"Överstepräst för det goda som skall komma" Äldste Jeffrey R Holland i de tolv apostlarnas kvorum Vissa välsignelser kommer snart, andra kommer sent, vissa kommer inte förrän i himmelen ­ men de kommer förvisso till dem som omfattar Jesu Kristi evangelium. De dagar då vi har ett särskilt behov av gudomlig hjälp gör vi klokt i att tänka på en av de titlar som getts Frälsaren i Hebreerbrevet. Då författaren, förmodligen aposteln Paulus, talar om Jesu "prästämbete som . . . vida överlägset" och om varför han "förmedlar ett bättre förbund" stadfäst med "starkare löften", säger han till oss att Kristus genom sin medling och försoning blev en "överstepräst för det goda som skall komma".1 Vi har alla stunder då vi behöver veta att allting kommer att bli bättre. Moroni talade om det i Mormons bok som "[hopp om] en bättre värld".2 För att ha känslomässig hälsa och andlig styrka behöver var och en kunna se framåt mot något andrum, mot något angenämt och förnyande och hoppfullt, oavsett om denna välsignelse är nära förestående eller alltjämt ett stycke bort. Det räcker med att bara veta att vi kan nå dit, att oavsett hur nära eller långt bort det är, löftet finns där om "det goda som skall komma". Jag vittnar om att det är precis vad Jesu Kristi evangelium erbjuder oss, särskilt i svåra stunder. Det finns hjälp. Det finns lycka. Det finns verkligen ljus i slutet av tunneln. Det är världens ljus, den strålande morgonstjärnan, det "ljus som är oändligt, som aldrig kan fördunklas".3 Det är Guds Son själv. I kärleksfullt lov, som vida överstiger Romeos, säger vi: "Vad strålar genom fönstret där?" Det är hoppets återställelse och Jesus är Solen.4 Till den som kanske kämpar för att få se detta ljus och finna detta hopp, säger jag: Håll ut! Fortsätt att försöka. Gud älskar dig. Allting kommer att bli bättre. Kristus kommer till dig med "ett prästämbete som är vida överlägset" och med en framtid av "starkare löften". Han är din "överstepräst för det goda som skall komma". Jag tänker på nyligen kallade missionärer som lämnar familj och vänner för att då och då ställas inför att bli avvisade och missmodiga och, åtminstone i början, några stunder av hemlängtan och kanhända en viss rädsla. Jag tänker på unga mödrar och fäder som troget tar emot och uppfostrar barn medan de fortfarande går i skolan ­ eller precis har slutat ­ och som försöker få det att gå ihop, samtidigt som de hoppas på en ljusare ekonomisk situation en dag. Samtidigt tänker jag på andra föräldrar som skulle ge allt de äger för att deras vilsegångna barn skulle komma tillbaka. Jag tänker på ensamstående föräldrar som möter allt detta, men gör det ensamma, efter att ha ställts inför död eller skilsmässa, likgiltighet eller övergivenhet, eller någon annan motgång som de inte hade förutsett när allting var bättre, och förvisso inte hade önskat sig. Jag tänker på dem som inte är gifta men som vill gifta sig, dem som vill ha barn men inte kan få några, dem som har bekanta men väldigt få vänner, dem som sörjer någon som gått bort eller som drabbats av sjukdom. Jag tänker på dem som lider till följd av synd ­ sin egen eller någon annans ­ och som behöver veta att det finns en väg tillbaka och att lyckan kan återfås. Jag tänker på de otröstliga och betryckta, som tycker att livet har gått förbi dem eller som nu önskar att livet skulle lämna dem. Till alla dessa och så många andra säger jag: Håll fast vid er tro. Håll fast vid ert hopp. "Bedjen alltid och haven tro."5 Ja, som Paulus skrev om Abraham: "Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde . . . han sviktade inte i tron." Han "fick kraft genom tron" och "var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria".6 Även om ni inte alltid ser att något gott kan komma av era problem och svårigheter, kan Gud det, ty han är källan till det ljus ni söker. Han älskar er verkligen och han känner er oro. Han hör era böner. Han är er himmelske Fader, och han gråter med sina barn. Trots detta råd vet jag att det för en del av er verkligen känns som om ni är ute på mörka vatten, i den mest skrämmande bemärkelsen. Då ni nu är ute på mörka vatten, kanske ni tillsammans med poeten utbrister: Det mörknar. Jag vet inte hur jag ska gå. Allting ser annorlunda ut. Klipporna ser