De ber och de handlar President Thomas S. Monson förste rådgivare i första presidentskapet Låt oss som en kraftfull grupp av prästadömsbärare vara ordets görare och inte bara dess hörare. Låt oss be, och låt oss sedan handla. Mina bröder, det är en ära för mig att få tala till er ikväll. Så härligt det är att se detta storslagna konferenscenter fullsatt med unga och gamla som bär Guds heliga prästadöme. Och insikten om att liknande skaror är samlade runt om i världen ger mig en överväldigande känsla av ansvar. Jag ber att Herrens inspiration ska leda mina tankar och inspirera mina ord. För många år sedan, på ett uppdrag i Tahiti, talade jag med vår missionspresident, president Raymond Baudin, om det tahitiska folket. De är kända som ett av världens bästa sjöfararfolk. Broder Baudin, som talar franska och tahitiska men endast lite engelska, försökte beskriva för mig hemligheten med de tahitiska sjökaptenernas framgång. Han sade: "De är otroliga. Vädret kan vara förfärligt, båtarna kan läcka, de kanske inte har något annat att navigera efter än sina inre känslor och stjärnorna på himlen, men de ber och de ger sig av." Han upprepade frasen tre gånger. Vi kan lära oss något av detta. Vi behöver be och sedan behöver vi handla. Bägge delarna är viktiga. Löftet från Ordspråksboken ger oss mod: "Förtrösta på HERREN av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna."1 Vi behöver bara slå upp redogörelsen i Första Kungaboken för att återigen påminnas om principen att när vi följer Herrens råd, när vi ber och sedan handlar, blir följderna till nytta för alla. Vi läser här om hur en mycket svår torka hade drabbat landet. Hungersnöd följde. Profeten Elia fick instruktioner från Herren som för honom måste ha varit häpnadsväckande: "Gå till Sarefat . . . Se, jag har befallt en änka där att ge dig att äta." När Elia funnit änkan, sade han: "Hämta lite vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka. När hon gick för att hämta det, ropade han efter henne: Tag också med dig en bit bröd åt mig." Hennes svar beskriver hennes förtvivlade situation. Hon förklarade att hon höll på att förbereda ett sista magert mål mat till sin son och sig själv, och sedan skulle de dö. Hur osannolikt måste inte Elias svar ha tyckts henne: "Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt. Men laga först till en liten kaka åt mig och bär ut den till mig. Laga sedan till åt dig och din son. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut, och olja skall inte fattas i kannan fram till den dag då Herren låter det regna på jorden. Då gick hon och gjorde som Elia hade sagt. Hon hade sedan att äta en lång tid, hon själv och han och hennes husfolk. Mjölet i krukan tog inte slut och olja fattades inte i kannan."2 Om jag skulle fråga er vilket av alla avsnitt i Mormons bok som blivit mest läst, så tror jag att svaret skulle bli berättelsen i Första Nephi som handlar om Nephi, hans bröder, hans far och befallningen att gå till Laban och hämta mässingsplåtarna. Kanske beror detta på att de flesta av oss, tid efter annan, bestämmer oss för att återigen läsa Mormons bok. Vi börjar oftast med Första Nephi. Faktum är att avsnitten där på ett underbart sätt beskriver nödvändigheten av att be och sedan handla. Nephi sade: "Jag vill gå och göra det som Herren har befallt, ty jag vet, att Herren icke giver människornas barn några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem."3 Vi kommer ihåg budet. Vi kommer ihåg svaret. Vi kommer ihåg vad som hände. I våra dagar och i vår tid finns det många exempel på erfarenheter som de har fått som bett och sedan handlat. Jag vill dela med mig av en rörande berättelse om en god familj som bodde i den vackra staden Perth i Australien. År 1957, fyra månader före invigningen av templet i Nya Zeeland, var Donald Cummings, fadern, distriktspresident i Perth. Han och hans hustru och barn var fast beslutna att delta i invigningen av templet, trots att de hade mycket ont om pengar. De började be, arbeta och spara. De sålde sin bil och lade ihop allt de hade, men en vecka före avresan fattades det fortfarande 200 pund för dem. Tack vare två oväntade gåvor på 100 pund vardera fick de tillräckligt med pengar i sista sekunden. Eftersom broder