President Thomas S Monson
förste rådgivare i första presidentskapet
Ett av de bästa skydd vi har i kyrkan är aktiva bärare av det melkisedekska prästadömet som är starka, ståndaktiga, engagerade och hängivna och som vittnar.
Jag känner mig hedrad i kväll över att få vara tillsammans med denna väldiga armé av prästadömsbärare som dagligen tackar ja till kallelser att tjäna, som flitigt undervisar såsom Herren har befallt och som arbetar av all kraft för att klara av den utmaning som kyrkan måste kämpa med den att leva i världen men inte av världen.
I den tid vi lever i slår störtfloder av omoral, oansvarighet och oärlighet mot oss och kan driva oss bort från våra egna livs förtöjningar. Om vi inte säkrar dessa förtöjningar, om vi inte har fast förankrade grundvalar som kan stå emot ett sådant urholkande inflytande, kommer vi att få det svårt.
Ett av de bästa skydden vi har i kyrkan är aktiva bärare av det melkisedekska prästadömet som är starka, ståndaktiga, engagerade och hängivna och som vittnar.
På mitt kontor har jag två små behållare av keramik. Den ena är fylld med vatten som jag hämtat i Döda havet. Den andra innehåller vatten från Galileiska sjön. Ibland skakar jag en av flaskorna för att kontrollera att vattnet inte minskat. Då brukar tankarna gå till dessa två olika vattensamlingar. Döda havet är tomt på liv. Galileiska sjön är fylld med liv och med minnen från Herren Jesu Kristi mission.
Det finns en annan vattensamling överallt i kyrkan idag. Jag talar om dammen av blivande äldster i varje församling och varje stav. Föreställ er en flod som väller in i dammen. Tänk sedan på en droppe vatten från denna stillastående damm en droppe som representerar dem som går vidare in i melkisedekska prästadömet. Dammen av blivande äldster blir större och bredare och djupare mycket fortare än någon av oss riktigt förstår.
Det är viktigt, ja, livsviktigt, att vi utvärderar aronska prästadömets program, eftersom alltför många pojkar vacklar, snubblar och sedan faller utan att ha befordrats in i melkisedekska prästadömets kvorum, vilket urholkar grunden av aktiva prästadömsbärare i kyrkan och gör kärleksfulla hustrur och älskade barn mindre aktiva.
Vad kan vi som ledare göra för att vända denna trend? Rätta platsen att börja på är vid källan till strömmen av aronska prästadömsbärare. Det finns ett forntida kinesiskt ordspråk som går ut på att rätt avgöra en persons mentala hälsa. Man visar honom en flod som rinner ut i en stillastående damm. Personen i fråga får en hink och ombeds börja torrlägga dammen. Om han först vidtar åtgärder för att effektivt dämma upp tillflödet till dammen, anses han förnuftig. Om han å andra sidan nonchalerar tillflödet och försöker tömma dammen en hink i taget, bedöms han som sinnessjuk.
Biskopen är, genom uppenbarelse, president för aronska prästadömet och president för prästernas kvorum i sin församling. Han kan inte delegera detta gudagivna ansvar. Han kan emellertid göra dem ansvarsskyldiga som kallats som rådgivande till kvorumet, män som kan påverka pojkars liv män som verkligen är goda föredömen.
Biskopens rådgivare, andra ämbetsmän och lärare i församlingen, och särskilt de unga männens fäder och mödrar kan vara till oändlig hjälp. Det tjänande som utförs av aronska prästadömets kvorumpresidentskap kan också vara mycket effektivt.
Detta är alltså vår uppgift: att rädda varje ung man, och därigenom säkerställa en värdig make åt var och en av våra unga kvinnor, starka kvorum i melkisedekska prästadömet och en missionärsstyrka som är utbildad och kapabel att åstadkomma det som Herren förväntar.
Ett klokt första steg är att vägleda varje diakon till en andlig medvetenhet om heligheten i hans bestämda kallelse. I en församling hölls en mycket bra lektion om insamling av fasteoffer.
På fastedagen fick församlingsmedlemmarna besök av diakoner och lärare, så att varje familj skulle kunna ge sitt bidrag. Diakonerna blev lite missnöjda över att behöva gå upp tidigare än vanligt för att utföra detta uppdrag.
Ingivelsen kom till biskopsrådet att de skulle ta en busslast diakoner och lärare till Welfare Square (välfärdscentralen) här i Salt Lake City. Här såg de behövande barn som fick nya skor och andra kläder. Här bevittnade de hur tomma korgar fylldes med specerivaror. Inga pengar betalades. Endast en kort förklaring gavs: "Unga män, detta är vad pengarna ni samlar in på fastedagen används till det vill säga mat, kläder och husrum." De unga männen i aronska prästadömet log mer, presterade mer och ville gärna utföra sina uppdrag.
