisionen förde denna bild till miljarder människor över hela jorden. Dagstidningar och tidskrifter förde in artikel efter artikel.
Tusentals, ja tiotusentals människor kom till tempelområdet, beundrade Herrens majestätiska hus och satt i tabernaklet och lyssnade till körens enastående musik. Ytterligare flera tusen fyllde detta storslagna konferenscenter för att se en underbar produktion som handlade om kyrkan och dess världsomfattande mission. Återigen tusentals besökte Släktforskningscentret. Media togs emot i Joseph Smith Memorial Building. Vi intervjuades för television, radio och press av reportrar från många delar av denna nation och från hela världen. Jag har fått höra att nära 4 000 artiklar om kyrkan publicerades enbart i tysk press.
Georgie Anne Geyer, en välkänd skribent vars spalt kan läsas i många tidningar, skrev följande: "Hur i all världen kan en stat som till största delen består av mormoner vara så djärv att den blir värdstad för ett berömt internationellt arrangemang? Skulle världen med glädje komma till en stat vars dominerande religion ber sina medlemmar avstå från alkohol, tobak och till och med koffein, tre huvudingredienser i internationella konferenser?"
Hon citerade sedan Raymond T Grant, konstnärlig ledare för den olympiska konstfestivalen. Han talade om invigningen och sade: "'Visste du att 98 procent av hela ensemblen var frivilliga? Det är många personer. Faktum är att de flesta inte fick någon lön. Detta händer inte ofta, och jag tror att det beror på mormonkulturen. Som katolsk man från New York tycker jag att det är intressant att Brigham Young, grundaren av mormonernas bosättning i Utah, byggde en teater före allt annat.'
Han gick vidare till statistik: 'Staten har sex dansgrupper, det säljs fler pianon och harpor i Utah än någon annanstans i Förenta Staterna, Tabernakelkören har [360] medlemmar och den äldsta Steinway-affären i Utah . . . grundades redan 1862. I Utah är utgiften per capita som används till utbildning en av de lägsta — ändå får de höga provresultat. 'Det har varit fascinerande att få prova på denna kultur.'"
Georgie Anne Geyer avslutade sin artikel med: "Det är helt enkelt en blandning av en allvarlig och hederlig religion, av familjer som alstrar och kräver att få stå för den bästa kulturen tillsammans med den allra nyaste tekniken, och av en allmänt förnuftig organisation och administration. Kort och gott, det är en modern blandning av det forna Amerika" ("Salt Lake City och staten Utah visar sig för världen",Salt Lake Tribune, fredagen den 15 februari, 2002).
Om vi hade tid skulle jag kunna delge många citat från världens garvade journalister, som skrev på de mest berömmande sätt.
Skrevs det något negativt? Naturligtvis. Men det var inte mycket. Vi förde enskilda samtal med nationernas presidenter, med ambassadörer, med företagsledare och andra ledare.
År 1849, två år efter det att vårt folk först kom hit och efter det att man upptäckt guld i Kalifornien, var många modfällda. De hade kämpat med att livnära sig på den torra jorden. Gräshoppor hade slukat deras skörd. Vintrarna var kalla. Många tänkte ta sig till Kalifornien för att bli rika. President Young talade till dem och uppmanade dem att stanna, och lovade att "Gud ska mildra klimatet och vi ska bygga en stad och ett tempel åt Gud den Högste på denna plats. Vi ska utvidga våra bosättningar åt öster och väster, åt norr och åt söder, och vi ska bygga samhällen och städer i hundratal, och tusentals heliga ska samlas hit från jordens nationer. Detta ska bli den stora samlingsplatsen för folken. Kungar och kejsare och världens ädla och visa skall besöka oss här" (i Preston Nibley,Brigham Young: The Man and His Work[1936], s 128).
Vi har nyligen bevittnat uppfyllelsen av den profetian. Givetvis är jag glad över det som har hänt. Dessa besökare provade på den säregna kulturen i detta samhälle. Vi tror att den kulturen är värd att bevaras. Jag gratulerar och tackar dem av vårt folk som deltog i så stort antal och som gav så frikostigt, och jag gratulerar och tackar alla andra som arbetade tillsammans för att göra detta till ett underbart och betydelsefullt evenemang.
Nu vill jag kortfattat tala om en eller två andra saker.
När jag nämnde Brigham Young kom jag att tänka på den ständiga utbildningsfonden som vi har upprättat. Det har bara gått ett år sedan jag talade om den på generalkonferensen för första gången. Bidrag från generösa sista dagars heliga har kommit in och de har gett denna strävan en fast grund. Vi kommer att behöva mer, men det har redan visat sig att mycket gott skall komma från detta arbete. Unga män och kvinnor i de mindre privilegierade delarna av världen, unga män och kvinnor som i de flesta fall är återvända missionärer, får chansen till en bra utbildning som kommer att lyfta dem upp ur det fattigdomens träsk som deras förfäder har kämpat med under generationer. De kommer att gifta sig och gå framåt med kunskaper som gör det möjligt för dem att få bra arbeten och att ta sin plats i samhället där de kan göra stora insatser. De kommer också att tillväxa i kyrkan, fylla ansvarsfulla kall och fostra familjer som för deras tro vidare.
Jag hinner bara läsa ett brev. Det kommer från en ung man som har blivit välsignad genom detta program.
Han säger: "Det är så underbart att jag inte bara behöver drömma om min utbildning eller min framtid. Herren har banat vägen, och jag förverkligar min dröm!
Jag går på en bra teknisk skola i mitt land och ska bli datatekniker . . . Genom att gå i skolan upptäcker jag mina talanger. Disciplinen jag lärde mig på min mission hjälper mig att lyckas . . . Aldrig har någon ung man känt sig mer välsignad än jag gör. Den ständiga utbildningsfonden har stärkt min tro på Herren Jesus Kristus. Nu, mer än någonsin, känner jag ansvaret som evangeliet lägger på mig, att bli en bättre medlem, en bättre ledare och en bättre far . . .
Min kära mor, som har uppoffrat så mycket, blir så rörd att hon gråter när hon ber sin aftonbön, på grund av sin tacksamhet till Herren . . .
Nu föreställer jag mig hur min stad välsignas genom mig. Jag föreställer mig kyrkan med ledare som har ekonomisk trygghet och som kan stödja Herrens verk med all sin själ, sinne och styrka. Jag ser kyrkan gå framåt. Jag ser fram emot att få en egen familj och lära dem att vi kan vara oberoende. Så jag måste avsluta min utbildning. Jag kommer då att kunna betala tillbaka lånet snabbare för att hjälpa mina medmänniskor . . . Jag är tacksam för Frälsarens barmhärtighet Han uppehåller oss sannerligen med sin kärlek."
Och så fortsätter det, mina bröder och systrar. Medan detta storslagna verk går fram över jorden välsignar vi nu omkring 2 400 ungdomar. Andra kommer att välsignas.
Må Herren välsigna er och var och en av oss, medan vi gläder oss åt möjligheten att vara en del av denna storslagna sak under denna underbara tid för Herrens verk, är min ödmjuka bön i Jesu Kristi namn, amen.
