Den andre förlorade sonen Äldste Jeffrey R. Holland i de tolvs apostlarnas kvorum Ingen av oss är mindre älskad eller mindre omhuldad av Gud än någon annan. Jag vittnar om att han älskar oss alla — med vår osäkerhet, oro och självkänsla och allt annat. Bland de mest minnesvärda liknelser som Frälsaren framställde finns berättelsen om en oförståndig yngre bror som gick till sin far, bad om sin andel av egendomen och lämnade hemmet för att slösa bort sitt arv genom, enligt skriften, "ett utsvävande liv".1Hans pengar och vänner försvann snabbare än han trott vara möjligt — det gör de alltid — och därefter kom den hemska räkenskapens dag — det gör den alltid. Under denne fördärvets tid blev han svinskötare. Han var så hungrig, så helt utan uppehälle och värdighet att han "gärna [skulle] ha velat äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt". Men inte ens det fick han. I skriften står sedan följande uppmuntrande ord: "Då kom han till besinning". Han bestämde sig för att gå hem, i hopp om att åtminstone tas emot som tjänare i sin fars hushåll. Den vackra bilden av hur denne pojkes ängslige, trofaste far sprang för att möta honom och överhöljde honom med kyssar är en av de mest rörande scenerna i de heliga skrifterna. Den berättar för alla Guds barn, vilsegångna eller inte, hur gärna Gud vill ha oss tillbaka i sin skyddande famn. Men då vi fängslas av berättelsen om den yngre sonen kan vi, om vi inte är uppmärksamma, missa berättelsen om den äldre sonen, för Frälsarens berättelse inleds med orden: "En man hadetvåsöner" — och han kunde ha tillagt: "av vilka båda var förlorade och vilka båda behövde komma hem". Den yngre sonen har återvänt, han har klätts i en skrud och fått en ring på sitt finger när den äldre sonen träder in på scenen. Han har plikttroget och lojalt arbetat på ägorna och återvänder nu. Denna parallella hemkomst, fastän från olika håll, är central i berättelsen. Då han närmar sig hemmet hör han ljud av musik och skratt. "Han kallade då till sig en av tjänarna [lägg märke till att han har tjänare] och frågade vad detta kunde betyda. Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem, och din far har slaktat den gödda kalven, eftersom han har fått honom välbehållen tillbaka. Då blev han förargad och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte övertala honom." Ni känner till samtalet som följde. För denne far måste smärtan över en vilsekommen son som förlöpt hemmet och levt bland svin ha förvärrats av insikten att den äldre, klokare brodern, den yngre pojkens barndomshjälte, som äldre bröder alltid är, är arg för att hans bror har kommit hem. Nej, förresten. Sonen är inte så arg över att den andre har kommit hem, utan är snarare arg för att hans föräldrar är så glada över det. Denne plikttrogne son — och han ärmycketplikttrogen — känner sig ouppskattad och tycker nog mer än lovligt synd om sig själv. Han glömmer för en stund att han aldrig behövt uppleva smuts eller förtvivlan, rädsla eller självförakt. Han glömmer för ett ögonblick att varenda kalv på gården redan är hans, liksom varenda skrud i garderoben och varenda ring i skrinet. Han glömmer för ett ögonblick att han belönats för sin trofasthet och alltid kommer att belönas för den. Nej, han som har praktiskt taget allt och som genom hårt arbete har förtjänat det, saknar just det som skulle göra honom till den fullkomlige Herrens man som han nästan är. Han känner ännu inte medkänsla och barmhärtighet, och har inte heller vidsynthet och själsstorhet nog att se att dettainteär en rival som återvänder.Det är hans bror. Så som hans far vädjar till honom att inse, är det en som var död och som nu lever. Det är en som varit förlorad och som nu återfunnits. Den yngre brodern har sannerligen varit fånge — en fånge under synden, dumheten och en svinstia. Men också den äldre brodern har varit instängd. Han