En fråga: Har varje ordinerad lärare fått i uppdrag att gå ut som hemlärare? Vilket tillfälle att förbereda sig för mission. Vilken förmån att få lära sig pliktens disciplin. En pojke kommer automatiskt att sluta bekymra sig om sig själv när han får uppdraget att "vaka över" andra.
Och hur går det för prästerna? Dessa unga män har möjligheten att välsigna sakramentet, fortsätta utföra sina hemundervisningsplikter och att delta i den heliga dopsförordningen.
Jag minns att jag som diakon brukade iaktta prästerna när de officierade vid sakramentsbordet. En präst som hette Barry hade en vacker röst och brukade tala mycket tydligt när han läste sakramentsbönerna som om han deltog i en taltävling. De andra medlemmarna i församlingen brukade ge honom komplimanger för hans vackra röst. Jag tror han blev lite stolt. Jack, en annan präst i församlingen, hade nedsatt hörsel, vilket gjorde att hans tal lät onaturligt. Vi diakoner brukade fnissa ibland när Jack skulle välsigna brödet eller vattnet. Hur vi vågade göra detta förstår jag inte, för Jack hade händer som björnramar och kunde ha krossat vem som helst av oss.
Vid ett tillfälle fick Barry med den vackra rösten, och Jack med den pinsamma rösten, uppdraget att tillsammans administrera sakramentet. Psalmen hade sjungits. De två prästerna bröt brödet. Barry knäböjde för att be, och vi slöt ögonen. Men inget hände. Snart öppnade vi diakoner våra ögon för att se vad som orsakade dröjsmålet. Jag ska aldrig glömma synen av Barry som frenetiskt sökte på bordet efter det lilla vita kortet som sakramentsbönerna stod på. Det fanns ingenstans. Vad skulle han göra? Barrys ansikte blev först ljusrött och sedan knallrött när församlingen började titta på honom.
Då höjde Jack sin björnlika hand och drog vänligt upp Barry på bänken igen. Därefter knäböjde han själv på den lilla pallen och började be: "O Gud, du evige Fader. Vi bedja dig i din Sons, Jesu Kristi namn, att välsigna och helga detta bröd för alla de själar som äta därav . . . "1 Han uttalade hela bönen, och brödet delades ut. Jack välsignade också vattnet, och det delades ut. Vilken respekt vi diakoner fick den dagen för Jack som, fastän handikappad i sitt tal, hade lärt sig de heliga bönerna utantill! Barry kom också att uppskatta Jack på ett nytt sätt. En varaktig vänskap hade etablerats.
Utöver det inflytande som biskopsrådet och aronska prästadömets kvorumrådgivande har, kan hemmet också ha ett inflytande. Hjälpen från föräldrar, när denna används vist, är ofta det som avgör om vi lyckas eller misslyckas. En undersökning som vi nyligen genomförde visar att hemmets inflytande är en dominerande faktor när beslut om mission och tempeläktenskap ska fattas.
Jag känner bara till tre församlingar som har det fulla antalet, 48, präster. De som presiderade över dessa församlingar var Joseph B Wirthlin, Alfred B Smith och Alvin R Dyer. Nästan utan undantag åkte varje ung man på mission och gifte sig i templet. En av förklaringarna till deras framgång var att kalla sådana män att verka som rådgivande till aronska prästadömet som kunde vara förebilder för de unga männen. Ett idealiskt föredöme är en hemvänd missionär, nyss avlöst från sin mission och fylld av vittnesbörd, så att en ung bärare av aronska prästadömet kan säga: "Där är mannen som jag vill följa."
När vi dämmer upp tillströmningen av aronska prästadömsbärare till dammen med blivande äldster, kommer vi att lösa fler problem än vi tror. Vi kommer att se till att varje ung man med större sannolikhet går ut som missionär och gifter sig i templet. Då kommer det inte att finnas detta oproportionerliga antal värdiga unga kvinnor som har få värdiga unga män att välja bland till evig kamrat. Vi talar inte om en pojke. Vi talar om makar, fäder, mor- och farfäder, patriarker för sina egna familjer. Låt oss lägga en fast grund för våra unga män i aronska prästadömet.
Låt oss inte förbise de vuxna omvända till kyrkan som får det aronska prästadömet men inte ordineras till äldste inom rimlig tid. De förenar sig då med de bröder som stannar kvar i inaktivitetens stillastående damm. Det finns de församlingar och stavar som har räddat oerhört många goda män som känt sig innestängda på grund av att det inte funnits något utlopp i dammen. Medan jag rest omkring i kyrkan har jag fört anteckningar över de enheter där man haft en vision om dessa räddningsinsatser. Alla hade liknande erfarenheter. De kom fram till att räddningsarbetet bäst sker person till person och på församlingsnivå. Biskopen måste vara involverad, för är inte han lika mycket president för aronska prästadömet som presiderande högpräst i sin församling?