otäcka ut, Herre. Och jag är skräckslagen.7 Nej, det är inte utan ett erkännande av livets stormar utan i högsta grad och direkt på grund av dessa som jag vittnar om Guds kärlek och Frälsarens makt att stilla stormen. Kom alltid ihåg att han, i denna bibliska berättelse, själv var ute på vattnet, att han själv var med om det värsta tillsammans med de nyaste och yngsta och räddaste. Bara den som har kämpat mot dessa hotfulla vågor är i sin fulla rätt att uppmana oss ­ liksom vågorna ­ att vara stilla.8 Bara den som tillfullo tagit emot stötarna av sådana motgångar kan någonsin ha rätt att råda oss att vara vid gott mod.9 Detta råd är inte ett hurtigt tal om kraften i positivt tänkande, även om det behövs mycket positivt tänkande i världen. Nej, Kristus vet bättre än alla andra att livets prövningar kan vara mycket djupa, och vi är inte ytliga om vi kämpar med dem. Men samtidigt som Herren inte talar lättsinnigt om svåra frågor, tillrättavisar han skarpt otro och begråter pessimism. Han väntar sig att vi ska tro! Ingens blick var mer genomträngande än hans och mycket av det han såg genomborrade hans hjärta. Förvisso hörde hans öron varje nödrop, varje uttryck för nöd och förtvivlan. I mycket högre grad än vi någonsin kommer att förstå var han "en smärtornas man och förtrogen med sjukdom".10 För lekmannen på Judeens gator måste Kristi levnadsbana ha framstått som ett misslyckande, en tragedi, en god man fullständigt överväldigad av det onda omkring sig och av andras missgärningar. Han var missförstådd eller felaktigt framställd av andra, till och med hatad redan från början. Oavsett vad han sade eller gjorde förvrängdes hans ord, misstänkliggjordes hans handlingar, ifrågasattes hans motiv. I hela världshistorien har det aldrig funnits någon som älskat så rent och tjänat så osjälviskt ­ och behandlats så djävulskt för sina ansträngningar. Ändå kunde inget bryta ned hans tro på sin Faders plan och sin Faders löften. Till och med under de mörkaste stunderna i Getsemane och på Golgota framhärdade han, fortsatte att lita på den Gud han för ett ögonblick fruktade hade övergett honom. På grund av att Kristus hade blicken fäst på framtiden, kunde han uthärda allt som krävdes av honom, lida såsom ingen människa kan lida "utan att dö därav"11, som kung Benjamin sade, och se runt omkring sig på enskilda liv i spillror, och se de löften som gavs till det forntida Israel omintetgjorda och ändå säga, då och nu: "Känn ingen oro och tappa inte modet."12 Hur kunde han göra det? Hur kunde han tro det? Därför att han vet att för de trofasta kommer det att sluta väl. Han är konung. Han talar för kungadömet. Han vet vad som kan utlovas. Han vet att "Herren . . . [ska vara] en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider . . . Ty inte för alltid skall den fattige vara glömd, de betrycktas hopp skall ej bli om intet evinnerligen".13 Han vet att "Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta och frälser dem som har en bedrövad ande". Han vet att "sina tjänares själar befriar Herren, och ingen skall stå med skuld, som tar sin tillflykt till honom".14 Förlåt mig för en personlig slutsats, som inte illustrerar de förfärliga bördor många av er bär på, men som verkligen är avsedd att uppmuntra. För trettio år sedan förra månaden skulle en liten familj åka över hela Förenta staterna för en forskarutbildning vid ett universitet ­ utan pengar, med en gammal bil och med varje jordisk ägodel, som de hade, nerpackad på ett utrymme mindre än hälften av det minsta hyrsläp som fanns. De tog adjö av sina oroliga föräldrar och körde exakt 55 kilometer på motorvägen då det började ryka från deras nedgångna gamla bil. De körde av motorvägen och in på en mindre väg. Den unge fadern tog sig en titt på röken, blev arg och lämnade sin tillitsfulla hustru och två oskyldiga barn ­ det yngsta bara tre månader gammalt ­ att vänta i bilen medan han gick fem och en halv kilometer till södra Utahs metropol Kanarraville, som då hade 65 invånare. Han skaffade vatten i utkanten av samhället, och en mycket vänlig invånare erbjöd sig att köra honom tillbaka till den strandsatta familjen. Mannen tog hand om bilen och långsamt ­ mycket långsamt ­ körde han den tillbaka till S:t George för undersökning. Efter