Om vi ska hålla upp den här kyrkan som ett baner för
folken och ett ljus för världen, måste vi i vårt
eget liv efterlikna mer av skönheten i Kristi liv.
Mina älskade bröder och systrar, jag vill tacka er för att
ni stöder oss med er tro och era böner. Herren har lagt ett stort
och allvarligt ansvar på kyrkans ledare och ni har stött oss i
detta ansvar. Vi vet att ni ber för oss, och ni ska veta att vi ber
för er.
Inte en dag går utan att jag tackar Herren för trofasta sista
dagars heliga. Inte en dag går utan att jag ber att han ska välsigna
er varhelst ni befinner er och med vadhelst ni behöver.
Jag vill påminna er om att vi alla arbetar i detta verk tillsammans.
Det handlar inte om att generalauktoriteterna uträttar en sak och övriga
medlemmar en annan. Vi är alla förenade i arbetet för denna
stora sak. Vi är alla medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars
Heliga.
Era uppgifter är ett lika allvarligt åtagande som mina. Var och
en av oss borde vara fast beslutna att bygga Guds rike på jorden och
att föra fram rättfärdighetens verk.
Jag tror att jag uppriktigt kan säga att vi inte hyser någon
självisk önskan rörande detta verk utom att det ska gå framåt.
Vi i första presidentskapet handhar ständigt en mängd olika
problem. Vi tar itu med dem dagligen.
I slutet av en särskilt ansträngande dag, tittade jag upp på tavlan
av Brigham Young som hänger på min vägg. Jag frågade: ”Broder
Brigham, vad ska vi göra?” Jag tyckte jag såg honom le lite
och sedan tycktes han säga: ”På min tid hade jag nog av mina
egna problem. Fråga inte mig hur ni ska göra. Nu är det ni
som har vakten. Fråga Herren, för det här är ju hans
verk.” Och jag försäkrar er att det är något som
vi gör, och som vi alltid måste göra.
När jag tänkte tillbaka på händelserna den där
svåra dagen nyligen, öppnade jag Bibeln och slog upp första
kapitlet i Josua och läste dessa ord:
”Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte
förskräckt eller förfärad, ty Herren, din Gud, är
med dig.” (Jos 1:9)
Jag sade till mig själv: ”Det finns aldrig någon anledning
till att misströsta. Detta är Guds verk. Trots alla som motarbetar
det, kommer det att gå framåt som himlens Gud har för avsikt
att det ska göra.”
Jag bläddrade i Gamla testamentet fram till andra kapitlet i Jesaja
och läste dessa ord:
”Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där Herrens hus är
skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över
höjderna. Alla hednafolk skall strömma dit.
Ja, många folk skall gå iväg och säga: ’Kom, låt
oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa
oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.’
Ty undervisning skall gå ut från Sion, Herrens ord från
Jerusalem.” (Jes 2:2-3)
Ända sedan Salt Lake-templet invigdes, har vi tolkat detta skriftställe
i Jesaja, som upprepas i Mika (se Mika 4:1-2), som att det åsyftar
detta Herrens heliga hus. Och om denna plats, sedan dagen för dess invigning,
har ett allt större antal från hela världen i själva
verket sagt: ”Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, till
Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att
vi kan vandra på hans stigar.”
Jag tror och vittnar om att det är kyrkans mission att stå som
ett baner för folken och ett ljus för världen. Vi har fått
oss pålagda ett stort och omfattande uppdrag som vi varken kan undfly
eller förkasta. Vi accepterar uppdraget och är fast beslutna att
utföra det och med Guds hjälp kommer vi att göra det.
Det finns krafter runt omkring oss som vill hindra oss från att göra
det. Världen tränger sig ständigt på i våra
liv. Från alla håll känner vi trycket att lätta på vår
förpliktelse, att ge efter lite här och lite där.
Vi får aldrig förlora vårt mål ur sikte. Vi måste
alltid hålla målet, som Herren har gett oss, i sikte.
Jag citerar Paulus:
”Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga
kraft.
Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot
djävulens listiga angrepp.
Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter
och världshärskare här i mörkret, mot ondskans makter
i himlarna.” (Ef
6:10-12)
Vi måste stå fasta. Vi måste motstå världen.
Om vi gör det kommer den Allsmäktige att vara vår styrka
och vårt skydd, vår vägledare och vår uppenbarare.