Värdiga och väl förberedda lärare måste kallas att hjälpa till med dessa livsviktiga satsningar. Bröder, analysera under bön er situation och börja sedan kalla dem som Herren har förberett att gå ut och verka och frälsa. "Kommen ihåg att själarna äro dyrt aktade i Guds ögon."2 Begrunda den glädje som kommer till hustru och barn när pappa ser ljuset, ändrar sitt liv och följer i Jesu Kristi, vår Herres, fotspår.
Exempel på sann kärlek och inspirerad undervisning fanns hos framlidne James Collier som genom personliga ansträngningar hade återaktiverat ett stort antal bröder i området kring Bountiful i Utah. Jag blev inbjuden av broder Collier att tala till dem som nyligen ordinerats till äldster och som, med sina hustrur och barn, hade varit i Salt Lake-templet för att erhålla de eviga förbund och välsignelser som de så uppriktigt strävat efter.
Vid festmåltiden för att fira att de nått sitt mål kunde jag både se och känna Jims kärlek till dem som han undervisat och räddat och den kärlek de hyste för honom. Tyvärr hade Jim Collier vid den tiden drabbats av en obotlig sjukdom, och han måste övertala läkarna att låta honom lämna sjukhuset för att närvara vid denna sista samling till avtackning.
När Jim ställde sig i talarstolen log han med hela ansiktet. Med rörelse uttryckte han sin kärlek till gruppen. Där fanns inte ett öga som var torrt. Broder Collier sade spetsfundigt: "Alla vill komma till celestiala riket, men ingen vill dö för att komma dit." Sedan, med lägre röst fortsatte Jim: "Jag är redo att dö, och jag kommer att vänta på andra sidan för att ta emot var och en av er, mina älskade vänner."
Jim återvände till sjukhuset. Begravningsgudstjänsten för honom hölls bara en kort tid därefter.
För att uppfylla vårt ansvar mot dem som bär det aronska prästadömet, både de yngre och de blivande äldsterna, betonar jag att vi inte behöver känna oss ensamma. Vi kan se uppåt och sträcka oss efter gudomlig hjälp. "Erkännandet av en makt som är högre än människan själv . . . förringar henne inte på något sätt. Om hon i sin tro tillskriver den kraft, som är högre än hon själv, goda gärningar och ett högt syfte, föreställer hon sig en högre bestämmelse och ädlare egenskaper åt sin natur. Detta stimulerar och uppmuntrar henne i kampen för tillvaron . . . Hon måste söka, tro, be och hoppas på att hon ska finna. Ingen sådan uppriktig, bedjande ansträngning kommer att lämnas ohörd. Den utgör själva trons filosofi."3 Detta lärde president Stephen L Richards oss.
En rad ur ett trevligt teaterstycke, "Kungen och jag", uppmuntrar oss i våra ansträngningar. Kungen av Siam ligger för döden. Hos honom finns Anna, hans engelska informator, vars son frågar henne: "Var han lika god . . . som han kunde ha varit?" Anna svarar tankfullt: "Jag tror inte det funnits någon människa som varit så god . . . som hon kunde ha varit men denne man har verkligen försökt."4
Profeten Joseph förklarade: "Lycka är vår tillvaros syftemål och bestämmelse och skall bliva dess slutmål, om vi fullfölja den väg, som leder till lycka. Den vägen är dygd, uppriktighet, trofasthet, helighet och hållandet av Guds befallningar."5
Låt oss vandra på dessa tydligt anvisade vägar. För att hjälpa oss med detta kan vi följa den kortaste predikan i världen. Vi har hört den många gånger: "Välj det rätta."
Detta råd återfanns och följdes av Joe, som hade blivit ombedd att gå upp klockan sex på morgonen och köra ett handikappat barn de åtta milen till sjukhuset. Han ville inte göra det, men han visste inte hur han skulle kunna säga nej. En kvinna bar ut en pojke till bilen, satte honom på sätet bredvid föraren och mumlade ett tack genom tårarna. Joe sade att allt skulle gå bra och körde snabbt därifrån.
När de kört omkring en halvmil frågade pojken blygt: "Du är Gud, eller hur?"
"Tyvärr inte, min vän", svarade Joe.
"Jag trodde att det var du som var Gud", sade pojken. "Jag hörde att mamma bad vid min säng att Gud skulle hjälpa mig komma till sjukhuset, så att jag skulle kunna bli bra och leka med de andra pojkarna. Arbetar du åt Gud?"
"Ibland gör jag väl det", svarade Joe, "men inte regelbundet. Jag tror att från och med nu ska jag arbeta mycket mer för honom."
Mina bröder, ska ni också göra det? Ska jag? Ska vi? Jag ber ödmjukt, men uppriktigt, att vi ska göra det.
I Herren Jesu Kristi namn, amen.
SLUTNOTER
1. Moroni 4:3.
2. Läran och förbunden 18:10.
3. Conference Report, okt 1937, s 35, 38.
4. Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II, Kungen och jag (n p: Williamson Music, Inc, 1951).
5. Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 219.
Previous
