Vittnet Martin Harris Äldste Dallin H Oaks i de tolv apostlarnas kvorum En av Martin Harris största insatser för kyrkan, som han för all framtid bör hedras för, var att han bekostade utgivningen av Mormons bok. LAGEN OM VITTNEN Vittnen och att vittna är väsentligt i Guds plan för sina barns frälsning. I gudomen är den Helige Andens uppgift att vittna om Fadern och Sonen (2 Nephi 31:18). Fadern har vittnat om Sonen (Matt 3:17; 17:5, Joh 5:31­39) och Sonen har vittnat om Fadern (Joh 17). Herren har befallt sina tjänare att vittna om honom (Jes 43:10; Mosiah 18:9, L&F 84:62) och alla profeterna har vittnat om Jesus Kristus (Apg 10:43; Upp 19:10). I skrifterna står det att "På två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras" (2 Kor 13:1; se även L&F 6:28; 5 Mos 19:15). De viktigaste frälsande förordningarna ­ dop, vigsel och andra förordningar i templet ­ kräver vittnen (se L&F 127:6; 128:3). Bibeln vittnar om Jesus Kristus, genom profetior om hans ankomst, genom berättelser om hans verksamhet och genom vittnesbörd från dem som förde ut hans budskap till världen. Mormons bok har samma innehåll: vittnesbörd före, under och efter Messias verksamhet. Det är på sin plats att den nu benämns "Ännu ett testamente om Jesus Kristus". VITTNEN OM MORMONS BOK Det finns vittnen till själva Mormons bok. Jag har valt att tala om betydelsen av deras vittnesbörd och om ett av vittnenas liv. Medan Joseph Smith översatte Mormons bok uppenbarade Herren att förutom profetens vittnesbörd skulle världen få "vittnesbördet av tre av mina tjänare, vilka jag skall kalla och ordinera. Jag skall visa dem dessa ting" (L&F 5:11; se också Ether 5:2­4; 2 Nephi 27:12­13). "Ja, de skola veta med visshet, att dessa ting äro sanna", sade Herren, "ty jag skall kungöra det för dem från himmelen" (L&F 5:12). Det fanns också åtta vittnen, men deras vittnesbörd är ett ämne för något annat tal. De tre män som valdes till vittnen om Mormons bok var Oliver Cowdery, David Whitmer och Martin Harris. Deras nedtecknade "Tre vittnens vittnesbörd" har funnits med i alla de nästan 100 miljoner exemplar av Mormons bok som kyrkan utgivit sedan 1830. Dessa vittnen vittnar högtidligt om att de "hava sett de plåtar, som innehålla dessa uppteckningar" och "inristningarna, som finnas på plåtarna". De vittnar om att dessa uppteckningar "blivit översatta genom Guds gåva och kraft, ty hans röst kungjorde det för oss". De vittnar: "Vi förkunna med allvarliga ord, att en Guds ängel kom ned från himmelen, och han medförde plåtarna och lade dem framför våra ögon, så att vi sågo och betraktade dem och inristningarna därpå. Vi veta, att det är genom Guds, Faderns och vår Herres, Jesu Kristi nåd som vi sågo dem och bära vittne, att dessa ting äro sanna." Vidare "befallde Herrens röst oss att bära vittne därom, och därför göra vi det för att lyda Guds bud" ("Tre vittnens vittnesbörd", Mormons bok). Människor som förnekar att det skulle kunna finnas övernaturliga varelser kanske avfärdar detta anmärkningsvärda vittnesbörd, men människor som är öppna för att tro på mirakulösa händelser borde tycka att det är övertygande. Tre vittnens högtidliga, skriftliga vittnesbörd om vad de såg och hörde ­ två av dem samtidigt och den tredje nästan omedelbart därefter ­ bör tas på stort allvar. Vi vet ju att stora underverk har hävdats och godtagits av många religiösa människor efter en persons vittnesbörd, och i den icke-kyrkliga världen har en enda människas vittnesmål ansetts tillräckligt för att utmäta allvarliga straff och domar. Människor som har erfarenhet av att utvärdera vittnesmål tittar vanligtvis på vittnets tillfälle att observera händelsen och möjligheten av att han har förutfattade meningar i ärendet. När olika vittnen avger identiska vittnesmål om samma händelse letar skeptiker efter bevis på att de är i maskopi med varandra, eller efter andra vittnen som skulle kunna motsäga