Bönens livlina President James E. Faust andre rådgivare i första presidentskapet Vi har alla problem som vi inte kan lösa och svagheter som vi inte kan övervinna utan att i bön sträcka oss efter en högre kraftkälla. Denna morgon bär jag vittnesbörd om bönens betydelse. Att kunna nå vår Skapare genom vår Frälsare är förvisso en av de stora förmånerna och välsignelserna i vårt liv. Jag har av oräkneliga egna erfarenheter lärt mig att bönens kraft är stor. Ingen jordisk myndighet kan hindra oss från att ha direkt kontakt med vår Skapare. Det kan aldrig uppstå något mekaniskt eller elektroniskt avbrott när vi ber. Det finns ingen gräns för hur många gånger eller hur länge vi kan be varje dag. Det finns ingen gräns för hur många behov vi kan be om i varje bön. Vi behöver inte gå via en sekreterare eller beställa tid för att nå fram till nådens tron. Gud är tillgänglig när som helst och var som helst. När Gud satte människan på jorden blev bönen en livlina mellan människorna och Gud. Därför började man i Adams generation att "åkalla HERRENS namn".1I alla släktled sedan dess har bönen uppfyllt ett mycket viktigt mänskligt behov. Vi har alla problem som vi inte kan lösa och svagheter som vi inte kan övervinna utan att i bön sträcka oss efter en högre kraftkälla. Denna källa är den Gud i himlen som vi ber till i Jesu Kristi namn.2När vi ber bör vi tänka på att vår Fader i himlen besitter all kunskap, förståelse, kärlek och medkänsla. Vad är en bön? Frälsaren gav oss Herrens bön som ett exempel när han bad: "Fader vår, som är i himlen. Helgat blive ditt namn. Komme ditt rike. Ske din vilja på jorden liksom den sker i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen. Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss. Och för oss inte in i frestelse utan fräls oss från den onde, ty riket är ditt och makten och äran i evighet, amen."3 För det första är bönen ett ödmjukt erkännande av att Gud är vår Fader och att Herren Jesus Kristus är vår Frälsare och Återlösare. För det andra är den en uppriktig bekännelse av synder och överträdelser och en vädjan om förlåtelse. För det tredje är den ett erkännande att vi behöver hjälp utöver vår egen förmåga. För det fjärde är den en möjlighet att uttrycka uppskattning och tacksamhet mot vår Skapare. Det är viktigt att vi ofta säger: "Vi tackar dig . . .", "Vi uttrycker vår tacksamhet till dig . . .". För det femte är det en förmån att få be Gudomen om särskilda välsignelser. Många böner uttalas när vi står på knä. Frälsaren föll på knä när han bad till Fadern i Getsemane.4Men även hjärtats tysta böner når himlen. Vi sjunger: "Bönen är själens längtan sann, uttalad eller stum."5Uppriktiga böner kommer från hjärtat. Sannerligen är det så att uppriktighet kräver att vi uttrycker det vi innerligt känner i hjärtat när vi ber, hellre än att använda tomma ord eller visa förmäten tillgjordhet liksom den som Frälsaren fördömde i liknelsen om farisén och publikanen.6Våra böner blir då verkligen en "hjärtats sång" och "en bön"7som inte bara når fram till Gud utan också rör vid andras hjärtan. Jeremia råder oss att be av hela vårt hjärta.8Enos beskrev hur hans själ hade hungrat och att han hade bett hela dagen.9Böner skiftar i intensitet. Till och med Frälsaren "bad allt ivrigare" i ångestens stund.10Några är enkla uttryck av uppskattning och en vädjan om fortsatta välsignelser för våra nära och kära och oss själva. Men under tider av stort personligt lidande eller i nödens stund kan det krävas mer än att bara be. Herren sade: "Du trodde, att jag skulle giva det till dig utan någon ansträngning från din sida, blott du bad."11Välsignelser som söks genom bön kräver ibland arbete, ansträngning och flit från vår sida. Ibland är det till exempel lämpligt att fasta för att bevisa vår uppriktighet. Som Alma vittnade för folket i Zarahemla: "Jag har fastat och bett många dagar, att jag själv måtte få kunskap om dessa sanningar, och nu vet jag för min egen del, att de äro sanna, ty Herren Gud har uppenbarat dem för mig genom sin Helige Ande."12När vi fastar kuvar vi vår själ,13vilket gör att vi kommer mer i samklang med Gud och hans heliga syften. Vi har förmånen att få be dagligen om sådant som är av stor