Vi kommer då att fyllas med tillförsikten att vi gör det
som han vill att vi ska göra. Andra kanske inte håller med oss,
men jag är säker på att de respekterar oss. Vi blir inte
lämnade ensamma. Det finns många som inte tillhör vår
tro som känner som vi gör. De stödjer oss. De hjälper
oss i vårt arbete.
Vi får inte vara högdragna. Vi får inte vara självrättfärdiga.
Själva situationen som Herren placerat oss i kräver att vi är ödmjuka
som förmånstagare till hans vägledning.
Fastän vi inte har samma åsikt rörande vissa saker som andra,
får vi aldrig tvista. Vi måste vara vänliga, tala mjukt,
vara goda grannar och vara förstående.
Nu vill jag framhålla ett tema som redan tagits upp på denna
konferens. Jag säger till våra unga medlemmar, detta släktes
härliga ungdomar: Var sanna. Förbli trofasta. Stå fasta i
det ni vet är rätt.
Ni ställs inför enorma frestelser. Ni stöter på dem
på nöjesplatser, på Internet, i filmer, på tv, i billig
litteratur och på många andra sätt, lömska, lockande
och svåra att motstå. Kamrattrycket kan vara nästan överväldigande.
Men mina kära unga vänner, ni får inte ge efter. Ni måste
vara starka. Ni måste koncentrera er på vad som är mest
värdefullt i framtiden istället för att duka under för
den lockande frestelsen framför er.
Underhållningsartister med ovårdat utseende drar till sig stora
skaror av våra ungdomar. De håvar in stora pengar genom höga
inträdesavgifter. Innehållet i så många av deras sånger är
sensuellt och världsligt.
Pornografi finns överallt och lockar förföriskt. Ni måste
vända er bort från den. Den kan förslava er. Den kan förgöra
er. Inse vad den egentligen är för något – billigt och sjaskigt
material som skapas och distribueras av dem som vill bli rika på bekostnad
av dem som fångas in av det.
Heligheten i det sexuella förstörs fullständigt genom mediernas
liderliga framställning. Det som till sin natur är vackert, blir
fördärvat genom det sätt det framställs på. Jag
blev glad att se att den tv-station som kyrkan äger här i Salt
Lake City vägrade att sända ett program som innehöll oanständigt
material. Det var också intressant att se att den enda andra stationen
i detta nätverk som ställde in sändningen var en station i
South Bend i Indiana, platsen för University of Notre Dame. Det känns
skönt att veta att det finns andra som känner lika starkt som vi
gör och är villiga att göra något åt det.
Livet är bättre än det som så ofta skildras. Naturen är
bättre än så. Kärleken är bättre än så.
Sådan här slags underhållning är bara en ond förvrängning
av det goda och det vackra.
Ni unga män och kvinnor som lyssnar till mig idag, ni som studerar
på universitet, inse att ett av de stora problemen på universitetsområden
idag är supkalas. Sådant förminskar anlag och talanger. Det
förstör människors
liv. Det ödelägger pengar och tid och gynnsamt hårt arbete.
Så hemskt det är att se intelligenta unga människor utsätta
sig för skada och förstöra sina möjligheter genom utsvävningar.
Det var en storartad hyllning till studenterna vid Brigham Young-universitetet
när tidningen The Princeton Review skrev att de var ”de
spik nyktraste” studenterna i hela Amerika. De flesta av er kan ju inte
gå på BYU, men var ni än bor kan ni leva efter samma normer
som krävs av Brigham Younguniversitetet.
Jag läste nyligen en artikel i vår tidning New Era om
unga medlemmar i Memphis Tennessee. På en del skolor är de ensamma
som medlemmar i kyrkan. En av dem har citerats på följande sätt: ”Jag är
kanske den ende medlemmen i min skola ... även om jag är fysiskt
ensam är jag aldrig andligt ensam.” (Arianne B Cope, ”Smiling
in Memphis”, New Era, okt 2003, s 23-24.)
En annan sade: ”Jag vet att många ungdomar undrar om de verkligen
vet att evangeliet är sant. Men ... här måste man veta om
det är sant eller inte därför att folk frågar om det
varje dag. Varje gång man besvarar en fråga, delar man med sig
av sitt vittnesbörd.” (New Era, okt 2003, s 25.)
