Hjordens herdar President Gordon B Hinckley Jag känner i hjärtat en djup uppskattning för våra biskopar. Jag är djupt tacksam för den Allsmäktiges uppenbarelse, genom vilken detta ämbete skapades och fungerar. Mina kära bröder, det är en mycket stor ära och ett oerhört ansvar att tala till er. Jag ber att Herren ska hjälpa mig. Vilket härligt broderskap detta är, bestående av hundratusentals män och pojkar som ordinerats till Guds prästadöme. Vilken mäktig skara detta skulle vara om vi alla kunde samlas i en enda stor sammankomst. Det skulle förundra världen. Det finns inget liknande som jag känner till. Ni är kyrkans ryggrad, mina bröder. Ur era led kommer biskopar och grenspresidenter, distrikts- och stavspresidenter, områdesauktoritetssjuttio och alla generalauktoriteterna. Ni unga män är underlaget för ett stort missionärsprogram vars inflytande märks över hela världen. Sammantaget är ni män och pojkar som tagit på er hela Guds rustning för att gå framåt i hans verk på jorden. Närhelst vi samlas till ett av dessa möten, är jag ledsen att vi inte kan hysa alla som vill komma. Från det ögonblick när dörrarna öppnades vällde här in en flodvåg av unga män och deras fäder. Förhoppningsvis blir den nya salen färdig om ett år, så att vi har plats för alla som vill komma. Och till er bröder som tar del av utsändningen via satellit från dessa möten: Vi känner att vi är ett med er. Jag tror, mina bröder, att vår Fader i himlen ler ner mot oss. Jag tror det är en stor glädje för honom att se på de hundratusentals män och pojkar som älskar honom, som i sina hjärtan bär ett vittnesbörd om honom och hans älskade Son, som ger hans kyrka ledning och stöd, som står som familjeöverhuvuden där rättfärdighet råder och där sanningen undervisas och exemplifieras. Vi har blivit en stor skara män, unga och gamla. Det finns knappast något vi inte kan uträtta om vi arbetar tillsammans i enighet med ett sinne, en avsikt och ett hjärta. Jag hoppas att var och en av oss är medveten om det oerhörda som kommit till oss genom ordinationen till prästadömet. Detta är Guds myndighet på jorden. Det kommer från honom som en gudomlig gåva. Det för med sig makten och myndigheten att handha kyrkans angelägenheter. Det för med sig kraften och myndigheten att välsigna i Herrens namn, att lägga händerna på de sjuka och nedkalla himlens krafter. Det är heligt, och helgat. Det är en del av det gudomliga. Dess myndighet får sitt uttryck i dödligheten och sträcker sig bortom dödens slöja. Jag hoppas vi är värdiga det prästadöme vi bär. Jag vädjar till er, var och en av er, att leva på ett sådant sätt att ni är värdiga det. Som vi påmints om är detta en tid av stor ondska i världen. Ingen behöver påminnas om detta. Vi utsätts ständigt för pornografins snusk och orenhet, för liderligt och ondskefullt beteende, helt främmande för den som bär Guds prästadöme. Det är en utmaning att verka i världen och leva ovanför dess orenhet. Oärligheten griper kring sig. Den visar sig i det fusk som förekommer i skolor, i illistiga planer, i affärsverksamhet som stjäl och bedrar. Frestelser finns överallt omkring oss, och olyckligtvis finns det människor som ger efter för dessa. Bröder, var starka! Höj er över världens onda. Vi behöver inte vara pryda. Vi behöver inte inta en skenhelig attityd. Vi behöver bara låta vår personliga integritet, vårt sinne för rätt och fel och enkel ärlighet styra våra handlingar. Låt oss efterleva evangeliet i våra hem. Låt det förekomma uppriktiga uttryck för kärlek mellan män och hustrur, mellan barn och deras föräldrar. Dämpa vreda röster. Var absolut lojala mot varandra. Gör