"Han är lik Guds Son" Äldste Ray H Wood i de sjuttios kvorum Ingen bör planlöst, nonchalant eller likgiltigt inneha prästadömet. När vi en gång accepterat det bör det inte ignoreras, försummas eller åsidosättas. Det är en ärans och maktens mantel som kan bli vår för evigt. Efter det att Israels barn hade gått över floden Jordan och Jeriko hade blivit förstört, vände de sig till staden Ai. Ai var mindre än Jeriko och hade färre försvarare, och Josua trodde att han kunde erövra staden med bara 3 000 soldater. Men männen i Ai besegrade Israels här och drev dem på flykten. Josua böjde sig ner för Herren och frågade om orsaken till deras nederlag. Då kom svaret, och en läxa. När Jeriko förstördes förbjöd Herren dem att ta några av de dyrbara ägodelar som fanns där. Men en man, Akan, tog och försökte gömma lite av bytet. "Jag såg [det]", sade han, "och till detta fick jag begärelse och tog det. Se, det är gömt i jorden i mitten av mitt tält" (Josua 7:21). Herren befallde att bytet skulle förstöras, och Akan stenades till döds. Det kan verka svårt för oss att förstå varför en mans oärlighet kunde ha så långtgående följder och orsaka att Israels här besegrades och 36 män dog. Äldste James E Talmage skrev: "En rättfärdighetens lag hade överträtts, ty förbjudna och förbannade ting hade förts in i förbundsfolkets läger, och denna överträdelse låg hindrande i vägen för den gudomliga kraft och hjälp som de tidigare hade åtnjutit; kraften återställdes först när folket hade helgat sig" (se Talmage, Trosartiklarna, s 100­101; se även Josua 7:10­13). När en människa bryter mot något av Guds bud och inte omvänder sig, drar Herren bort sin beskyddande och stödjande arm. När vi förlorar kraft från Gud vet vi med säkerhet att problemet ligger hos oss och inte hos Gud. "Jag, Herren, är bunden, när I gören vad jag säger, men när I icke gören vad jag säger, haven I intet löfte" (L&F 82:10). Våra missgärningar leder till missmod. De bedrövar och utsläcker "ett fullkomligt klart hopp" (2 Nephi 31:20) som Kristus erbjuder. Utan Guds hjälp är vi utlämnade åt oss själva. Prästadömet är myndigheten att handla som en bemyndigad representant för Herren och utföra förrättningar som ger särskilda andliga välsignelser till alla människor. Det är kraften att överföra Herrens sinne och vilja i kyrkans ledning, att ta emot hans ord genom uppenbarelse, att predika evangeliet och att utföra upphöjelsens förordningar för både levande och döda. Det är i sanning kraftfullt att ha Guds prästadöme. Vi har hört att "prästadömets rättigheter stå i oupplöslig förbindelse med himmelens krafter, och dessa kunna icke kontrolleras eller användas utom genom rättfärdighetens principer" (L&F 121:36). President Spencer W Kimball påminde oss: "Det finns ingen gräns för den prästadömskraft . . . som du innehar. Gränsen sätts av dig om du inte lever i harmoni med Herrens Ande och du begränsar dig själv i den kraft du utövar" (Nordstjärnan, jan 1994, "Att hålla förbund och ära prästadömet", James E Faust, s 37, kursiveringen tillagd). Vi som bär Guds prästadöme måste minnas att vi är "ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk" (1 Petrus 2:9). Vi är befallda: "Kommen ut ifrån de onda och hållen eder åtskilda och rören icke deras orena tillhörigheter" (Alma 5:57). När en man, ung eller gammal, accepterar och tar emot prästadömet, medföljer ett heligt ansvar att ära kallelsen. Detta kräver att var och en av oss tjänar Gud med iver, undervisar med tro och vittnesbörd, och upplyfter och stärker dem som vi kommer i kontakt med. Detta innebär att vi inte kan leva bara för oss själva, utan vi är också ansvariga för andras tillväxt, utveckling och välfärd. Ingen borde ordineras automatiskt till ett ämbete i prästadömet på grund av ålder eller omständigheter. Välsignad är den prästadömsledare som samvetsgrant intervjuar varje kandidat till ett prästadömskall, och som från den personen får en redogörelse om tidigare värdigt tjänande, en försäkran om personlig renhet och värdighet och en bekräftelse på utökade ansträngningar och avsikten att framgent villigt bära och uppfylla prästadömskallets stora ansvar. Ingen bör planlöst, nonchalant eller likgiltigt inneha prästadömet. När vi en gång accepterat det bör det inte ignoreras, försummas eller åsidosättas. Det är en ärans och maktens mantel som kan bli vår för evigt. Genom att ta på sig ett prästadömskall förbinder sig varje man genom sin integritet att handla på ett visst sätt. Detta för med sig en känsla av ansvar som i oss alla skapar en kraft som befäster positiv handling och avskräcker lättja. För dem som tar dessa heliga kallelser lättvindigt har äldste George Q Cannon en varning: "Vi måste ära det prästadöme vi innehar, annars kommer det prästadömet att istället för att upphöja oss, bli medlet till vår fördömelse . . . Det är förfärligt att ta emot Guds prästadöme och inte ära det" (Gospel Truth, utvalt av Jerreld L Newqvist, 2 band [1957], s 1:229). Medan vi begrundar prästadömet, låt oss inte glömma dess rätta namn: Det heliga prästadömet efter Guds Sons sätt. Jesus Kristus är Guds store överstepräst. Han är källan till all prästadömsauktoritet och makt på denna jord. Som vår Frälsare, Medlare och Återlösare är han vårt stora exempel på den väg vi bör följa ­ i ord, i handling, i tro, i lära, i tillit, i förrättningar och i personlig rättfärdighet. "Det är vad ni har kallats till, ty också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår" (1 Pet 2:21). Han har lovat oss ära, evigt liv, upphöjelse, ja, allt han har, om vi trofast bär hans prästadöme och ärar alla våra kallelser. Vi blir medarvingar med honom i hans Faders rike. Aposteln Paulus uttryckte det väl: "Och alla de som ordineras till detta prästadöme blir lika Guds Son, som förblir präst för alltid" (Heb 7:3, Joseph Smiths översättning). Jag bär högtidligt vittne om att det kan bli så, med "fullkomlig förtröstan på hans förtjänst, som är mäktig att frälsa" (2 Nephi 31:19), ja, på vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. I hans, Jesu Kristi, heliga namn, amen.