Lärdomar av Laman och Lemuel Äldste Neal A Maxwell i de tolv apostlarnas kvorum Laman och Lemuel blev upprorsmakare i stället för ledare, motvilliga i stället för rättfärdiga ­ allt på grund av att de inte kunde förstå vare sig Guds natur eller avsikter Som president Hinckleys profetiska ord just visat, är vi rikt välsignade som har honom! Bröder och systrar, på mycket tunt papper, laddade med innebörd, finns några skriftställen, nästan fördolda. Följaktligen förväntas vi forska i, mätta oss med och begrunda dem (Joh 5:39; Alma 14:1; Alma 33:2; Moroni 10:3; 2 Ne 9:51). Men vi borde framför allt göra mer av det som Nephi gjorde: "Tillämpa all helig skrift på oss" (1 Ne 19:23). Betecknande är att ord som vi borde "tillämpa . . . på oss" förekommer två gånger i fråga om Laman och Lemuel, vilka en del felaktigt ser som enbart "bifigurer". Begrunda därför hur tillämpningen av följande ord når långt bortom de två: "Så knorrade Laman och Lemuel . . . emedan de icke kände till Guds handlingssätt, hans, som hade skapat dem" (1 Ne 2:12; se även Mosiah 10:14). Att inte förstå Herrens "handlingssätt" mot sina barn ­ det vill säga hans relation till och handlande gentemot sina barn ­ är mycket allvarligt. Knorrandet är bara ett symptom, och är inte den enda följden. Nej, detta fel, bröder och systrar, påverkar allt annat. Att missförstå något så viktigt innebär att man inte känner Gud, som då felaktigt ses som ouppnåelig, oengagerad, utan omsorg och förmåga ­ en handikappad och förminskad gudom, faktiskt ­ vars skenbara begränsningar, ironiskt nog, en del sedan är snara att klaga över. Redan tidigt förkastade Laman den roll han borde ha spelat och ville i stället vara "herre på täppan", och förnärmades över Nephis andliga ledarskap. Lemuel var inte bara Lamans trogne drabant, han var också hans följeslagare genom att låta sig "uppeggas" av Laman (1 Ne 16:37, 38). Om Laman i stället hade stått helt ensam, kunde vissa resultat ha blivit mycket annorlunda. Vi har följeslagare i vårt samhälle också. De låter sig uppeggas mot det som är gott. De är inte mer befriade från ansvar än Lemuel. Liksom han syns de själva jämförelsevis litet, men deras hyckleri är stort! Maningarna som gavs till Laman och Lemuel "var . . . svårfattligt, med mindre man bad Herren om upplysning. De hade emellertid förhärdade hjärtan och vände sig därför ej till Herren, som de borde hava gjort" (1 Ne 15:3). Denna brist på tro på en Gud som ger uppenbarelser var ett grundläggande fel. Vissa människor i vår tid som vill hålla sig på avstånd från Gud, försöker förankra hans boning i det förgångna. Genom att på så sätt tro på en handikappad Gud, kan människor göra i stort sett som de vill. Sedan är steget kort till att säga att det inte finns någon Gud, och därför ingen lag och ingen synd! (se 2 Ne 2:13; se också Alma 30:28). Liksom Laman och Lemuel vill många i dag förvisa Gud till det förgångna enbart. Därvid upphör han att vara samme Gud i går, i dag och i morgon (se 2 Ne 27:23). I själva verket har Gud det förgångna, det närvarande och framtiden ständigt inför sig, vilket utgör ett evigt "nu" (Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 189, se L&F 130:7). Kort sagt var det Lamans och Lemuels egna karaktärsbrister som hindrade dem från att förstå Guds fullkomliga natur! Ja, profeten Joseph Smith sade ju: "Om människorna icke förstå Guds karaktär, förstå de icke sig själva" (Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 296). Laman och Lemuel insåg inte heller att en kärleksfull Gud oundvikligen är en tillrättavisande Fader ­ som vill att hans barn ska vara verkligt lyckliga och komma hem. Genom att inte förstå Guds "handlingssätt" tillräckligt missförstod Laman och Lemuel den viktigaste delen av Guds natur ­ hans kärlek! Sålunda var deras knorrande ett symptom på en sorglig andlig sjukdom. Laman och Lemuel förstod heller