helt enkelt "vad är rätt, vad än följderna bliva" (Psalmer, nr 160). Lev så att ni varje morgon kan knäböja i bön, söka den helige Andens ledning och stöd, förutom dess skyddande kraft, då ni går till dagens arbete. Lev så att ni varje kväll, innan ni går till sängs, kan komma inför Herren i bön utan skam eller förlägenhet eller behov av att be om förlåtelse. Jag tvekar inte att säga att Gud välsignar er om ni gör detta. En dag är ni gamla och ser tillbaks på ert liv. Ni kommer att kunna säga: "Jag har levt redbart. Jag har inte lurat någon, inte ens mig själv. Jag har glatts åt samarbetet med min hustru, som är våra barns mor. Jag är stolt över dessa barn. Jag är tacksam mot Gud för hans välsignelser." Om detta blir er lott så lovar jag, att när ålderns skuggor tätnar omkring er, kommer ni att ha tårar av tacksamhet i era ögon och ett tacksamt hjärta som bultar i ert bröst. För några år sedan, för över tio år sedan, talade jag från denna talarstol om biskoparna i kyrkan. Jag vill helt kort återvända till det ämnet i kväll. Jag känner i hjärtat en djup uppskattning för våra biskopar. Jag är djupt tacksam för den Allsmäktiges uppenbarelse, genom vilken detta ämbete skapades och fungerar. Som ni alla vet drabbades Centralamerika av en fruktansvärd storm i höstas. I sex dygn härjade orkanen Mitch i det området, och särskilt i Honduras. Vinden blåste våldsamt och regnet föll utan uppehåll. Floder svämmade över och drog med sig hus som byggts längs deras stränder. Mer än 200 broar sköljdes bort i Honduras, så att transporter omöjliggjordes. Jord från höglandet sköljdes mot havet i en flodvåg av dy och gyttja. Hus fylldes upp över fönstren. Gårdar och gator fylldes igen. Människor flydde i skräck och lämnade allt bakom sig. En av våra biskopar skaffade fram en stor lastbil och for omkring och samlade in sitt folk och förde dem till högre mark. När lastbilen inte längre kunde komma fram, lyckades han ordna en båt. Han såg efter sin hjord. Jag for ner dit för att se och ge tröst, där det var möjligt. Jag såg ett under. Jag såg denna kyrkas enkla och förunderligt effektiva organisation i verksamhet. Varje medlem i denna kyrka har en biskop, eller en grenspresident. Jag har endast beröm att ge till de andra hjälpprojekt som kom från hela världen. Men jag hyser gränslös beundran för det underbara sätt på vilket kyrkan fungerade. Biskoparna vände sig till sina stavspresidenter, som vände sig till områdespresidentskapet, som vände sig till huvudkontoret i Salt Lake City. Inom några timmar var stora mängder baslivsmedel, medicin och kläder på väg från våra förrådshus. Ett förråd hyrdes i San Pedro Sula i det svårast drabbade området. Det var biskoparna som ledde sitt folk i skiftarbete i förrådshuset, där man lade i plastpåsar tillräckligt med mat för en familj för en vecka, kläder att sätta på kroppen, mediciner för att skydda dem mot sjukdomar. Varje biskop kände sitt eget folk. Han, tillsammans med Hjälpföreningens president, kände till deras behov. Detta var inte obekanta främlingar i tjänst hos någon myndighet. De var vänner, var och en medlem i en församlingsfamilj, liten nog för att de skulle känna till varandras behov. Där förekom inga gräl, inget girigt gripande efter mat eller kläder. Allting skedde ordningsamt och systematiskt. Det var vänskapligt. Det motiverades av kärlek och omsorg, och det gjordes snabbt för att fylla ett omedelbart behov. Det var evangeliet i verksamhet på ett stillsamt och storslaget sätt. Vattnet sjönk undan, men gyttja fanns kvar i ett tjockt och obehagligt lager över allting. Inget blev mer värdefullt än skyfflar