President Gordon B. Hinckley
Likt polstjärnan på himlen . . . är världens Återlösare, Guds Son, viss och säker som vårt odödliga livs ankare.
Mina kära, älskade bröder och systrar, jag vill också uttrycka min djupa uppskattning för det oerhörda tjänande som syster Smoot, syster Jensen och syster Dew har gett oss och för deras kommitté, som tjänat så trofast och väl i denna stora och väldiga organisation för kyrkans kvinnor. Det är en imponerande förening som består av 4,9 miljoner kvinnor. Det finns inget som liknar den, tycker jag, i hela världen, och den uträttar så mycket gott i kvinnors liv världen över. Tack, kära systrar, för ert arbete. Vi hälsar dig, syster Parkin, välkommen tillsammans med dina rådgivare och den kommitté ni kommer att utse.
Vi avslutar nu denna storslagna konferens. Vi har avnjutit en underbar festmåltid vid Herrens bord. Vi har undervisats om hans vägar enligt hans mönster.
Vi borde alla vara lite bättre människor efter denna rika upplevelse. Om inte har våra möten i stort sett varit utan värde.
När jag har slutat tala sjunger kören:
Bliv kvar hos mig, det afton är
Och timman bliver sen.
Välkommen var, min gäst så kär,
Mot natt det lider re'n.
Nu skymning faller, dröj, jag ber
I denna timma sen.
O Frälsare, bliv kvar hos mig,
Mot natt det lider re'n.
Psalmer,nr 101.)
Det sammanfattar ganska väl det våra hjärtan känner när vi nu återvänder hem.
Må vår Herres Ande åtfölja oss och stanna hos oss. Vi vet inte vad som ligger framför oss. Vi vet inte vad kommande dagar för med sig. Vi lever i en värld av osäkerhet. För en del sker stora framsteg, andra upplever besvikelser. En del får stor glädje, lycka, god hälsa och ett behagligt liv. Andra kanske sjukdom och sorg. Vi vet inte. Men en sak vet vi. Likt polstjärnan på himlen, vad framtiden än har i beredskap, är världens Återlösare, Guds Son, viss och säker som vårt odödliga livs ankare. Han är vår frälsnings klippa, vår styrka, vår tröst, det centrala i vår tro.
I sol och skugga ser vi upp till honom, och han är där och lugnar oss och ler mot oss.
Han står i centrum för vår tillbedjan. Han är den levande Gudens Son, Faderns förstfödde, den i köttet Enfödde som lämnade de himmelska sfärerna för att födas till dödligheten i de enklaste av omständigheter. Om sin ensamhet sade han: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot" (Matt 8:20). Han "gick omkring och gjorde gott" (Apg 10:38).
Han var en undrens man. Han räckte ut handen till de nödställda. Han botade de sjuka och uppväckte de döda. Men trots all kärlek han förde in i världen blev han föraktad och förkastad av människor, en smärtornas man, förtrogen med lidande . . . han var föraktad och räknades för intet. (Se Jes 53:3.)
Vi ser tillbaka på hans oförlikneliga liv och säger med profeten Jesaja: "Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor lade han på sig . . .
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade" (Jes 53:4–5).
När den stora striden i himlen utkämpades framlade Lucifer, morgonrodnadens son, en plan som förkastades. Allas vår Fader erbjöd, med kärlek till oss, sina barn, en bättre plan enligt vilken vi skulle få frihet att välja väg i livet. Hans Förstfödde, vår äldre bror, var nyckeln till denna plan. Människan skulle få sin handlingsfrihet och med denna handlingsfrihet kom ansvarighet. Människan skulle vandra i världen och skulle snubbla och synda. Men Guds Son skulle ikläda sig köttet och offra sig själv för att sona alla människors synder. Genom outsägligt lidande skulle han bli den store Återlösaren, världens Frälsare.
Med en smula insikt om denna ojämförliga gåva, återlösningens gåva, böjer vi oss i vördnadsfull kärlek inför honom.
Som kyrka har vi kritiker, många kritiker. De säger att vi inte tror på kristenhetens traditionella Kristus. Det ligger något i det de säger. Vår tro, vår kunskap, grundar sig inte på gamla traditioner, trossatser som kommer av begränsad insikt och nästan oändliga diskussioner bland män som försökte komma fram till en definition av den uppståndne Kristus. Vår tro, vår kunskap, kommer genom vittnesbördet från en profet i denna tid, som framför sig såg universums store Gud och hans älskade Son, den uppståndne Herren Jesus Kristus. De talade till honom. Han talade med dem. Han vittnade öppet, otvetydigt och modigt om den stora synen. Det var en syn där han såg den Allsmäktige och världens Återlösare, en syn så härlig att den är bortom mänskligt förstånd. Den var säker och otvetydig i den kunskap den medförde. Det är med den kunskapen, rotad i nutida uppenbarelses djupa mylla, som vi, liksom Nephi "tala om Kristus, vi fröjda oss i Kristus, vi predika om Kristus, vi profetera om Kristus och vi skriva i överensstämmelse med våra profetior, på det [vi och] våra barn må veta på vilken källa [vi] måste rikta [våra] blickar för att få förlåtelse för [våra] synder" (2 Nephi 25:26).
Och så, mina bröder och systrar, bjuder vi er farväl och upprepar vårt fasta och bestående vittnesbörd. Vi gör det med en fast och säker kunskap. Som jag sagt många gånger tidigare och som jag nu säger igen, så vet jag att Gud vår Evige Fader lever. Han är universums store Gud. Han är andarnas Fader, med vilken vi kan samtala i bön.
Jag vet att Jesus Kristus är hans enfödde Son, världens återlösare, som gav sitt liv så att vi kan få evigt liv och som regerar med sin Fader. Jag vet att de är två individer, åtskilda från varandra och ändå lika till form, väsen och syfte. Jag vet att den Allsmäktiges verk är att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan (se Moses 1:39). Jag vet att Joseph Smith var en profet, denna tidshushållnings store profet, genom vilken dessa sanningar har kommit. Jag vet att denna kyrka är Guds verk, som presideras över och leds av Jesus Kristus, vars heliga namn den bär.
Om dessa ting vittnar jag högtidligt och lämnar er, mina kära medarbetare, med min kärlek och välsignelse, i Jesu Kristi heliga namn, amen. Gud var med er tills vi möts igen.
Previous