har hittills varit oförmögen att bryta sig ut ur sig själv. Han är hemsökt av svartsjukans grönögda monster.2Han tycker att hans far tar honom för given och att hans bror berövar honom hans rätt, när ingetdera är fallet. Han har fallit offer för en inbillad oförrätt. Han liknar Tantalus i den grekiska mytologin — han står till hakan i vatten, men är ändå törstig. En som dittills troligen varit nöjd med sitt liv och glatts åt sin lott känner sig plötsligt olycklig endast på grund av att något positivt hänt en annan. Vem är det som viskar så försåtligt i vårt öra att en gåva som ges till en annan på något sätt förminskar det som vi har fått? Vem får oss att känna att om Gud ler mot någon annan, så måste han på något sätt rynka pannan åt oss? Du och jag vet båda vem som gör detta — han som är alla lögners fader.3Det är Lucifer, vår gemensamme fiende, vars rop ljuder genom alla tider och till alla: "Giv mig . . . din värdighet."4 Det har sagts att avund är den synd som ingen gärna erkänner. Hur vitt spridd denna tendens kan bli illustreras av det gamla danska ordspråket: "Om avund vore feber, skulle hela världen vara sjuk." Kyrkoherden i ChaucersCanterbury Talesbeklagar detta eftersom den sträcker sig så långt — den kan hysa motvilja mot allt, ja, varje dygd och talang, och kan förolämpas av allt, även godhet och glädje.5Då andra tycks växa inför vår blick, tror vi att vi därför måste krympa. Så olyckligtvis handlar vi ibland därefter. Hur kan detta ske, särskilt med tanke på att vi inte vill att det ska hända? Jag tror att ett av skälen är att vi varje dag ser lockelser av ena eller andra slaget som säger oss att det vi har inte räcker. Någon eller något säger hela tiden till oss att vi behöver vara vackrare eller rikare, mer beundrade eller berömda än vi ser oss vara. Vi får veta att vi inte har tillräckligt många ägodelar eller kommer till tillräckligt många intressanta platser. Vi bombarderas av budskapet att vi enligtvärldensmått har vägts på en våg och befunnits för lätta.6Vissa dagar är det som om vi låsts in i en cell i en stor och rymlig byggnad där det enda som visas på TV är en såpa utan slut med titeln "Fåfänga inbillningar".7 Men Gud arbetar inte på det sättet. Fadern i den här berättelsen frestar inte sina barn. Han jämför dem inte obarmhärtigt med deras grannar. Han jämför dem inte ens med varandra. Hans medkänsla med den ene innebär inte att han minskar eller undanhåller sin kärlek till den andre. Han är gudomligt givmild mot båda dessa söner. Han visar båda kärlek. Jag tror att Gud känner för oss på samma sätt som min älskade hustru, Pat, känner när jag sjunger. Hon är en mycket duktig musiker, något av ett musikaliskt geni, och jag kan inte hålla kvar en not ens med kardborreband. Ändå vet jag att hon älskar mig på ett alldeles särskilt sätt när jag försöker sjunga. Jag vet det eftersom jag ser det i hennes ögon. De är fulla av kärlek. En författare har skrivit: "I en värld som ständigt jämför människor och rangordnar dem som mer eller mindre intelligenta, mer eller mindre attraktiva, mer eller mindre framgångsrika, är det inte lätt att verkligen tro på en [gudomlig] kärlek som inte gör samma sak. När jag hör någon få beröm", säger han, "är det svårt att inte se mig själv som mindre berömvärd. När jag läser om andra människors godhet och vänlighet är det svårt att inte undra över om jag är lika god och vänlig som de. Och när jag ser hur pokaler, belöningar och priser delas ut till förtjänta människor, kan jag inte låta bli att fråga mig själv varför sådant inte händer mig".8Om den inte stoppas kommer vi att se hur denna världsliga böjelse till slut medför en förbittrad, förnedrande syn på Gud och en mycket destruktiv syn på oss själva. De flesta av buden som börjar med "du skall inte" är avsedda att förhindra att vi skadar andra, men jag är övertygad om att