dem. Om man mäter de tre vittnenas vittnesbörd om Mormons bok mot alla dessa tänkbara invändningar, framstår det mäktigt och starkt. Var och en av dessa tre hade många anledningar och tillfällen att förneka sitt vittnesbörd om det hade varit falskt, eller att bortförklara vissa detaljer om de hade varit felaktiga. Det är väl känt att på grund av meningsskiljaktigheter eller avundsjuka gentemot andra ledare i kyrkan, blev alla dessa tre vittnen uteslutna ur Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga inom ungefär åtta år efter att deras vittnesbörd publicerats. Alla tre gick de sina egna vägar utan gemensamt intresse av att stödja en konspiration. Men så länge de levde ­ mellan tolv och femtio år efter det att de blivit uteslutna ­ avvek inte någon av dessa vittnen från sitt vittnesbörd, så som det publicerats, inte heller sade de någonting som kastade skugga över dess äkthet. Dessutom står deras vittnesbörd oemotsagda av alla andra vittnen. Visst kan man avfärda det, men hur förklarar man att tre karaktärsfasta män enigt vidhåller detta utgivna vittnesbörd till slutet av sitt liv, trots att de blir gjorda till åtlöje och på andra sätt blir personligt missgynnade? Precis som Mormons bok själv, finns det ingen bättre förklaring än den som ges i själva vittnesbördet ­ ett högtidligt uttalande av goda och ärliga män som berättade vad de såg. MARTIN HARRIS Jag är särskilt intresserad av Martin Harris och har därför blivit bedrövad över hur de flesta medlemmar i kyrkan minns honom. Han förtjänar bättre än att bara bli ihågkommen som den man som orättfärdigt kom över och sedan förlorade sidorna i det ursprungliga manuskriptet till Mormons bok. När Mormons bok gavs ut var Martin Harris nästan 47 år gammal, mer än 20 år äldre än Joseph Smith och de två andra vittnena. Han var en välbeställd och respekterad invånare i Palmyra i New York. Han ägde en gård på ungefär 250 tunnland, vilket var stort för den tiden och den platsen. Han var en hedrad krigsveteran från två slag i kriget år 1812. De övriga medborgarna valde honom till flera uppdrag och ansvar i samhället. Han var allmänt respekterad för sin flit och redbarhet. Samtida bedömningar om honom beskrev honom som "en flitig, hårt arbetande lantbrukare, klok i sina affärsbeslut, sparsam i sina vanor" och "alltid rättskaffens i sina affärsangelägenheter" (citerat i Richard Lloyd Anderson, Investigating the Book of Mormon Witnesses [1981], s 96­97, 98). Denne framgångsrike och hederlige äldre man hjälpte den yngre och fattige Joseph Smith och gav honom de 50 dollar som gjorde att han kunde betala sina skulder i Palmyra och slå sig ner i nordöstra Pennsylvania ungefär 24 mil därifrån. Där började Joseph Smith, i april 1828, på sin första oavbrutna översättning av Mormons bok. Han dikterade och Martin Harris skrev tills det fanns 116 sidor manuskript. Martins ihärdiga begäran om att få visa manuskriptet för sin familj tröttade ut Joseph tills han lät honom ta det med sig till Palmyra, där sidorna stals, gick förlorade och förmodligen brändes upp. Herren tillrättavisade Martin och Joseph för detta. Josephs översättningsgåva återtogs för en tid och Martin tillrättavisades som "en dålig människa" som hade "ringaktat Guds råd och brutit de heligaste löften, gjorda inför Gud" (L&F 3:12­13; se även L&F 10). Lyckligtvis förlät Herren senare både Joseph och Martin och översättningsarbetet återupptogs med andra skrivare. Uppenbarligen hedrar vi Joseph för hans storslagna gärningar, men över Martins trofasthet senare vilar fortfarande en skugga, som denne betydelsefulle man borde befrias från. Jag ska gå igenom några av höjdpunkterna i Martin Harris liv efter den ödesdigra episoden med det stulna och förlorade manuskriptet. Ungefär nio månader efter Martins tillrättavisning fick profeten Joseph en uppenbarelse som förklarade att det skulle finnas tre vittnen till plåtarna, och att