Cummings inte fick ledigt från arbetet så att han kunde resa, beslutade han sig för att säga upp sig. De reste med tåg över Australiens stora kontinent och kom fram till Sydney. Där sällade de sig till andra medlemmar som också var på väg till Nya Zeeland. Broder Cummings och hans familj var bland de första australiensarna som döptes för de döda i templet i Nya Zeeland. De var bland de första, av dem som kom ända från Perth i Australien, som fick sin begåvning i templet i Nya Zeeland. De bad, de förberedde sig, och sedan gav de sig av. När familjen Cummings kom tillbaka till Perth fick broder Cummings ett nytt och bättre arbete. Han verkade fortfarande som distriktspresident nio år senare, när jag hade förmånen att kalla honom som den förste presidenten över Perth stav i Australien.4Jag tycker det är talande att han nu är den förste presidenten för templet i Perth. Från filmenShenandoahkommer de inspirerande orden: "Om vi inte försöker gör vi inget, och om vi inte gör något, vad gör vi då här?" Det finns nu över 60 000 heltidsmissionärer som tjänar Herren runt om i världen. Många av dessa lyssnar ikväll och ser detta prästadömsmöte under generalkonferensen. De ber och de handlar, de litar på att Herren har sänt dem dit de är och litar på sin missionspresident, när han skickar ut dem till ett område i deras mission. Bland de många uppenbarelser som har kommit angående deras heliga kall finns två av mina favoriter. De kommer båda från Läran och förbunden. Den första är från kapitel 100. Kom ihåg att Joseph Smith och Sidney Rigdon hade varit borta från sina familjer ganska länge och var oroliga för dem. Herren gav dem i en uppenbarelse följande försäkran, vilken tröstar missionärer runt om i kyrkan: "Sannerligen, så säger Herren till eder, mina vänner . . . Edra familjer befinna sig väl. De äro i mina händer, och jag gör med dem såsom mig gott synes, ty jag har all makt."5 Den andra kommer från kapitel 84 i Läran och förbunden: "Den som mottager eder, hos honom vill även jag vara, ty jag skall gå framför eder. Jag skall vara på eder högra sida och på eder vänstra, och min Ande skall vara i edra hjärtan och mina änglar runt omkring eder för att understödja eder."6 Jag blir inspirerad av den mission som Walter Krause utförde. Han bor i Prenzlau i Tyskland. Broder Krause, vars hängivenhet till Herren är legendarisk, är nu 92 år gammal. Som patriark har han gett över ett tusen patriarkaliska välsignelser till medlemmar från många delar av Europa. Hemlös efter andra världskriget, liksom så många andra vid den tidpunkten, bodde broder Krause och hans familj i ett flyktingläger i Cottbus och började gå i kyrkan där. Han kallades genast att leda Cottbus gren. Fyra månader senare, i november 1945 när landet fortfarande låg i ruiner, kom distriktspresident Richard Ranglack fram till broder Krause och frågade honom vad han skulle tycka om att gå på mission. Broder Krauses svar återspeglar hans hängivenhet till kyrkan. Han sade: "Jag behöver inte fundera på det. Om Herren behöver mig, så går jag." Han gav sig av den 1 december 1945, med tjugo tyska mark på fickan och en bit torrt bröd. En medlem i grenen hade gett honom en vinterrock efter en son som stupat i kriget. En annan medlem, som var skomakare, gav honom ett par skor. Med detta och två skjortor, två näsdukar och två par strumpor, gick han ut som missionär. Vid ett tillfälle mitt i vintern gick han från Prenzlau till Kammin, en liten by i Mecklenburg, där fyrtiosex personer kom till mötena. Han kom fram långt efter det blivit mörkt, efter en sex timmar lång vandring längs vägar, stigar och slutligen över plöjda åkrar. Inte långt från byn kom han till ett stort, vitt, platt område där det var lätt att gå, och han kom strax fram till en medlems hem där han kunde övernatta. Nästa morgon knackade skogvaktaren på dörren till medlemmens hus och frågade: "Har du gäster?" "Ja", löd svaret. Skogvaktaren fortsatte: "Kom då och se på hans fotspår". Det stora, platta området som broder Krause hade vandrat över var en frusen sjö, och vid ett tidigare tillfälle hade skogvaktaren gjort ett hål i isen mitt i sjön för att fiska. Vinden hade drivit snö över hålet och fyllt det så att broder Krause inte kunnat se faran. Hans fotspår