drygt två timmars undersökning kunde man inte hitta något direkt fel, så resan påbörjades på nytt. Efter nästan exakt samma tid och på exakt samma ställe på motorvägen kom samma rök och ljud igen från motorhuven. Det kunde inte ha varit tre meter från det tidigare stället, förmodligen inte ens en meter därifrån! Tydligen var de mest exakta lagarna för bilvetenskap i verksamhet. Den generade unge fadern, som nu kände sig mer dum än arg, lämnade än en gång sin tillitsfulla familj och började den långa promenaden för att hämta hjälp igen. Den här gången sade mannen som gett honom vatten: "Antingen borde du, eller den man som ser ut precis som du, skaffa en ny kylare till bilen." För andra gången erbjöd sig en vänlig granne att ge honom skjuts tillbaka till samma bil och dess oroliga små passagerare. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta åt den unga familjens situation. "Hur långt har ni kommit?" sade han. "Fem och en halv mil", svarade jag. "Hur långt har ni kvar?" "Fyra hundra tjugo mil", sade jag. "Du kanske klarar den resan, och din hustru och de två barnen kanske klarar den, men ingen av er kommer att klara den i den där bilen." Han visade sig vara profetisk i alla avseenden. För bara två veckor sedan den här helgen körde jag förbi exakt det ställe där avfarten från motorvägen leder till en mindre väg, bara 5 km väster om Kanarraville i Utah. Samma vackra och lojala hustru, min käraste vän och bästa supporter under alla dessa år, satt hopkurad på sätet bredvid mig och sov. De två barnen i berättelsen, och den lille-bror som sedan förenade sig med dem, har sedan länge vuxit upp och varit på mission, gift sig som man ska och uppfostrar nu egna barn. Bilen vi körde den här gången var oansenlig, men mycket angenäm och mycket säker. I själva verket var det ingenting från den stunden för två veckor sedan, utom jag själv och min förtjusande hustru Pat, som satt så fridfullt bredvid mig, som ens tillnärmelsevis liknade de pinsamma omständigheterna trettio år tidigare. Ändå tyckte jag bara för ett ögonblick att jag för min inre syn såg en gammal bil på den där sidovägen och en ung, hängiven hustru och två små barn som gjorde det bästa av en besvärlig situation. Alldeles framför dem föreställde jag mig att jag såg en ung man gå mot Kanarraville, med en bra bit kvar att gå. Hans axlar verkade lite hopsjunkna av tyngden av en ung fars rädsla, som man kunde märka av hans snabba steg. Hans händer tycktes, som det står i skrifterna, vara "slappnande".15 I detta tänkta ögonblick kunde jag inte låta bli att ropa till honom: "Ge inte upp, grabben. Ge inte upp. Fortsätt att gå. Fortsätt att försöka. Det kommer hjälp och lycka, i stort mått, under 30 år hittills och den fortsätter att komma. Bli inte modfälld. Det ordnar sig till slut. Lita på Gud och tro på det goda som ska komma." Jag vittnar om att Gud lever, att han är vår evige Fader, att han älskar var och en av oss med gudomlig kärlek. Jag vittnar om att Jesus Kristus är hans enfödde Son i köttet och att han, efter att ha övervunnit världen, är arvtagare till evigheten och Guds medarvinge som nu står på sin Faders högra sida. Jag vittnar om att detta är deras sanna kyrka och att de bistår oss i nödens stund ­ och att de alltid kommer att göra det, även om vi inte kan upptäcka detta ingripande. Vissa välsignelser kommer snart, andra kommer sent, vissa kommer inte förrän i himmelen ­ men de kommer förvisso till dem som omfattar Jesu Kristi evangelium. Detta betygar jag personligen. Jag tackar min Fader i himmelen för hans godhet i det förgångna, nu och i framtiden, och jag gör det i dens namn som är hans älskade Son och den mest generösa av högpräster, ja, Herren Jesus Kristus. Amen. SLUTNOTER 1. Hebr 8:6; 9:11. 2. Ether 12:4. 3. Se Joh 8:12; Upp 22:16; Mosiah 16:9. 4. Se William Shakespeare, Romeo och Julia, akt II, scen II, rad 2­3. 5. L&F 90:24. 6. Rom 4:18, 20­21. 7. Joseph Hilaire Belloc, "The Prophet Lost in the Hills at Evening", i Lord David Cecil, utg, The Oxford Book of Christian Verse (1940), s 520. 8. Se Mark 4:39; se även L&F 101:16. 9. Se Joh 16:33; L&F 68:6. 10. Mosiah 14:3; se Jes 53:3. 11. Mosiah 3:7. 12. Joh 14:27. 13. Ps 9:10, 19; kursivering tillagd. 14. Ps 34:19, 23. 15. Se L&F 81:5.