om Martin ödmjukade sig, skulle han få privilegiet att se dem (L&F 5:11, 15, 24). Några månader senare utvaldes Martin Harris till ett av de tre vittnena och fick den upplevelse och bar det vittnesbörd som beskrevs tidigare. En av Martin Harris största insatser för kyrkan, som han för all framtid bör hedras för, var att han bekostade utgivningen av Mormons bok. I augusti 1829 använde han sitt hus och sitt lantbruk som säkerhet till Egbert B Grandin för betalning av tryckningen. Sju månader senare blev tryckningen av de första 5 000 exemplaren av Mormons bok klara. Senare, när lånetiden hade gått ut, såldes hemmet och en del av lantbruket för 3 000 dollar. På så sätt lydde Martin Harris Herrens uppenbarelse: "Du skall icke hava begärelse till dina egna ägodelar utan frikostigt giva därav till tryckningen av Mormons bok . . . Betala den skuld du ådragit dig hos boktryckaren. Frigör dig från träldomen" (L&F 19:26, 35). Andra uppteckningar och uppenbarelser visar Martin Harris viktiga engagemang i den återupprättade kyrkans verksamhet och hans anseende i Guds ögon. Han var närvarande då kyrkans organiserades den 6 april 1830 och döptes samma dag. Ett år senare kallades han att resa till Missouri med Joseph Smith, Sidney Rigdon och Edward Partridge (L&F 52:24). I Missouri det året, 1831, befalldes han att vara "ett föredöme för kyrkan och lägga sina pengar fram för kyrkans biskop" (L&F 58:35), och blev så den första människa som Herren nämnde vid namn och kallade att helga sina ägodelar åt Sion. Två månader senare kallades han tillsammans med Joseph Smith, Oliver Cowdery, Sidney Rigdon och andra att vara "förvaltare över de uppenbarelser och bud" (L&F 70:3; se också 70:1) som skulle utges och spridas och som senare blev Läran och förbunden. År 1832 kallades Martin Harris äldre bror Emer, som är min förfader, på mission från Ohio (se L&F 75:30). Emer ägnade ett år åt att predika evangeliet nära sitt forna hem i nordöstra Pennsylvania. Under större delen av den tiden var Emers kamrat hans bror Martin, vars målmedvetenhet i att predika evangeliet till och med fick honom att hamna i fängelse några dagar. Bröderna Harris döpte ungefär 100 personer. Bland dessa fanns en familj som hette Oaks, och till den hörde min farfars farfar. Sålunda kommer mitt mellannamn och efternamn från de förfäder som möttes under missionsarbetet i Susquehanna County år 1832­33. När Martin Harris var tillbaka i Kirtland i Ohio efter sin mission, utvaldes han i februari 1834 genom uppenbarelse att verka i kyrkans första högråd (se L&F 102:3). Knappt tre månader senare lämnade han Kirtland tillsammans med männen i Sions läger och vandrade nästan 150 mil till Missouri för att hjälpa de förtryckta heliga där. En av de viktigaste händelserna under återställelsen var när de tolv apostlarnas kvorum kallades i februari 1835. De tre vittnena, Martin Harris inberäknad, utnämndes till att "söka ut de tolv" (L&F 18:37), att välja ut dem och att, med auktoritet given av profeten och hans rådgivare, ordinera dem [Dessa ordinationer konfirmerades sedan under första presidentskapets händer] (se B H Roberts, Comprehensive History, 1:372­375). Alla tre vittnena avföll från en mycket inflytelserik och mäktig ställning, var och en på sitt sätt. Under 1837 hade man intensiva ekonomiska och andliga konflikter i Kirtland i Ohio. Martin Harris sade senare att han "tappade förtroendet för Joseph Smith" och att "hans sinne blev förmörkat" (citerat i Anderson, Investigating the Book of Mormon Witnesses, s 110). Han avlöstes från högrådet i september 1837 och uteslöts tre månader senare. Martins hustru Lucy, som hade varit inblandad i förlusten av manuskriptsidorna, dog i Palmyra år 1836. Inom ett år därefter flyttade Martin och hans familj till Kirtland och Martin gifte sig med Caroline Young, en brorsdotter till Brigham Young. När de flesta heliga drog vidare ­ till Missouri, till