gick precis bredvid vaken och sedan rakt mot medlemmens hus, utan att broder Krause haft minsta aning om det. Nedtyngd av sin ränsel och sina gummistövlar skulle han utan tvivel ha drunknat, om han hade gått ett steg närmare hålet som han inte kunde se. Han berättade senare att denna händelse väckte stor uppståndelse i byn på den tiden.7 Hela broder Krauses liv har följt mönstret att be och sedan handla. Om någon av oss känner sig otillräcklig, eller har en benägenhet att tvivla på sin förmåga att ta emot ett prästadömskall att tjäna Herren, kom då ihåg denna gudomliga sanning: "För Gud är allting möjligt."8 För inte så länge sedan fick jag höra talas om James Womacks bortgång, han var patriark i Shreveport stav i Louisiana. Han hade verkat länge och hade välsignat mångas liv. För många år sedan berättade president Spencer W Kimball för president Gordon B Hinckley, äldste Bruce R McConkie och mig, om vad han hade upplevt i samband med att han utsåg en patriark för Shreveports stav i Louisiana. President Kimball berättade hur han intervjuade, hur han sökte och hur han bad, för att få reda på Herrens vilja angående valet. Av någon anledning var ingen av de föreslagna kandidaterna rätt man för uppdraget vid den tidpunkten. Dagen gick. Eftermiddagens möten började. Plötsligt vände sig president Kimball till stavspresidenten och frågade honom om namnet på en man som satt i den bakre delen av kapellet. Stavspresidenten svarade att mannen hette James Womack. President Kimball sade då: "Han är den man som Herren har valt att bli er stavspatriark. Vill du vara snäll och be honom komma till högrådets rum efter mötet." Stavspresident Charles Cagle blev mycket häpen, för James Womack verkade inte vara rätt man. Han hade blivit svårt sårad i strid under andra världskriget. Han hade förlorat båda händerna, en bit av ena armen, det mesta av synen och en del av hörseln. Man försökte hindra honom från att studera juridik när han återvände från kriget. Ändå gick han ut som trea i sin grupp vid Louisiana State University. Samma kväll, när president Kimball samtalade med broder Womack och berättade att Herren hade utsett honom att bli patriark, blev det tyst i rummet en lång stund. Sedan sade broder Womack: "Broder Kimball, om jag har förstått saken rätt ska patriarken lägga händerna på huvudet på personen han uttalar välsignelsen över, men som du ser har jag inga händer att lägga på någon." Broder Kimball bad då på sitt vänliga och tålmodiga sätt broder Womack att ställa sig bakom den stol som broder Kimball satt på. Därefter sade han: "Broder Womack, luta dig nu framåt och se om dina armstumpar når ner till mitt huvud." Till broder Womacks glädje vidrörde de broder Kimballs huvud, och han utropade: "Jag når dig! Jag når dig!" "Naturligtvis når du", svarade broder Kimball. "Och om armarna räcker för att röra vid mitt huvud, räcker de säkert för alla andra som du ska välsigna. Jag är förmodligen den kortaste person som någonsin kommer att sitta framför dig." President Kimball berättade att när man förelade James Womacks namn under stavskonferensen "flög medlemmarnas händer i höjden i ett entusiastiskt godkännande". De kom ihåg de ord som Herren sade till profeten Samuel, när David utsågs att bli Israels framtida kung: "En människa ser det som är för ögonen, men HERREN ser till hjärtat."9 Bröder, vad vi än har för kall, oavsett vår rädsla eller oro, så låt oss be och sedan handla, och låt oss komma ihåg Mästarens ord, ja, Herrens Jesu Kristi ord, då han lovade: "Jag är med er alla dagar intill tidens slut."10 I Jakobs brev får vi rådet: "Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva".11 Låt oss, som en kraftfull grupp av prästadömsbärare, vara ordets görare och inte bara dess hörare. Låt oss be, och låt oss sedan handla. I Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Ords 3:5, 6. 2. 1 Kung 17:9–11, 13–16. Se även v 12. 3. 1 Nephi 3:7. 4. Se Richard J Marshall, "Saga of Sacrifice",Ensign, aug 1974, s 66–67. 5. L&F 100:1. 6. L&F 84:88. 7. SeBYU Studies, del 35, nr 1–1995: "Behind the Iron Curtain: Recollections of Latter-day Saints in East Germany 1945–1989",sammanst av Garold N Davis och Norma S Davis. 8. Matt 19:26. 9. 1 Sam 16:7. 10. Matt 28:20. 11. Jak 1:22.