eller liten betydelse i våra liv. Reflektera över Amuleks ord. Han uppmanade oss att be när vi är på våra betesmarker för våra hjordar, att be i våra hus, både morgon, middag och afton, att be mot fienders och djävulens makt, att åkalla honom för vår gröda, att utgjuta våra själar i lönndom och i ödemarken. När vi inte åkallar honom, bör vi låta vårt hjärta vara fyllda i bön till honom utan återvändo.14 Amuleks råd kan i vår tid vara en hustrus innerliga bön: "Välsigna Jason och beskydda honom när han tjänar vårt land i denna tid av krig." En mors bön: "Jag ber dig att välsigna min kära Jane så att hon fattar rätta beslut." En fars bön: "Käre himmelske Fader, välsigna Johnny på hans mission så att dörrar öppnas för honom och han finner dem som uppriktigt söker." Ett barns läspande och enkla bön, "så att jag inte ska vara stygg i dag" eller "så att alla har nog att äta" eller "så att mamma snart blir frisk". Detta är ädla böner som genljuder i de eviga boningarna ovan. Gud känner till våra behov bättre än vi kan uttrycka dem,15men han vill att vi ska nalkas honom i tro och be om välsignelser, beskydd och tröst. Jag har tidigare berättat om något jag upplevde inom militären under andra världskriget. Jag skyndar mig att påpeka att jag inte var någon hjälte. Men jag gjorde min plikt. Jag höll ut och överlevde. Jag tjänstgjorde på ett engelskt fartyg som gick från San Francisco till Suez. Jag tillbringade 83 dagar i sträck på det fartyget, frånsett ett kort uppehåll i Auckland i Nya Zeeland. Jag var den ende ombord som var medlem i kyrkan. På söndagarna brukade jag dra mig tillbaka till fören på fartyget med kyrkans lilla soldatutgåva av skrifterna och psalmboken. Under vindens tjut läste jag skrifterna, bad och sjöng för mig själv. Jag försökte inte köpslå med Herren, men jag bad innerligt att om jag överlevde kriget och fick komma hem till min hustru och familj, skulle jag uppriktigt försöka vara trogen de heliga förbund jag hade ingått i dopet, trogen prästadömets ed och förbund och de löften jag hade gett i templet. Som en del av vår tjänstgöring fick vårt lilla lastfartyg order om att bogsera en stor, eldhärjad oljetanker till Auckland, Nya Zeeland. Tankern kunde inte gå för egen maskin och rullade hjälplöst i vågorna. Även om vi aldrig såg dem, visste vi att fientliga ubåtar lurade i närheten. Medan vi bogserade fartyget överraskades vi av en våldsam storm som vi senare fick veta sänkte många fartyg. På grund av lasten vi drog på hade vi inte tillräckligt med kraft för att gå med bogen före in i jättevågorna, så vårt fartyg kastades från sida till sida i de djupa vågdalarna. Det knakade och knarrade och rullade från sida till sida, och kantrade nästan vid varje rullning. Naturligtvis bad jag, det tror jag också att andra gjorde. Tids nog drog stormen bort från oss. Jag är tacksam för den kraft och det stöd mina böner gav mig då och vid andra faror sedan dess. Frälsaren sade: "Bedjen till Fadern i edra familjer och alltid i mitt namn, på det edra hustrur och barn må bliva välsignade."16I våra dagar uppmanar kyrkan oss att hålla familjebön varje kväll och varje morgon. Jag hörde en gång om en primärlärare som frågade en liten pojke om han bad varje kväll. "Ja", svarade pojken. "Och ber du alltid på morgonen också?" frågade primärläraren. "Nej", sade pojken. "Jag är inte rädd på dagen."17 Att vara mörkrädd borde inte vara vår enda anledning till att be — morgon eller kväll. Familjebön ger stor kraft och stort stöd. Under andra världskrigets mörka tid föll en 250-kilosbomb ner i Liverpool, England, utanför huset där broder Patey som var en ung far bodde, men bomben exploderade inte. Hans hustru hade dött, så han fostrade sina fem barn själv. Han samlade dem till familjebön mitt i denna bekymmersamma situation. De "bad alla . . . innerligt och när de hade avslutat bönen sade barnen: 'Pappa, det ordnar sig. Vi är säkra i vårt hem ikväll.' Så gick de och lade sig — tänk er det — med en fruktansvärd bomb alldeles utanför dörren som låg till hälften under marken. Om den hade exploderat skulle den förmodligen ha förstört fyrtio eller femtio hus och dödat två till trehundra personer . . . Nästa morgon . . . evakuerade man hela området under 48 timmar och bomben avlägsnades till slut . . . På vägen hem frågade broder Patey ledaren för luftskyddsgruppen: "'Nå, vad hittade ni?' 