Nauvoo och västerut ­ stannade Martin Harris kvar i Kirtland. Där omdöptes han av en besökande missionär år 1842. År 1856 företog Caroline och deras fyra barn den långa resan till Utah, men Martin som då var 73 år gammal, stannade kvar på sina ägor i Kirtland. År 1860 sade han till en folkräkningstjänsteman att han var "mormonpredikant", ett bevis på hans fortsatta lojalitet mot det återupprättade evangeliet. Senare berättade han för en besökare: "Jag lämnade aldrig kyrkan ­ kyrkan lämnade mig" (citerat i William H Homer jr, "'Publish It Upon the Mountains': The Story of Martin Harris", Improvement Era, juli 1955, s 505), vilket naturligtvis betydde att Brigham Young ledde kyrkan västerut medan den åldrige Martin blev kvar i Kirtland. Under vissa av Martin Harris återstående år i Kirtland verkade han som självutnämnd guide och vaktmästare för det övergivna templet i Kirtland, vilket han älskade. Besökare berättade om hans avståndstagande från kyrkans ledare i Utah, men också om hans ivriga förnyade bekräftelse på det utgivna vittnesbördet om Mormons bok. År 1870 resulterade slutligen Martins önskan om att återförenas med sin familj i Utah i en varm inbjudan från Brigham Young, en biljett för resan och en officiell eskort från en av de sjuttios presidenter. En reporter i Utah som intervjuade den 87-årige mannen beskrev honom som "anmärkningsvärt pigg för sin ålder . . . hans minne var mycket gott" (Deseret News, 31 aug 1870). Han döptes om, något som var vanligt på den tiden, och talade två gånger till församlingar i tabernaklet. Vi har inga officiella uppteckningar om vad han sade, men vi kan vara säkra på hans huvudsakliga budskap, eftersom över 35 personer efterlämnade liknande personliga anteckningar om vad han sade under den här tiden. En person berättade att Martin sade: "Det är inte bara tro, utan det är kunskap. Jag såg plåtarna och inristningarna på dem. Jag såg ängeln och han visade dem för mig" (citerat i Anderson, Investigating the Book of Mormon Witnesses, s 116). När Martin Harris upprepade sitt vittnesbörd om Mormons bok under den sista tiden av sitt liv, förklarade han: "Jag berättar detta för er så att ni kan säga till andra att det jag sagt är sant, och jag vågar inte förneka det. Jag hörde Guds röst befalla mig att vittna om detsamma" (ibid, s 118). Martin Harris dog i Clarkston i Utah år 1875, vid 92 års ålder. Hans liv högtidlighålls i det minnesvärda skådespelet "Martin Harris: Mannen som visste", som framförs varje sommar i Clarkston i Utah. Vad lär vi oss av detta exempel? (1) Vittnen är viktiga, och de tre vittnenas vittnesbörd om Mormons bok gör intryck och är tillförlitligt. (2) Nyckeln till lycka och andlig tillväxt är att följa kyrkans ledare. (3) Det finns hopp för oss alla, även om vi har syndat och mist Herrens gunst. Herrens inbjudan är varm och kärleksfull: "Kom tillbaka och njut vid Herrens bord, och smaka än en gång frukterna av gemenskapen med de heliga ­ söta och mättande frukter" (första presidentskapet, "An Invitation to Come Back", Church News, 22 dec 1985, s 3). Jag vittnar om att detta är Herrens ord och Herrens verk, i Jesu Kristi namn, amen. BIBLIOGRAFI 1. Anderson, Richard Lloyd, Investigating the Book of Mormon Witnesses, 1981, kapitel 7­8. 2. Homer, William H, jr, "'Publish It Upon the Mountains': The Story of Martin Harris", Improvement Era, mar­jul 1955, s 144­146, 194­195, 238­239, 244, 310­311, 344­346, 387, 462­463, 505­507, 524­526. 3. James, Rhett Stephens, The Man Who Knew: The Early Years, 1983, "Dramatic Biography Annotations", s 95­169. 4. Ludlow, Daniel H, Encyclopedia of Mormonism, 5 band, 1992. "Book of Mormon Witnesses" "Martin Harris" "Witnesses, Law of" 5. Roberts, B H, A Comprehensive History of The Church of Jesus Christ of Latter­day Saints, 6 band, 1930, s 1:371­376. 6. Tuckett, Madge Harris och Belle Harris Wilson, The Martin Harris Story, 1983.