Handlingsfrihet ­ en välsignelse och en börda Syster Sharon G Larsen andra rådgivare i Unga kvinnors generalpresidentskap Handlingsfrihet är makten att själv tänka, välja och handla. Den åtföljs av ändlösa möjligheter, förenade med ansvar och konsekvenser. När vi lämnade vår himmelske Faders närhet och trädde in i den här världen, tog vi med oss en oskattbar, helig, förjordisk och evig gåva. Det är den gåvan, handlingsfriheten, som jag vill tala om. Handlingsfriheten är makten att själv tänka, välja och handla. Den åtföljs av ändlösa möjligheter, förenade med ansvar och konsekvenser. Den är en välsignelse och en börda. Det är livsviktigt idag att använda gåvan på ett klokt sätt, därför att Guds barn har aldrig förr i världens historia välsignats så mycket eller så påfallande ställts inför så många val. Livet var enklare för många år sedan i min hemstad på den kanadensiska prärien. Vårt telefonnummer bestod av en enda siffra: 3. Vi hade en svart­vit biograffilm som kom från den större staden Cardston varje torsdagskväll. Posten kom på måndag, onsdag och fredag ­ om det inte snöade för mycket. Det fanns bara en huvudväg. Vårt lantbruk låg en halv mil väst-erut, och drygt tre mil österut på samma väg låg templet i Cardston. Det fanns inte många andra vägar att välja eller platser att åka till. Idag är telefonnumren oändligt långa, det finns filmer av alla möjliga slag och i färg, vi kan använda e-post dygnet runt, och många vägar finns som obevekligt kräver vårt omdöme. Vår omgivning svämmar över av alternativ. Men syftet med att vi är här på jorden har aldrig ändrats. Herren sade till Abraham att han sände oss till jorden för att se om vi vill göra det som han befaller oss att göra (se Abraham 3:25). Vi måste välja, det är ofrånkomligt. Världens två motsatta krafter traktar efter vårt engagemang. På ena sidan finns en verklig Satan och på den andra finns Frälsarens mäktiga kärlek. Lehi lär oss att om det inte fanns motsatser, skulle det varken finnas rättfärdighet eller ondska, gott eller ont. Vi kan inte handla av oss själva om det inte finns något att välja emellan (se 2 Nephi 2:11, 16). Om vi ska bli Kristi beslutsamma efterföljare, måste vi ha valfrihet att förkasta honom. Därför tillåts Satan utöva sin makt, och att foga sig efter Guds vilja kan ibland vara svårt. Ändå är det när vi handlar av oss själva som vi tillväxer. C S Lewis sade: "Endast de som försöker stå emot frestelsen vet hur stark den är . . . Man upptäcker vindens styrka genom att försöka gå emot den, inte genom att lägga sig ned. Den som ger efter för frestelsen efter fem minuter vet helt enkelt inte hur det skulle ha varit en timme senare." Lewis fortsatte: "Eftersom Kristus är den ende som aldrig gett efter för frestelse, är han också den ende som till fullo känner till vad frestelse innebär" (Mere Christianity [1960], s 109­110). Jag kommer ihåg att jag frågade mina föräldrar om jag fick göra vissa saker. Deras svar var alltid detsamma: "Du har blivit undervisad. Du vet vad vi tycker om det, men du måste fatta ditt eget beslut." Men våra beslut avgör också följderna, som inte alltid blir vad vi önskar. Vi vill ha frihet utan följder. Och alltför ofta försöker vi vara neutrala, obeslutsamma och opartiska. Det är i en sådan atmosfär som vi utsätter oss för Satans inflytande. Kung Ahab och hans folk i norra Israel är exempel på neutralitet och obeslutsamhet. Herrens hand hölls tillbaka därför att folket inte kunde bestämma sig för vem de skulle dyrka ­ Jehova eller Baal. Baal är ett annat namn för Satan. Herren skickade profeten Elia med följande klara budskap: "Hur länge vill ni halta på båda sidor? Är det Herren som är Gud, så följ efter honom. Men om Baal är det, så följ efter honom". I skriftstället står det att "folket svarade honom inte ett ord" (1 Kung 18:21). De ville inte ha ansvaret som ett åtagande för med sig. Ni kommer säkert ihåg berättelsen: Elia utmanade dem till ett prov för att se vem som var Gud. De skulle på båda sidor be till sin gud för att se vem som skulle tända eld på brännoffret. När prästerna kraftigt åkallade sin avgud, hördes inte ett ljud och ingen svarade. I skarp kontrast bönhördes inte bara den sanne och levande Gudens ensamme profet, utan hans kraft förökades. När Elia bad till Gud, föll Herrens eld ner från himlen och