Led hans väg hem igen PRESIDENT THOMAS S MONSON förste rådgivare i första presidentskapet Vi kan med Herrens hjälp räcka ut handen och rädda dem vi har ansvar för. Mina kära bröder, jag känner mig ödmjuk över att få stå framför er här i kväll och veta att förutom denna imponerande skara här i konferenscentret, är hundratusentals prästadömsbärare församlade på liknande sätt överallt i världen. Medan jag funderade över mitt ansvar att tala till er, kom jag att tänka på en beskrivning av prästadömets myndighet som president Stephen L Richards gav. Han sade: ”Prästadömet definieras vanligen som ’Guds kraft delegerad till människan’. Denna definition tycker jag är riktig. Men av praktiska skäl skulle jag vilja definiera prästadömet som ett tjänande och jag kallar det ofta för ’den fullkomliga planen för tjänande’.”1 Vare sig vi bär diakonens ämbete i aronska prästadömet eller är en äldste i melkisedekska prästadömet, är vi bundna av plikt enligt Herrens uppenbarelse i 107:e kapitlet i Läran och förbunden, vers 99: ”Var och en skall nu lära sin plikt och med all flit sköta det ämbete, vari han är insatt.” När vår yngste son Clark skulle fylla tolv år, var han och jag på väg ut från kyrkans administrationsbyggnad när president Harold B Lee kom fram och hälsade på oss. Jag nämnde att Clark snart skulle fylla tolv, varpå president Lee vände sig till honom och frågade: ”Vad händer när du fyller tolv år?” Detta var ett de tillfällena när en far ber att hans son ska få inspiration att svara rätt. Utan att tveka sade Clark till president Lee: ”Jag kommer att ordineras till diakon!” Svaret var det som president Lee sökte. Sedan gav han vår son rådet: ”Kom ihåg att det är en stor välsignelse att bära prästadömet.” När jag var pojke såg jag fram emot att få dela ut sakramentet till församlingsmedlemmarna. Vi diakoner hade fått lära oss våra plikter. En av bröderna i vår församling, Louis, var förlamad. Hans huvud och händer skakade så våldsamt att han inte på egen hand kunde ta del av sakramentet. Varje diakon visste att det var hans plikt att hjälpa Louis genom att hålla brödet till hans läppar, så att han kunde äta av det, och på samma sätt hålla koppen med vattnet till hans mun med ena handen, och stödja hans huvud med den andra. Brickan höll en annan diakon under tiden. Louis brukade alltid säga ”tack”. Det var för fyrtio år sedan vid en konferens som denna, som president David O McKay kallade mig att verka som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Vid det första mötet med presidentskapet och de tolv som jag deltog i, då sakramentet delades ut, sade president McKay: ”Innan vi tar del av sakramentet skulle jag vilja fråga vår nyaste medlem i den här skaran, broder Monson, om han ville undervisa presidentskapet och de tolv om vår Herre och Frälsares, Jesu Kristi, försoningsoffer.” Det var då jag verkligen förstod innebörden av det gamla ordspråket: ”När tiden för beslut är inne, är tiden för förberedelser ute.” Det var också dags att minnas rådet i Petrus första brev: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.”2 Jag började med att berätta om ett brev som jag hade fått från en militär i vår församling som tjänstgjorde vid fronten i Korea under detta ibland glömda krig. Brevskrivaren berättade hur flera i hans pluton, mitt under granatelden på söndagsmorgonen, tog del av brödet och sedan av vattnet, som båda bjöds dem ur en hjälm. Alla mindes betydelsen av välsignelsen som uttalades över de heliga emblemen och det egna ansvaret att hålla Herrens bud och följa Herrens exempel på hur man tjänar andra. Minnet av denna speciella händelse med första presidentskapet och de tolvs kvorum har inte bleknat under de fyrtio år som gått. För dem som har varit borta från hem och familj, vare sig i militärtjänst, på mission, eller av andra anledningar, för julen med sig en önskan ja, en längtan att få vara tillsammans med sina nära och kära. Att få höra barnens skratt, att få se föräldrars kärleksfulla uttryck och få kramas om av syskon ger en försmak av himlen och den eviga glädje vi kommer att finna där. En decemberkväll när syster Monson och jag väntade på att få gå ombord på ett plan till Förenta staterna, omgavs vi av Singapores kvävande hetta och fuktiga luft. Då hördes i högtalarna en välbekant, glad melodi med Bing Crosby som sjöng dessa ord: Jag kommer hem till jul. Du kan räkna med mig. Se till att det finns snö och mistel och julklappar runt granen. På julafton omsluts jag av kärlekens härliga ljus. Jag kommer hem till jul. Om så bara i mina drömmar.3 Första