Dessa unga människor, utspridda över hela den stora staden, har
lärt sig att stödja och hjälpa varandra.
Gud välsigne er, mina kära unga vänner. Ni är den bästa
generation vi någonsin haft. Ni kan evangeliet bättre. Ni utför
era plikter med större trofasthet. Ni är starkare och kan möta
frestelserna som kommer i er väg. Lev efter era normer. Be om Herrens
vägledning och skydd. Han kommer aldrig att överge er. Han kommer
att trösta er. Han stöder er. Han välsignar er och gör
er starkare och er belöning kommer att bli skön och vacker. Och
när ni upptäcker att ert föredöme uppmärksammas
av andra kommer er styrka att göra er modiga.
Som det är med ungdomen, så är det också med de vuxna.
Om vi ska hålla upp den här kyrkan som ett baner för folken
och ett ljus för världen, måste vi i vårt eget liv
efterlikna mer av skönheten i Kristi liv. När vi står för
det rätta får vi inte frukta följderna. Vi behöver aldrig
vara rädda. Paulus sade till Timoteus:
”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är
kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.
Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre.” (2
Tim 1:7-8)
Den här kyrkan är något mycket mera än en förening
där vi samlas för att njuta av varandras sällskap. Den är
mer än Söndagsskolans och Hjälpföreningens och prästadömets
möten. Den är något mer än sakramentsmötena, ja,
till och med mer än tempeltjänsten. Den är Guds rike på jorden.
Det anstår oss att uppföra oss på ett sådant sätt
som hör ihop med medlemskap i det riket.
Ni män som bär prästadömet har ett väldigt ansvar.
Ni måste undvika världens gälla och sensuella röster.
Ni måste höja er över dem. Ni måste hålla er
värdiga Guds prästadöme. Ni måste undvika det onda i
alla dess former och vara goda och anständiga, och låta ljuset,
det gudomliga ljuset, lysa fram genom era gärningar.
Ett hem kan inte på något sätt vara en plats för tillflykt
och frid om mannen som bor där inte är en förstående
och hjälpsam make och far. Styrkan vi får från våra
hem gör oss bättre i stånd att möta världen, mer
accepterade i samhället vi bor i, mer värdefulla för dem som
anställer oss, ja, bättre män.
Jag känner många sådana män. Det är uppenbart
att de älskar sina hustrur och sina barn. De är stolta över
dem. Och det förunderliga är att de är fantastiskt framgångsrika
i de yrken de valt. De stärks och äras och respekteras.
Och nu vill jag tala till er kvinnor. Jag talade ingående till kvinnorna
i Hjälpföreningen för en vecka sedan. Det talet representerar
mina innerliga synpunkter rörande er. Ni kan också ta på er
Kristi egenskaper. Ni kan också vara starka, uppmuntrande, vackra och
hjälpsamma.
Jag påminner oss alla om att vi är sista dagars heliga. Vi har
ingått förbund med vår himmelske Fader, som är heliga
och bindande. Dessa förbund gör oss till bättre fäder
och mödrar, bättre söner och döttrar om vi håller
dem.
Jag tror att andra kommer att stödja oss om vi gör det. Vi kan
stå för sanning och godhet, och vi står inte ensamma. Dessutom
kommer himlens osynliga skaror att hjälpa oss.
Jag tar er tillbaka till Gamla testamentet:
”När gudsmannens tjänare tidigt på morgonen steg upp
och gick ut, se, då hade en här med hästar och vagnar omringat
staden. Tjänaren sade till gudsmannen: ’O, min herre, vad skall vi ta
oss till?’
Han svarade: ’Frukta inte! De som är med oss är fler än de
som är med dem.’
Och Elisa bad: ’Herre, öppna hans ögon, så att han ser.’
Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han fick se att
berget var fullt av hästar och vagnar av eld runt omkring Elisa.” (2
Kung 6:15-17)
Herren har sagt till oss:
”Frukta därför icke, du lilla hjord!
Gör gott! Låt jorden och helvetet förena sig emot dig, ty
om du är byggd på min klippa, kunna de icke besegra dig ...
Vänden alla edra tankar till mig, tvivlen icke, frukten icke.” (L&F
6:33-34,
36) I Jesu Kristi namn, amen.
Previous