budet om att inte ha begär är avsett att hindra oss från att skada oss själva. Hur kan vi övervinna en tendens som är så vanlig hos nästan alla människor? En sak vi kan göra är att göra som de båda sönerna i liknelsen och börja vandra vägen tillbaka till Fadern. Vi bör göra det så snabbt och så ödmjukt vi kan. Längs vägen kan vi räkna våra många välsignelser och applådera andras framsteg. Och bäst av allt, vi kan tjäna andra, den bästa träningen för hjärtat som någonsin ordinerats. Men detta kommer till slut inte att vara nog. När vi gått vilse kan vi komma "till besinning", men vi kanske inte alltid "finner oss själva", och trots all världens rikedom kan vi inte "frälsa oss själva". Endast Fadern och hans Enfödde Son kan göra det. Frälsning finns endast i dem. Därför ber vi att de ska hjälpa oss, att de ska "skynda emot oss", omfamna oss och föra oss in till den festmåltid de förberett. De kommer att göra detta! Skrifterna lovar många gånger att Guds nåd är nog.9Detta är en arena där ingen behöver trängas eller tävla. Nephi förkunnar att Herren "älskar [hela] världen" och har givit frälsning åt alla. "Har väl Herren befalltnågonattickedeltaga av hans godhet?" frågar Nephi. Nej! "Alla . . . hava rätt därtill, den ene såväl som den andre, och ingen är förmenad [av hans hand]." "Kommen till mig, I alla jordens ändar", vädjar han, "köpen mjölk och honung utan penningar och utan kostnad.10Alla hava rätt därtill, den ene såväl som den andre.Vandra i frid. Vandra tryggt. Vandra utan rädsla och utan avund. Var alltid förvissade om att vår himmelske Fader välsignar er rikligen. Då vi gör detta kan vi hjälpa andra och nedkalla välsignelser över dem liksom de kan be för oss. Vi kan jubla över varje talang och förmåga, varhelst den getts, och på så sätt göra livet här mer likt det himmelska livet. Vi kommer alltid att bli hjälpta av att minnas Paulus kortfattade prioritering av dygder — "Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken".11Han påminner oss om att vi ärallaen del av Kristi kropp och attallalemmar, vare sig de är vackra eller svaga, är omtyckta, viktiga och betydelsefulla. Vi inser vikten av hans vädjan att det inte må "uppstå splittring i kroppen, utan lemmarna ha samma omsorg om varandra. Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den."12Detta ojämförliga råd hjälper oss minnas att ordetgeneröskommer av latinetsgenus,som betyder av samma slag, samma familj eller kön.13Vi finner det alltid lättare att vara generösa när vi minns att den som hedras i sanning är en av våra egna. Bröder och systrar, jag vittnar om att ingen av oss är mindre älskad eller mindre omhuldad av Gud än någon annan. Jag vittnar om att han älskar var och en av oss — och med oss vår osäkerhet, oro, brist på självförtroende och annat. Han värderar oss inte efter våra talanger eller vårt utseende. Inte heller efter vårt arbete eller våra ägodelar. Han stödjervarjetävlande, och ropar att vi tävlar mot synden, inte mot varandra. Jag vet att om vi är trofasta, så finns fullkomligt måttsydda rättfärdighetens mantlar redo och väntar påalla,14"kläder . . . som gjorts . . . vita i Lammets blod".15Må vi uppmuntra varandra i vår strävan att vinna detta pris, är min enträgna bön i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Se Luk 15:11–32. 2. William Shakespeare,Köpmannen i Venedig,3:e akten, scen 2, rad 110. 3. Se 2 Nephi 2:18. 4. Moses 4:1. 5. Se Geoffrey Chaucer,The Canterbury Tales,sammanst av Walter W Skeat (1929), s 534–535. 6. Se Dan 5:27. 7. Se 1 Nephi 12:18. 8. Henri J M Nouwen,The Return of the Prodigal Son(1992), s 103. 9. Se Ether 12:26; Moroni 10:32; L&F 17:8. 10. Se 2 Nephi 26:24–28, kursivering tillagd. 11. 1 Kor 13:13. 12. Se 1 Kor 12:25–26. 13. Jag vill tacka Henri Nouwen för att ha framhållit detta etymologiska samband. 14. Se Jes 61:10; 2 Nephi 4:33; 9:14. 15. Upp 7:14.