Vårt arv Äldste Stephen B Oveson i de sjuttios kvorum Vad gör vi för att se till att [vårt] arv förs vidare till våra älskade barn och till våra barnbarn? Mina bröder och systrar! Jag känner mig så tacksam över att få vara här med er i dag i detta historiska tabernakel. För 74 år sedan stod min farfar, Lars Peter Oveson, i denna talarstol och bar sitt vittnesbörd som inbjuden stavspresident från Emery County i Utah. Fast farfar dog när jag var liten har han alltid varit en av mina hjältar. Jag har studerat hans dagbok som gång på gång skildrar hans villighet att ta emot de kallelser han fick under sin livstid. Han och hans föräldrar omvände sig till evangeliet i Danmark, invandrade till detta land och kom över prärien för att förena sig med de heliga i Utah. En av de kallelser han fick, innebar att han måste lämna sin nyblivna unga hustru i sex månader för att arbeta med uppförandet av templet i St George. Han lämnade henne och deras små barn på nytt för att utföra en 2-årsmission i sitt hemland Danmark. De kallelser han senare fick, att verka som biskop och stavs-president, innebar att de vid tre olika tillfällen måste flytta och på nytt bygga upp hus och gård. Under alla dessa omvälvningar förblev han tacksam, gladlynt och trogen evangeliets principer, och efterlämnade ett arv av tro till oss alla som bär hans namn. Detta arv fördes vidare till mig av min far, Merrill M Oveson, den yngste i en barnaskara på tretton. Han och min mor, Mal Berg Oveson, också från en trofast släkt, beseglades i Salt Lake-templet, steg på tåget och åkte till Oregon där min far skulle vidareutbilda sig. De blev kvar där i drygt 40 år. Under många av dessa år bodde de i ett mycket litet jordbrukssamhälle, där vi var de enda medlemmarna i kyrkan. Jag har ofta tänkt, hur lätt det kunde ha varit för mina föräldrar att bara byta tro och följa med sina många vänner i den kristna församlingen i samhället där. Denna handling skulle ha gjort livet enklare för dem, särskilt under andra världskriget då ransonering på bensin och däck gjorde det omöjligt för dem att åka de 65 kilometerna till närmaste organiserade gren av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. I stället fick de tillstånd att ha hemsöndagsskola, som de troget höll varje vecka under alla dessa år. Där tog familjen sakramentet tillsammans. Där lärde sig mina syskon och jag evangeliets principer och lyssnade till berättelser ur Bibeln och Mormons bok, bokstavligen vid våra föräldrars fötter. Min far, en annan av mina hjältar, dog för många år sedan, men min mor, nu på sitt 96:e år, går fortfarande troget i sin församling varje vecka och är en inspirationskälla för alla som känner henne. Min hustru har ett liknande arv. Vi är så tacksamma för detta. Vi vet att vi har blivit anförtrodda denna nuvarande kallelse delvis på grund av trofasta gärningar av dem som gått före oss. Frågan är, vad gör vi för att se till att detta arv förs vidare till våra älskade barn och till våra barnbarn? Oavsett om vi härstammar från många generationer medlemmar i kyrkan eller är den första som anslutit sig till kyrkan, har vi ett ansvar att till våra efterkommande förmedla ett arv av tro, som visas genom våra dagliga gärningar. De som är nyomvända till kyrkan har en särskilt stor möjlighet att bli pionjärer för sina förfäder och för sina efterkommande. För att kunna uppfylla detta ansvar måste vi alla ställa oss själva vissa tydliga frågor: Är vi ärliga och redbara? Följer vi råd och uppmaningar från våra profeter, tidigare och nuvarande? Håller vi våra förbund? Håller vi våra hemaftnar och studerar vi skrifterna, och försöker vi leva efter buden i dem? Håller vi visdomsordet? Är vi frikostiga när vi betalar vårt tionde och våra offergåvor? Fastar och ber vi regelbundet och med uppriktigt hjärta? Lyssnar vi till svaren på våra böner och försöker vi följa Andens maningar? Är vi goda grannar och lojala vänner? Hjälper vi till att bygga upp riket genom att ära prästadömet, förhärliga våra kallelser och berätta om evangeliet för andra? Är vi sena till vrede, och har vi lätt att förlåta? Kan vi ärligt säga, att vi inte bara omvänder oss från våra felsteg utan också lär av dem? Sätter vi Frälsaren och hans evangelium främst i vårt liv? Eller, som någon en gång sade: "Om vi i domstol anklagades för att vara sista dagars heliga, skulle det då finnas tillräckliga bevis för att fälla oss?" Bröder och systrar! Om vi inte är tillfreds med svaren på dessa och liknande frågor, måste vi i dag börja leva ett mer exemplariskt liv, så att de som står oss närmast "ser [våra] goda gärningar och prisar [vår] fader i himlen" (Matt 5:16). Jag måste erkänna att varje gång då mitt liv inte är i nivå med mina förfäders normer, beror det på att jag har låtit världsliga prioriteter komma före mina andliga. Men jag har lärt mig att vi kan korrigera våra mål och fästa blicken på eviga värden. Min hustru och jag har sett många nyomvända göra de förändringar som behövs för att sätta evangeliet i centrum. Vi har sett hundratals unga heltidsmissionärer i Buenos Aires i Argentina göra uppoffringar för att verkligen bli Herrens helgade tjänare. Det enda som krävs är en önskan, lydnad, hängivenhet och uthållighet. Herren gör resten! Vi är hans barn. Han älskar oss och känner var och en av oss vid namn. Han vill att vi ska återvända till hans närhet och bo hos honom evinnerligen. Detta är det underbara arvet i Jesu Kristi evangelium. Tack vare vår Frälsares försoningsoffer har vi en försäkran om ett liv efter detta och om möjligheten att få ärva allt som Fadern har. Med denna kunskap och detta arv måste vi "sträva framåt med ståndaktighet i Kristus och hava ett fullkomligt klart hopp" (Andra Nephi 31:20). Vi måste följa vår älskade profet, president Hinckley, som nyligen sade till studenterna vid Ricks College: "Jag säger till er med största eftertryck, bli inte en svag länk i er släktkedja. Ni har kommit till jorden med ett förunderligt arv. Ni kommer från stora män och kvinnor . . . Svik dem aldrig. Gör aldrig något som skulle försvaga den kedja som ni är en viktig del av" (Scroll, 14 sep 1999, s 20). För mig betyder det att vi måste göra allt som står i vår makt för att hos våra nära och kära inpränta det underbara arvet av ett orubbligt vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium. Som min farfar så vältaligt uttryckte det för 74 år sedan: "Jag jublar över att få bära vittnesbörd för världen om äktheten i detta Herrens verk, ty jag vet att det är sant. Jag vet att det finns för att lyfta upp och hjälpa Guds barn framåt, och jag ber att Herren ska hjälpa . . . oss så att vi kan förbli trofasta och sanna, att vi kan befinnas vara oförvägna arbetare för rättfärdighetens sak och hjälpa till att bygga upp hans rike på jorden" (Lars Oveson, i Conference Report, apr 1925, s 127). Till dessa sanningar fogar jag mitt eget vittnesbörd, i Jesu Kristi namn. Amen.