presidentskapet har länge betonat att ”hemmet är grunden till ett rättfärdigt liv, och inget annat kan ta dess plats eller fylla dess viktiga funktion i att fullgöra detta gudagivna ansvar”4. Det finns familjer som består av mödrar och fäder, söner och döttrar som genom någon tanklös kommentar har isolerat sig från varandra. En sådan tragedi kunde med knapp nöd avstyras för många år sedan i en ung mans liv. För att skydda hans identitet ska jag kalla honom Jack. I hela sitt liv hade Jack och hans far haft många allvarliga gräl. En dag, när han var sjutton år, hade de grälat extra mycket. Jack sade till sin far: ”Det här är droppen som får bägaren att rinna över. Jag reser hemifrån i morgon och kommer aldrig mer tillbaka.” Sagt och gjort, han gick hem och packade sin väska. Hans mor tiggde och bad att han skulle stanna, men han var alldeles för upprörd för att lyssna. Han lämnade henne gråtande i dörröppningen. På väg ut från trädgården skulle han just gå genom grinden när han hörde sin far ropa på honom: ”Jack, jag vet att jag har stor skuld i att du reser. Jag är verkligen ledsen över detta. Jag vill att du ska veta att om du någon gång vill komma hem igen, så är du alltid välkommen. Och jag ska försöka bli en bättre far för dig. Jag vill att du ska veta att jag alltid kommer att älska dig.” Jack sade ingenting utan gick till busstationen och köpte en biljett till en avlägsen plats. När han satt på bussen och såg landskapet passera mil efter mil, började han tänka på vad hans far hade sagt. Han började inse hur mycket kärlek det hade krävts av fadern för att göra som han gjort. Pappa hade bett om ursäkt. Han hade bett honom komma tillbaka och orden ”jag älskar dig” ringde i Jacks öron. Det var då han insåg att nästa steg var hans. Han visste att enda sättet för honom att finna samvetsfrid var att visa samma mognad, godhet och kärlek mot sin far, som denne visat mot honom. Jack steg av bussen. Han köpte returbiljett och åkte hem igen. Han kom fram strax efter midnatt, gick in i huset och tände lyset. Där, i gungstolen, satt hans far, med händerna för ansiktet. När fadern tittade upp och såg Jack reste han sig och de kastade sig i armarna på varandra. Jack sade ofta: ”De sista åren jag bodde hemma var bland de lyckligaste i mitt liv.” Vi skulle kunna säga att här fanns det en pojke som över en natt blev en man. Här fanns det en far som genom att kväva sin häftiga vrede och lägga band på sin stolthet räddade sin son från att hamna i den stora skaran av förlorade själar som är en följd av uppbrutna familjer och splittrade hem. Kärlek var det band som höll dem samman, den balsam som helade. Kärlek som så ofta förnams och så sällan uttrycktes. Från berget Sinai dundrar det i våra öron: ”Hedra din far och din mor.”5 Och senare, från Herren, kom befallningen: ”Lev tillsammans i kärlek.”6 Bröder, det är vårt ansvar, ja till och med vår högtidliga plikt, att räcka ut handen åt dem som blivit inaktiva i kyrkan eller avvikit från familjekretsen. Låt oss minnas de vackra orden i Herrens uppenbarelse i 18:e kapitlet i Läran och förbunden: ”Kommen ihåg att själarna äro dyrt aktade i Guds ögon ... Om så skulle ske, att I arbeten hela edert liv med att ropa omvändelse till detta folk och därigenom fören blott en enda själ till mig, huru storligen skolen I icke glädjas med honom i min Faders rike! Och om I kunnen glädja eder storligen över en enda själ, som I haven fört till mig i min Faders rike, huru mycket större glädje skolen I icke hava, om I fören många själar till mig!”7 Som presidenter för aronska prästadömets kvorum, som rådgivande till dessa kvorum, kan vi med Herrens hjälp räcka ut handen och rädda dem vi har ansvar för. Unga män, med ett leende på läpparna och beslutsamhet i hjärtat kan ni ta med er en mindre aktiv pojke och komma till prästadömsmötena och lära er mer om Herren och vad han har för uppgifter åt er. Ni är berättigade till hans gudomliga hjälp, för han har lovat: ”Jag skall gå framför eder. Jag skall vara på eder högra sida och på eder vänstra, och min Ande skall vara i edra hjärtan och mina änglar runt omkring eder för att understödja eder.”8 Ni bröder i melkisedekska prästadömet har samma heliga uppdrag och skyldighet när det gäller era plikter mot andra människor och deras familjer. Och ni har fått samma löfte av Herren att han ska hjälpa er med arbetet. När ni lyckas besvarar ni en mors bön och de ömma men outtalade känslorna i barnens hjärtan, och era namn kommer för evigt att äras av dem som ni når ut till och hjälper. Låt mig få dela med mig av ett