"Av det ringa" Äldste Stephen A West i de sjuttios kvorum Må vi hämta mod, tro och tröst från de små, lågmälda och milda handlingarna utförda av omtänksamma, kärleksfulla, ödmjuka och hängivna Kristi efterföljare. För några år sedan verkade min hustru och jag som extra resurs i en liten innerstadsgren i kyrkan som bestod av cirka 35 medlemmar. Grenspresidenten, Daniel Sawyer, en man jag beundrar mycket, var kanske den enda medlemmen i grenen som hade tillhört kyrkan i mer än tre eller fyra år. Våra möten hölls i ett radhus i ett av de oroligaste områdena i en stor stad i östra USA. Huset låg på en gata där många byggnader hade brunnit och plundrats under omfattande upplopp år 1968, och några av de skadade eller förstörda byggnaderna hade fortfarande inte reparerats eller byggts om. På framsidan av radhuset ledde några trappsteg upp från trottoaren till en dörr in till några rum som hade ändrats om till klassrum och ett kontor. En annan dörr som öppnades direkt från trottoaren ledde via en liten innertrappa ner till källaren, där det fanns ett sakramentsbord, en talarstol och hopfällbara stolar. Några av de mest minnesvärda erfarenheter min hustru och jag har haft i kyrkan var i denna omgivning. En söndag, mitt under grenens sakramentsmöte, kom en kvinna in genom dörren från gatan. Det var en hemlös kvinna och hon hade på sig smutsiga, trasiga kläder och hon hostade, storknade och snöt sig i en smutsig näsduk. Med hög och hes röst sade hon: "Jag vill sjunga! Jag vill be!" och gick rakt till främsta raden och satte sig bredvid en medlem som hade på sig en vit blus, lutade sig mot henne och lade huvudet på hennes axel. Medlemmen lade genast armarna om gästen och höll om henne under resten av mötet. Det råkade vara så att talaren hade berättat liknelsen om den barmhärtige samariern1 när kvinnan kom in. Medan kvinnan hostade och storknade fortsatte talaren att återge liknelsen. När han kom till slutet av sitt tal och citerade ett passande skriftställe, citerade plötsligt den hemlösa kvinnan med hög röst resten av versen som talaren hade påbörjat. När vi talade om detta efteråt, tänkte vi att det förmodligen hade varit länge sedan någon kärleksfullt hade hållit armen om vår besökare. Vi undrade vilket bättre exempel på liknelsen om den barmhärtige samariern man kunde ha än det vi just sett, och vi blev påminda om Frälsarens ord som föregick liknelsen: "Du skall älska . . . din nästa som dig själv."2 En andra erfarenhet i grenen handlar om en god och samvetsgrann kvinna som trofast lämnade in kuvert med några mynt som var hennes tionde. En dag när hon kom till kyrkan hade hon också en liten plastpåse i handen med en bit halvtorrt bröd i. Hon gav oss plastpåsen och sade: "Om man tillhör en kyrka, borde man bidra. Jag kan inte bidra med mycket, men jag kan bidra med sakramentsbrödet." När vi använde hennes bröd till sakramentet, fick hela upplevelsen ännu en innebörd den dagen. Jag mindes i mitt sinne verserna som lyder: "Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: 'Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.'"3 En tredje erfarenhet i grenen fick jag under en diskussion som medlemmarna hade under Söndagsskolan angående vad man ska ge till dem som ber om ens hjälp. En av medlemmarna som hade kommit med sin hustru från Afrika för att bygga på sin utbildning, räckte upp handen och berättade följande händelse: När han hade promenerat hem i området hade en man kommit fram till honom och satt en pistol mot bröstet på honom och krävt alla hans pengar. Vår medlem tog fram pengarna ur sina fickor och gav dem till mannen innan han sade: "Om du behöver pengarna så väl, har jag mer." Han öppnade sin portfölj och tog