inte att Guds handlingssätt innefattar att använda profeter för att varna folket. Herren hade kallat Lehi därtill, men Laman och Lemuel skämdes uppenbarligen över sin fars impopulära roll och hans stränga varning till Jerusalem för dess rådande inställning. De andligt döva Laman och Lemuel ansåg att folket i Jerusalem inte förtjänade den profetiska kritik som riktades mot dem (se 1 Ne 2:13). Ändå pågick ett genomgående andligt förfall, som inträffade, som så ofta händer, "på endast några få år" (Hel 4:26). Att ett liknande förfall pågår i dag, förbises också av många. Ironiskt nog är de som likt lämlar är på väg mot havet ofta stolta över sin individualism. Goda råd tas som förolämpningar och anvisningar som en inskränkning av deras handlingsfrihet. Lika grundläggande var Lamans och Lemuels vägran att förstå att en undervisande Gud kan kräva svåra saker av sina barn. Motgångarnas roll framhålls i dessa bistra men inspirerade ord: "Dock finner Herren det tjänligt att luttra sitt folk, ja, han prövar deras tålamod och tro" (Mosiah 23:21). Deras sorgliga längtan efter bekvämlighet visade sig i deras vrede över att hämta plåtarna från Laban, uthärda den hårda vildmarken, bygga ett skepp och färdas över en väldig ocean (se 1 Ne kap 3­4). Med sinnen döva och känslokalla kunde Laman och Lemuel helt enkelt inte dela Nephis förtröstan på att Herren aldrig befaller sina barn att göra sådant som är svårt utan att först bereda en utväg (se 1 Ne 3:7). Deras stora fel ledde till nästan komisk inkonsekvens, såsom att Laman och Lemuel trodde att Gud kunde ta hand om den mäktige Farao och det stora Egyptens armé vid Röda havet, men inte den obetydlige Laban! Hur många finns det inte i vår tid som helt inkonsekvent faller undan för dödliga översittare? I den slutliga uppdelningen, såsom mellan lamaniter och nephiter, lägger vi märke till den andliga gränsen, som föregår den geografiska uppdelningen: "Jag, Nephi, [samlade] min familj . . . och alla dem som ville följa mig . . . som trodde på Guds varningar och uppenbarelser och därför hörsammade de mina ord" (2 Ne 5:6). Laman och Lemuel åt inte av livets träd, vilket är Guds kärlek (1 Ne 11:25). Guds kärlek till sina barn framstår klarast genom att han gav Jesus som vår Återlösare: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv" (Joh 3:16). Att få del av Guds kärlek är att ta del av Jesu försoning och den förlikning och glädje den kan ge. Det är tydligt att Laman och Lemuel inte hade den tron ­ särskilt inte på en Kristus som ännu inte kommit! (se Jarom 1:11). Som kontrast härtill hade Nephi "stor kunskap om Guds godhet", varav Nephis orubbliga förkunnelse: "Jag vet, att [Gud] älskar sina barn; dock vet jag ej vad allting betyder" (1 Ne 1:1; 11:17). Om vi älskar Gud och känner hans godhet, litar vi på honom, även när vi är rådlösa. Alltså förstod Laman och Lemuel inte förhållandet mellan människor och Gud, och, än värre, de ville egentligen inte förstå. De försökte hålla Gud på avstånd. Dessutom, då de var intellektuellt lata, räknade de inte sina välsignelser, när tacksamheten kunde ha minskat avståndet. Men det var aldrig inventeringsdags för Laman och Lemuel. Laman och Lemuel visade också föga andlig nyfikenhet. En gång ställde de raka frågor om innebörden av synen med trädet, floden och ledstången. Ändå var deras frågor mer ett försök att få lärdomarna att gå ihop än att själva komma närmare Gud och hans avsikter för deras del. De "tillämpade" verkligen inte svaren på sig själva (se 1 Ne 19:23). Deras ånger varade aldrig särskilt länge, som till exempel tiden mellan en ängels besök hos Laman och Lemuel och då de började knorra igen (1 Ne 3:31). När de pressades medgav de till och med ytligt att de visste "att Herren är med dig, Nephi", men snart blev de "mycket ohyfsade" i sitt uppträdande på båten (se 1 Ne 17:55; se även 1 Ne 18:8, 9). Deras