Sanna vänner Äldste Henry B. Eyring i de tolv apostlarnas kvorum Vi kommer alla att prövas. Och vi behöver alla sanna vänner som älskar oss, som lyssnar till oss, som visar oss vägen och som vittnar om sanningen för oss. Varje år blir hundratusentals av vår himmelske Faders barn medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. För de flesta betyder detta en stor förändring i deras liv. De har alla ingått ett heligt förbund med stora löften och högtidligt förbundit sig att hålla ut. Detta förbund är så viktigt att vår himmelske Fader beskrev välsignelsen och utmaningen för profeten Nephi: "Och jag hörde en röst från Fadern, sägande: Ja, min älskades ord äro sanna och trofasta. Den som är ståndaktig intill änden skall bliva frälst. Och nu, mina älskade bröder, vet jag härav, att om en människa icke härdar ut intill änden med att följa den levande Guds Sons förebild, kan han icke bliva frälst."1 Frälsaren varnar oss för att om vi börjar gå längs vägen och går långt nog, och sedan sviker och förnekar honom, vore det bättre om vi aldrig hade börjat.2 Jag tänker på detta varje gång jag besöker nya medlemmar i kyrkan. Jag får ofta tillfälle till det på mina resor över hela världen. Jag ser in i deras tillitsfulla ögon, och ofta berättar de för mig om någon trosprövning. Sedan viskar de med ivrig röst: "Vill du vara snäll och be för mig?" I sådana stunder upplever jag återigen tyngden i förmaningen som Herrens levande profet gett till var och en av oss. Det är att hålla löftet vi gav i dopets vatten att "bära varandras bördor".3Det är att vara en vän. Dessa ord från president Hinckley stimulerar mig: "Jag hoppas, jag ber, jag vädjar till er alla, var och en, att ta till er varje ny medlem i kyrkan. Gör honom eller henne till er vän. Håll fast vid dem."4 President Hinckley kan inte finnas till hands för att bli vän med varje ny medlem. Men ni som är där kan bli vän med åtminstone en. Allt som fordras är att ha lite förståelse för deras känslor och lite förstånd om Frälsarens känslor för dem. Försök förstå Nkosiyabo Eddie Lupahla, en ung man från Afrika, och hans känslor när han skriver om sin vän. "För två år sedan, innan jag blev medlem i kyrkan 1999, fick jag besök av min gode vän Mbuti Yona. Vi hade varit vänner från femte klass och genom gymnasiet, när vi skildes åt för att gå på olika skolor. Mbuti döptes i april 1999 och fyra veckor senare besökte han mig i mitt hem och presenterade evangeliet för mig. Trots rykten jag hört om kyrkan, imponerades jag av medlemmarna som hälsade mig varmt välkommen första gången jag kom till kyrkan. Det var samma söndag som min vän presenterade mig för missionärerna. En tid då jag skulle få undervisning bestämdes. Min vän var där under varje lektion, och han inbjöd mig ständigt till kyrkans aktiviteter. Jag tyckte verkligen om att vara tillsammans med människor som hade samma värderingar, intressen, normer och målsättningar. Det var under den här tiden som jag började gå på religionsinstitutet. Alltsammans var så naturligt, varje torsdagskväll var det missionärslektion halvsex och därefter institutet. Jag lärde mig mycket på institutet och jag tyckte särskilt mycket om kursen om hur vi kan uppnå ett celestialt äktenskap. Första terminen slutade i maj, strax efter det att jag börjat gå till institutet, och jag kände mig lite lurad. Men jag lyckades komma med i en kurs under andra terminen som hette De levande profeternas lärdomar. Medan jag gick på institutet köpte jag de fyra standardverken och jag fortsatte att lära och växa i kyrkan, rad på rad, bud på bud, lite här och lite där. Jag döptes den 17 september 1999 av en annan vän jag fått medan jag gick på institutet. Jag är tacksam för institutprogrammet. Det har inte bara format mig, utan det har också hjälpt mig att kvalificera mig för att gå ut som missionär, vilket jag började förbereda mig för fem månader efter mitt dop. Jag välsignades med många tillfällen att tjäna och undervisa före min mission. Jag är tacksam för min vän. Jag hoppas han inser vad han har gjort för mig. Vi har båda tjänat som missionärer, jag i Sydafrikamissionen Durban och han i Sydafrikamissionen Kapstaden. Allt som krävs är en vän för att åstadkomma en mäktig förändring i våra liv."5 Det verkar inte finnas något mirakulöst i denna berättelse. Men vi ser här ett vishetens under som överstiger den mänskliga