ganska personligt men glädjande exempel på detta som jag själv upplevt. Som biskop oroade jag mig för alla medlemmar som var inaktiva, som inte kom till mötena och inte ville tjäna. Detta fanns i mina tankar en dag när jag körde längs gatan där Ben och Emily Fullmer bodde. Värk och smärtor på gamla dar fick dem att sluta komma till kyrkan och ta sin tillflykt till hemmet – isolerade och utestängda från vardagens omsorger och umgänge. Ben och Emily hade inte varit på våra sakramentsmöten på många år. Ben, som tidigare varit biskop, brukade sitta i rummet åt gatan och läsa och memorera Nya testamentet. Jag var på väg från mitt försäljningskontor i stans utkant till vår fabrik på Industrial Road. Av någon anledning hade jag kört längs First West, en gata som jag aldrig kört på tidigare för att komma dit fabriken låg. Då kände jag en tydlig maning att parkera bilen och besöka Ben och Emily, fastän jag var på väg till ett sammanträde. Jag lystrade först inte till maningen utan körde vidare ett par kvarter till. Men när maningen kom på nytt, vände jag och körde hem till dem. Det var en solig vardagseftermiddag. Jag gick fram till dörren till deras hus och knackade. Jag hörde den lilla foxterriern skälla på mig. Emily bjöd mig stiga in. När hon såg mig utbrast hon: ”Hela dagen har jag väntat på att telefonen skulle ringa. Den har varit tyst. Jag hoppades att brevbäraren skulle ha ett brev med sig. Han hade bara räkningar. Hur visste du att det är min födelsedag i dag?” Jag svarade: ”Gud vet det, Emily, för han älskar dig.” I stillheten i deras vardagsrum sade jag till Ben och Emily: ”Jag vet faktiskt inte varför jag blev ledd hit i dag, men det blev jag. Vår himmelske Fader vet. Låt oss knäfalla i bön och fråga honom varför.” Det gjorde vi, och svaret kom. När vi rest oss upp sade jag till broder Fullmer: ”Ben, skulle du vilja komma till prästadömsmötet då alla prästadömsbärare är med och berätta för vårt aronska prästadöme vad du en gång berättade för mig när jag var pojke, om hur du och en grupp pojkar var på väg till Jordan River för en simtur en söndag, men du kände att Anden ledde dig att i stället gå till Söndagsskolan. Och du gick dit. En av pojkarna som inte lystrade till den anden drunknade samma söndag. Våra pojkar skulle vilja höra ditt vittnesbörd.” ”Jag kommer”, svarade han. Sedan sade jag till syster Fullmer: ”Emily, jag vet att du har en vacker röst. Det har min mor berättat. Vi har församlingskonferens om några veckor och vår kör ska sjunga. Skulle du vilja vara med i kören och komma till vår konferens och kanske sjunga ett solo?” ”Vad ska ni sjunga?” frågade hon. ”Det vet jag inte”, sade jag, ”men jag vill gärna att du är med och sjunger”. Hon sjöng. Han talade till aronska prästadömet. Hjärtan gladdes när Ben och Emily blev aktiva igen. Från och med den dagen uteblev de sällan från något sakramentsmöte. Anden hade talat sitt språk. Det hade uppfattats. Det hade förståtts. Hjärtan rördes och själar räddades. Ben och Emily Fullmer hade kommit hem. En av de musikaler som uppförts flest gånger i historien är Les Miserables. Handlingen äger rum under franska revolutionen. Huvudpersonen i musikalen är Jean Valjean. I sin djupa oro för den unge mannen Marius, som är på väg ut i kriget, uppsänder han i sången en uppriktig bön: Gode Gud, hör min bön. I min nöd, var du alltid mitt stöd. Han är ung, han är skrämd. Låt hans nåd bli bestämd. Led hans väg hem igen ... Lys hans väg, stjärna klar. Han är ung, han är bara ett barn. Du som ger, du som tar, låt han få leva kvar. Om jag dör, låt mig dö. Led hans väg hem igen.9 Bröder, när vi går framåt som bärare av Guds prästadöme, lär oss vår plikt och sedan sträcker oss ut efter våra bröder som är i behov av vår hjälp, låt oss då blicka uppåt mot vår himmelske Fader, som är allas vår Fader. Vi kanske inte hör hans röst, men vi kommer att minnas hans hälsningsord: ”Bra, du gode och trogne tjänare.”10 Och i våra hjärtan kommer vi att höra hans outtalade vädjan: Led hans väg hem igen. I Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Conference Report, apr 1937, s 46. 2. 1 Petrus 3:15. 3. Kim Gannon och Walter Kent, ”I’ll Be Home for Christmas”, 1943. 4. J Reuben Clark Jr, möte med kyrkans biorganisationers generalämbetsmän, 29 mars 1940; se också ”Brev från första presidentskapet”, Liahona, dec 1999, s 1. 5. 2 Mosebok 20:12. 6. Läran och förbunden 42:45. 7. Läran och förbunden 18:10, 15-16. 8. Läran och förbunden 84:88. 9. Herbert Kretzmer, ”Bring Him Home.” (”Led hans väg”, sv övers Ture Rangström.) 10. Matteus 25:21.