'Mr Patey, när vi kom fram till bomben utanför er dörr fann vi att den kunde explodera när som helst. Det var inget fel på den. Vi kan inte begripa varför den inte exploderade.'"18Under sker när familjer ber tillsammans. Frälsaren rådde oss att be för dem som förföljer oss.19Denna princip förbises ofta i våra böner. Profeten Joseph Smith visste dess innebörd. Hans vädjanden var innerliga, hans motiv rena och himlens välsignelser regelbundna. Daniel Tyler, en av profetens medarbetare, mindes en viktig händelse: "När William Smith och andra gjorde uppror mot profeten [i Kirtland] . . . deltog jag i ett möte . . . som 'Joseph' presiderade över. När jag kom till skolhuset strax innan mötet började och betraktade denne gudsman, såg jag bedrövelsen i hans ansikte och tårarna som rann nedför kinderna . . . En liten stund senare sjöng man en psalm och han inledde mötet med en bön. Men i stället för att stå med ansiktet mot åhörarna, vände Joseph ryggen mot dem och knäföll mot väggen. Detta tror jag han gjorde för att dölja sorgen och tårarna. Jag hade hört män och kvinnor be — särskilt de förstnämnda — från de mest okunniga, både i fråga om lärdom och intellekt, till de mest skolade och vältaliga. Men aldrig tidigare hade jag hört en människa tilltala sin Skapare som om denne vore närvarande och lyssnade liksom en vänlig far skulle lyssna på ett lydigt barns sorger. Joseph var på den tiden olärd, men denna bön, som till stor del gällde dem som anklagade honom för att ha gått vilse och gjort sig skyldig till synd, handlade om att Herren skulle förlåta dem och öppna deras ögon så att de kunde förstå. Den bönen hade enligt min enkla åsikt del av himlens lärdom och vältalighet. Den var inte utsmyckad, ingen röst höjdes som i hänförelse, utan bönen framfördes i enkel samtalston, så som en man skulle tala till en närvarande vän. Det tycktes mig som om jag, om slöjan hade tagits bort, hade kunnat se Herren stå ansikte mot ansikte med den ödmjukaste av alla tjänare som jag någonsin hade sett . . . Det var den förnämsta . . . av alla böner jag någonsin hade hört."20 När stunden för Frälsarens död och uppståndelse närmade sig, uppsände han sin storslagna förbön. Efter att ha anbefallt sina apostlar åt Fadern och bett för dem, bad han för alla dem som genom deras ord skulle tro på honom och vädjade till Fadern för oss alla. Han bad att vi skulle kunna vara ett såsom han är ett med Fadern och att världen skulle tro att han var sänd av Fadern.21 Ingen mer gripande bön har någonsin uttalats än den som Frälsaren själv uppsände i Getsemane. Han drog sig tillbaka från sina apostlar, knäföll och bad: "Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din."22Ett viktigt inslag i alla våra böner borde följa det bönemönstret från Getsemane: "Ske inte min vilja utan din." Därigenom erkänner vi vår trohet mot och underkastelse inför Herrens överskuggande syften med våra liv. Som han sade: "Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det."23Vilken underbar dag det blir för var och en av oss när vi vet "att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss".24 Jag hoppas verkligen att vi, när vi håller våra dagliga böner, kommer ihåg att be Herren om att fortsätta välsigna vår älskade ledare, president Gordon B Hinckley. Ingen vet till fullo, inte ens hans rådgivare, hur tung hans börda är och hur stort hans ansvar är. Jag vittnar om detta i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. 1 Mos 4:26. 2. Se 2 Nephi:9; 3 Nephi:31. 3. Matt 6:9–13; se även 3 Nephi:13. 4. Se Luk 22:41. 5. Psalmer,nr 86. 6. Se Luk 18:10–14. 7. L&F 25:12. 8. Se Jer 29:13. 9. Se Enos 1:4. 10: Luk 22:44. 11. L&F 9:7. 12. Alma 5:46. 13. Se Ps 35:13. 14. Se Alma 34:20–27. 15. Se Matt 6:8. 16. 3 Nephi 18:21. 17. Bearbetning av Tad D Bonhams "The Treasury of Clean Church Jokes", citerad iHoly Humor(1997), utg av Cal och Rose Samra, s 23. 18. Andre K Anastasiou, Conference Report, okt 1946, s 26. 19. Matt 5:44. 20. Juvenile Instructor,feb 1892, s 127–128. 21. Joh 17:21. 22. Luk 22:42. 23. Joh 15:7. 24. 1 Joh 5:14.