förmågan. Kanske var det för att Mbuti själv hade vandrat samma väg, eller kanske var det genom uppenbarelse, som han visste vad hans vän måste göra för att hålla ut. Och därför visste han hur han skulle lyfta och hjälpa. Han presenterade sin vän för missionärerna. Han såg till att hans vän blev döpt och fick den Helige Andens gåva. Han tog med sig sin vän, till och med före dopet, till platser där han kunde studera skrifterna och därigenom få näring genom Guds goda ord. Redan före dopet hjälpte han sin vän att upptäcka löftet: "Fördenskull sade jag till eder: Mätten eder med Kristi ord, ty se, Kristi ord skola tillkännagiva för eder allt vad I skolen göra."6Orden måste ha sagt honom att han borde köpa skrifterna, vilket han gjorde. Vid dopet fick broder Lupahla den Helige Andens gåva som sin ständige följeslagare så länge han inbjöd den att vara det och levde värdigt den. Detta gav honom visshet om ett annat löfte: "Ty se, åter säger jag eder, att om I viljen inträda medelst den rätta vägen och undfå den Helige Anden, så skall denne visa eder allt vad I skolen göra."7Den Helige Anden måste ha manat honom att börja förbereda sig för att gå ut som missionär, vilket han gjorde. Vi vet inte vilka vänner som gick med honom till sakramentsmötena både före och efter hans dop, men det måste ha funnits de som hälsade honom varmt välkommen, precis som de gjorde första gången han kom till kyrkan. Där förnyade han sitt förbund att alltid minnas Frälsaren och att hålla hans bud, och han fick återigen löftet om att den Helige Anden skulle vara hans följeslagare. Vi vet inte vilken roll hans vänner spelade i hans kallelser att tjäna och hålla tal. Men vi kan vara säkra på att de tackade honom och sade till honom att de känt Anden i det tjänande och den undervisning han gav. Vi får veta något om hans privata liv. Kom ihåg att han skrev att han fortsatte att lära sig. Han skrev att han tillväxte "i kyrkan, rad på rad, bud på bud, lite här och lite där". Han sade att han hade formats av sina erfarenheter i kyrkans institutprogram. Vi vet från skrifterna vad det var som orsakade dessa förändringar hos honom. Han måste ha bett med tro på Frälsaren. Han fick ett vittnesbörd och ledning genom Anden. Och sedan gjorde han inte bara det han inspirerats att göra, utan han bad också till Gud om att försoningen skulle verka i hans liv. Nephi sade följande då han beskrev denna mirakulösa förändring och vad den för med sig: "Nu märker jag, mina älskade bröder, att I ännu i edra hjärtan grubblen, och det gör mig ont, att jag måste tala om detta. Om I nämligen haden velat hörsamma Anden, som lär en människa att bedja, skullen I hava vetat, att I måsten bedja. Den onde anden lär ej en människa att bedja, utan han lär henne, att hon icke skall bedja. Men se, jag säger eder, att I måsten alltid bedja och icke tröttna, att I icke fån göra någonting för Herren utan att I först bedjen Fadern uti Kristi namn, att han vill helga eder gärning för eder, så att den måtte lända till välfärd för eder själ."8 Den Helige Anden är en hjälpare och en vägledare. Men den är också en kraft till rening. Det är orsaken till att tjänandet i riket är så viktigt för att vi ska kunna hålla ut. När vi kallas att tjäna kan vi be om att få den Helige Anden som vår följeslagare, med vissheten om att vi ska få det. När vi ber i tro, kan vår natur förändras till gagn för våra själar och för att stärka oss inför de prövningar vi alla ställs inför. Det finns gränser för vad vänner kan göra för att hjälpa dem som måste hålla ut. Det är de nya medlemmarna som måste be. Det är de som måste förlita sig på den styrka de får genom svaren på sina böner. De måste själva välja med tro att bli döpta, med förtröstan på sin fullkomlige vän, Frälsaren. De måste med tro på honom välja att omvända sig, att bli ödmjuka och ångerfulla. De måste välja att ta emot den Helige Andens gåva. Orden vid konfirmationen som medlem i kyrkan är en inbjudan: "Mottag den Helige Anden." Och det valet får inte göras bara en gång, utan varje dag, varje timme och varje minut. Även när den Helige Anden inspirerar dem till vad de bör göra, är de fria att välja att göra det eller inte. Även när de läser skrifterna regelbundet, måste de välja att "mätta sig på Kristi ord". Och festmåltiden ger inte heller någon näring, om de inte väljer att göra det som Kristi ord lär dem att