återkommande våldsamhet visade att deras motvilja inte bara var abstrakta, intellektuella åsiktsskillnader. Laman och Lemuel var rädda för Labans makt, men deras rädsla för makten visade bara rädslans makt. Eftersom "fullkomlig kärlek utdriver all fruktan", var det tydligt att deras förmåga till kärlek var begränsad (Moroni 8:16; se även 1 Joh 4:18). De var principlösa, men sorgligast var att de var kärlekslösa! De sålunda inkapslade Laman och Lemuel reagerade därför sällan positivt på andras vänlighet. De stod främmande för medkänsla, denna eviga egenskap. När Lehi varnade dem med en ömsint och bävande förälders djupa känsla, blev resultatet vanligtvis än större motvilja som framkallade elakhet mot föräldrar och syskon (se 1 Ne 8:37). När Nephi visade sorg över deras uppträdande var Laman och Lemuel "glada" att han var ledsen (se 1 Ne 17:19). Förmaningar var illa nog, men att de kom från Nephi! Lättstötta och snara att klaga kunde de knappt minnas sin senaste räddning länge nog för att möta nästa svårighet. I brist på evangeliets perspektiv dominerade i stället dagens omsorger, såsom bekymmer för en bruten pilbåge, av alla ting, över det som hör evigheten till. Också i vår tid finns en situationsbetingad etik där var och en är sig själv närmast, som om de tio budorden kom från en diskussionsgrupp! När Laman och Lemuel kom till de båda länderna Ymnighet, trodde de då verkligen att sådant lyckosamt vägval bara var en tillfällighet? Nephi kanske bara råkade "gissa rätt" (se Hel 16:16). Deras otacksamhet för den märkliga Liahona gör att man frågar sig: Vad trodde egentligen Laman och Lemuel om detta märkliga instrument? Var det bara en bekväm manick eller standardutrustning på alla båtar? Ironiskt nog är det många som liksom Laman och Lemuel är de första att kräva tecken och sedan de första att ignorera dem. En del kräver nya underverk medan de äter det dagliga mannat och glömmer dess märkliga ursprung. Därför, bröder och systrar; bättre än tillfälliga underverk är att ha den Helige Anden som "ständig ledsagare" (se L&F 121:46). Man bör emellertid alltid minnas att den Helige Anden är en tröstare, men aldrig tränger sig på. Eftersom Laman och Lemuel förkastade profeterna och skrifterna var alltså tillämpningar och hågkomster utan resultat, och likadant var det med påminnelser om personliga uppenbarelser för deras egen tid. De förstod helt enkelt inte att Guds vägar är högre än människans vägar (se Jes 55:9). De fann nöje i att intellektuellt se ner på andra från sin bärbara variant av stolthetens "stora och rymliga byggnad" (se 1 Nephi 8: 26, 31). Sålunda blev Laman och Lemuel upprorsmakare i stället för ledare, motvilliga i stället för rättfärdiga ­ allt på grund av att de inte kunde förstå vare sig Guds natur eller avsikter, eller hans handlingssätt mot sina barn. När det gäller deras andliga betydelse är Laman och Lemuel sorgligt gåtfulla. Det är sant att vi kunde veta mer om dem, men det skulle inte förändra "slutomdömet". Om de i vissa avseenden tycks vara outvecklade karaktärer, så beror detta på en gäckande tomhet ­ vilken kunde ha fyllts av "Guds kärlek". I synen fanns det en ödslig scen där Lehi tittade sig ängsligt omkring för att söka efter Laman och Lemuel för att "om möjligt få se dem". Till slut såg Lehi dem, "men de ville ej . . . äta av frukten" (1 Ne 8:17­18; se även 1 Ne 11:25; 8:35; 2 Ne 5:20). Av alla självförvållade bestraffningar skildrar dessa sju ord den förfärligaste och mest betydande! Barmhärtigt nog, bröder och systrar, ger oss den rika återställelsen ytterligare sätt att förstå Guds handlingssätt mot sina barn, vilket gäller var och en av oss personligen. Vi kan ta del av Jesu kärlek genom hans härliga försoning för att bli mer lika honom. Genom att tillämpa dyrbara skriftställen på oss själva, påskyndar vi denna värdefulla process. Må vi göra så, i Jesu Kristi namn, amen!