förtärde allting ­ brännoffret, veden, stenarna, jorden, och den slickade upp vattnet som var i graven. När folket såg allt detta, sade de: "Herren är det som är Gud!" (1 Kung 18:39), och sedan står det i skrifterna att Baals präster dödades. Det fanns inga otroende kvar i livet i norra Israel den dagen! Att välja skulle inte vara något dilemma om det goda belönades så snabbt och effektfullt som i Elias fall, eller om onda gärningar betydde omedelbar död. Men så enkelt är det inte när vår uppgift är att tillväxa i tro. Vår tro och vår beslutsamhet prövas när världen bjuder på frestande och lockande alternativ som kan få oss att vända oss bort från Herrens rike. Somliga skulle vilja bo i den eviga staden men ändå ha en "sommarstuga" i Babylon. Men om vi inte samvetsgrant och medvetet väljer Guds rike, går vi faktiskt bakåt medan Guds rike går framåt i "frimodighet, upphöjdhet och självständighet" (Joseph Smith, "The Wentworth Letter", i Encyclopedia of Mormonism, red Daniel H Ludlow, 5 vol [1992], 4:1754). Vilken väg vi väljer att gå, avgör om vi får välsignelser eller bördor. Herren inbjuder oss att kasta våra bördor på honom och han ska uppehålla oss (se Psaltaren 55:23), och Mormon varnar oss för att djävulen inte bistår sina barn (se Alma 30:60). En ung man som jag älskar av allt mitt hjärta, sade till mig: "Ingen ska säga åt mig vad jag ska göra. Jag är herre över mitt eget liv." Han har den felaktiga uppfattningen att han måste opponera sig mot Guds vilja för att vara fri och självständig. Men varifrån ska då hans styrka komma? Broder James E Talmage sade om Jesus: "Jesus var allt vad en pojke borde vara, ty hans utveckling hindrades icke eller fördröjdes av någon syndabörda; han älskade och löd sanningen, och därför var han fri" (James E Talmage, Jesus Kristus, s 109). Att fatta rätt beslut gör oss fria och välsignar oss, även när det gäller att välja mellan sådant som verkar trivialt. En vän till mig tyckte att Herren hade för stor plats i hans liv. Han sade: "Jag står inte ut med alla dessa ovillkorliga regler i kyrkan som säger att jag måste göra så, eller inte får göra så." Min vän förstod inte att dessa ovillkorliga regler är bevis på vår Faders vaksamma omsorg. Är det inte ofattbart? Det finns sex miljarder människor på den här planeten och min Fader i himlen bryr sig om vilken underhållning jag ser på, och han bryr sig om vad jag äter och dricker, och han bryr sig om hur jag förtjänar och använder mina pengar. Han bryr sig om vad jag gör och inte gör. Min himmelske Fader är angelägen om att jag ska vara lycklig. Vår Faders omsorg visar sig på så många olika sätt, och det enda vi behöver göra är att lyssna på honom och leva därefter. Någon har sagt: "Om vi inte väljer Guds rike först, så spelar det i längden inte någon roll vad det var vi valde istället" (William Law, en präst på sjuttonhundratalet). Eftersom syftet med att vi är här på jorden inte har ändrats, och aldrig kommer att ändras, ger vår Fader oss ständigt och regelbundet ytterligare gåvor för att göra vår värld trygg och stärka oss i att använda handlingsfriheten vist. Tänk på bönens gåva ­ tillfällen att bli hörd och förstådd. Tänk på den Helige Andens gåva som visar oss allt det som vi ska göra (se 2 Nephi 32:5). Tänk på de heliga förbund vi har ingått, tänk på skrifterna, prästadömet och patriarkaliska välsignelser. Tänk på den största gåvan, försoningen, som vi påminns om genom sakramentet, och som omsluter oss med kärlek, hopp och nåd. Dessa gåvor hjälper oss att klokt använda vår handlingsfrihet så att vi kan återvända till vårt himmelska hem, där "inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom" (l Kor 2:9). Idag finns det många vägar, men precis som i min hemstad finns det bara en huvudväg, den raka och smala vägen. Vi erkänner vår benägenhet att vandra på främmande vägar (se 1 Nephi 8:32) och vi bönfaller Herren genom följande psalm: Herre kär, du vet mitt hjärta lätt från vägen vika kan, Därför tag i fröjd och smärta med din kärlek själv mig an. (Hymns, 1948 års upplaga, s 70) Jag avslutar mitt tal med Nephis bön som talar för dig och för mig: "O Herre, tillslut du icke din rättfärdighets portar för mig, utan giv att jag måtte gå på stigen i den djupa dalen och noggrant vandra på den rätta vägen" (2 Nephi 4:32), i Jesu Kristi namn, amen.