göra. När tro och lydnad utövats tillräckligt länge blir den Helige Anden en ständig följeslagare, vår natur förändras och förmågan att hålla ut blir säkrad. Medlemmen måste välja, men att ha en sann vän är väsentligt. Det finns mycket vi kan göra för att dela den nya medlemmens börda så att den blir uthärdlig. Vi kan visa kärlek, lyssna, förevisa och vittna. För det första måste vi älska dem. Det är vad Frälsaren gör. Vi kan göra det med honom och för honom. Han visade oss hur man gör det under sin jordiska verksamhet. Han lärde genom ord och handling att vi ska älska hans lärjungar. "Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta."9 Frälsaren vakar som en vän över den medlem som kämpar. Han gav sitt liv för oss alla. Han älskar oss, och om vi är trofasta ger han oss gåvan att känna en del av den kärlek han har till dem. Jag har ibland välsignats genom den Helige Anden att kunna förnimma Frälsarens kärlek till en ny medlem i hans eller hennes kamp. Jag vet själv att det är möjligt. För det andra måste vi lyssna på den nya medlemmen med förståelse och inlevelse. Detta kräver också andliga gåvor, eftersom våra erfarenheter sällan liknar deras. Det räcker inte med att säga: "Jag förstår hur det känns", såvida vi inte gör det. Men Frälsaren gör det. Han är redo att hjälpa dig att vara en förstående vän för dem du just har träffat, om du ber om det i tro. Innan Kristus föddes, visste profeterna vad han skulle göra för att hjälpa dig bli en vän åt honom: "Han skall gå ut och lida plågor, bedrövelse och frestelser av alla slag, och detta på det ordet skall uppfyllas, vilket säger: Han skall påtaga sig sitt folks plågor och sjukdomar. Han skall påtaga sig döden, på det han må lossa dödens bojor, vilka fjättra hans folk. Han skall påtaga sig deras skröpligheter, på det hans inre må bliva fyllt med barmhärtighet enligt köttet, så att han enligt köttet må kunna bistå sitt folk i deras skröpligheter."10 För det tredje måste vi vara ett föredöme för den nya medlemmen. Vi kan mätta oss med Guds ord. Vi kan be om, och leva så att vi har, den Helige Andens sällskap. Vi kan vara lydiga därför att vi tror på Jesus Kristus. Och med tiden kan vi bli exempel på en lärjungar som blivit födda på nytt genom försoningen. Det kanske sker gradvis. Vi har kanske svårt att se det i oss själva. Men det kommer att hända. Och det kommer att ge hopp till den nya medlemmen och till alla som vi blir vänner med på vägen till evigt liv. För det fjärde måste vi vittna om sanningen för den nya medlemmen. Vi måste göra det uppriktigt, och det sker bäst när vi gör det på ett enkelt sätt. Det som är till störst hjälp är när vi vittnar om Frälsarens verklighet och mission, om vår himmelske Faders kärlek och om den Helige Andens gåvor och sällskap. Och det är alltid väsentligt att vittna om att Fadern och Sonen uppenbarade sig för den unge Joseph Smith och att evangeliet i dess fullhet och den sanna kyrkan har blivit återställda genom himmelska budbärare. Den Helige Anden kommer att bekräfta att dessa enkla vittnesbörd är sanna. Den nya medlemmen behöver den bekräftelsen, om och om igen, även när vi inte är där för att vittna. Om de väljer att förkasta den Helige Andens sällskap, kommer de inte att hålla ut. Men detta gäller oss alla, varhelst vi befinner oss och hur trofasta vi än har varit. Vi får alla prövningar. Och vi behöver alla sanna vänner som älskar oss, som lyssnar till oss, som visar oss vägen och som vittnar om sanningen för oss så att vi kan behålla den Helige Andens sällskap. Du måste bli en sådan sann vän. Jag kan fortfarande minnas vänner, som om det vore i dag, som hjälpte mig för så många år sedan. De är borta nu, men minnet av deras kärlek, deras föredöme, tro och vittnesbörd lyfter mig fortfarande. Och din vänskap med bara en ny medlem kan få hundratals, ja, tusentals av deras förfäder och avkomlingar att kalla dig välsignad i det här livet och i det nästa. Detta är Jesu Kristi sanna kyrka. Han lever. Han älskar er, och han älskar dem som ni måste tjäna och som kommer att bli era sanna vänner för alltid. I Jesu Kristi heliga namn, amen. SLUTNOTER 1. 2 Nephi 31:15–16. 2. Se 2 Nephi 31:14; L&F 40:1–3; 41:5–6. 3. Mosiah 18:8. 4. Möte i Edmonton i Alberta, Canada 2 aug 1998. 5. Personlig korrespondens. 6. 2 Nephi 32:3. 7. 2 Nephi 32:5. 8. 2 Nephi 32: 8–9. 9. Johannes 15:12–15. 10. Alma 7:11–12.