ut mer pengar som han gav till rånaren och sade: "Du ska förstå att du inte tar de här från mig. Jag ger dem till dig i Herrens namn eftersom du behöver dem." Han sade att rånaren såg förvånat på honom, stoppade ner pistolen i bältet och sade: "Var bor du? Jag ska följa med dig hem eftersom du är en för god man för att vara i detta område, och du är inte säker här." När de började gå mot medlemmens lägenhet omringades de plötsligt av polisbilar eftersom en kvinna hade sett rånet från sitt lägenhetsfönster och ringt polisen. Polisen grep rånaren och förde bort honom. Eftersom denna medlem var brottsoffret blev han senare kallad att vittna vid rånarens rättegång. Vid rättegången vittnade han om att även om rånaren hade krävt att han skulle ge honom sina pengar, hade han sagt att han gav honom pengarna i Herrens namn och att om rånaren behövde dem så väl, ville han ge honom dem. När jag sedan dess hör Frälsarens ord: "Tar någon ifrån dig manteln, så hindra honom inte från att ta skjortan också"4, tänker jag inte bara på det Heliga landet utan också på de brottsfyllda gatorna i den där staden i öst. Detta är bara några små nutida erfarenheter som inte bevittnades av många, men som visar några föredömliga människor som levde under svåra omständigheter. En av medlemmarna pekade på min fyrtioåriga Mormons bok, vars läderomslag till stora delar försvunnit på grund av slitage. Hörnen var nötta och kartongen på insidan syntes. Han sade: "Många i vår gren är som din Mormons bok . . . trasiga och nötta utanpå, men med stora och viktiga tankar inuti." Får jag slutligen berätta för er om en nioårig spansk-amerikansk flicka som jag intervjuade en kväll inför hennes dop. Jag frågade henne om hon visste vem Jesus var. Hennes svar löd: "Ja." "Vem är han?" frågade jag. Hon svepte med handen över huvudet och pekade på allt vi såg och sade: "Han äger allt det här!" Kunde någon nioåring, eller kanske någon av oss, ha sammanfattat det bättre? Med bara fem ord hade hon beskrivit Frälsaren med enkel tydlighet: "Han äger allt det här!" När intervjun var slut, berättade hon för sin mamma att hon inte ville åka från kapellet utan ville stanna och sova den natten i "Jesu hus". "Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus."5 Frälsaren sade till sina lärjungar i den nya världen: " . . . I veten vad I måsten göra i min kyrka, ty de verk, som I haven sett mig göra, skolen även I göra, ja, det som I haven sett mig göra, det skolen I göra. Därför, om I gören detta, ären I välsignade."6 I tidens mitt gav Frälsaren bland annat en beröring här, ett vänligt ord där, föda (både bokstavlig och andlig) åt de hungriga, råd och vägledning till dem som behövde det. Han bad med de förskräckta, visade vänlighet mot de bortglömda, respekt och ömhet mot barnen, kärleksfull omtanke om dem som tyngdes av bördor. "Sålunda se vi, att Herren medelst ringa verktyg kan göra stora ting."7 "Bliven därför icke trötta av att göra gott, ty I läggen grundvalen till ett stort verk, och av det ringa kommer det som är stort."8 I denna tid när så många av våra dagliga erfarenheter verkar peka mot en värld som rör sig i fel riktning, må vi då hämta mod, tro och tröst från de små, lågmälda och milda handlingarna utförda av omtänksamma, kärleksfulla, ödmjuka och hängivna Kristi efterföljare. Må vi på samma sätt i våra egna liv spegla de lärdomar som Frälsaren undervisade om för nästan 2000 år sedan, är min bön, till vilken jag lägger mitt vittnesbörd om att han lever, och jag gör det i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Se Lukas 10:30­37. 2. Lukas 10:27. 3. Markus 12:41­44. 4. Lukas 6:29. 5. Johannes 17:3. 6. 3 Nephi 27:21­22. 7. 1 Nephi 16:29. 8. L&F 64:33.