och skottkärror. Och tillsammans, återigen under biskoparnas ledning, fick man bort gyttjan från husen. Vi besökte ett möteshus en lördag. Där fanns många människor med en biskop, en kärleksfull fader för sin hjord, som gav ledning. Bänkarna, som flutit omkring i vattnet, togs ut och rengjordes noggrant. Gyttja skrapades bort från väggar och golv. Sedan kom mopparna fram, och rengöringstrasor, och före skymningen på lördagskvällen hade byggnaden gjorts klar för söndagens möten. Jag känner tacksamhet och respekt och beundran för denna kyrkas biskopar. Under de svårast tänkbara omständigheter såg jag dem i La Lima, Honduras. Jag talade med dem, skakade hand med dem, älskade dem. Jag är så tacksam för dessa män som, utan tanke på egen bekvämlighet, ger av sin tid, sin visdom, sin inspiration för att presidera över våra församlingar över hela världen. De får ingen annan erkänsla än sina medlemmars kärlek. De får ingen vila på sabbaten, och inte mycket på andra tider heller. Det är de som är närmast folket, som bäst känner till deras behov och omständigheter. Kraven på detta ämbete är desamma i dag som på den tid då Paulus skrev till Timotheos: "Därför måste [biskopen] vara höjd över allt klander, gift bara en gång, nykter, behärskad, anständig, gästfri och en god lärare. Han får inte missbruka vin och inte vara hårdhänt [det vill säga, ingen översittare eller våldsam person] utan skall vara . . . fridsam och fri från penningbegär" (1 Tim 3:2­3). I sitt brev till Titus tillägger Paulus att "[biskopen] måste vara oförvitlig, eftersom han är Guds förvaltare . . . Han skall hålla sig till lärans pålitliga ord, så att han kan styrka andra med en sund undervisning och vederlägga motståndarna" (Titus 1:7, 9). Under hela min barndom och ungdom, ända tills jag ordinerats till äldste och kom hem från en mission, hade jag bara en biskop. Han var en enastående människa. Han verkade i 25 år. Vi kände honom, och han kände oss. Vi kallade honom alltid "biskop Duncan", och han kallade oss alltid vid förnamn. Vi hade stor respekt för honom, en nästan underdånig respekt. Men vi var inte rädda för honom. Vi visste att han var vår vän. Han hade en mycket stor församling, och han tjänade sitt folk väl. Jag talade vid hans begravning. Näst min far var han nog den som påverkade mitt unga liv mest. Jag är så tacksam för honom. Sedan dess har jag haft ett antal biskopar. Utan undantag har de alla varit hängivna och inspirerade ledare. Får jag nu säga några ord direkt till de biskopar som är med oss i kväll. Och mycket av det jag ska säga kunde också sägas till stavspresidenterna och andra i liknande kallelser. Jag hoppas du förstår att jag i mitt hjärta hyser stor kärlek till dig. Jag vet att ditt folk älskar dig. Du har ett oerhört ansvar. Då vi kallade dig gav vi dig vårt fulla förtroende. Vi förväntar oss att du står som församlingens presiderande högpräst, en rådgivare åt folket, en försvarare och hjälpare åt dem som har problem, en tröstare åt dem som sörjer, en givare åt de behövande. Vi förväntar oss att du står som väktare och beskyddare för den lära som förkunnas i din församling och för undervisningens kvalitet, att du besätter de många ämbeten som behövs. Din personliga vandel måste vara oklanderlig. Du måste vara en man med integritet och stå över varje slag av klander. Ditt exempel ska ange den riktning ditt folk ska följa. Du måste oförfärat fördöma ondskan, villigt stå för det som är rätt, kompromisslöst försvara sanningen. Även om allt detta kräver fasthet, måste det ske med vänlighet och kärlek. Du är församlingens fader och ditt folks väktare. Du måste räcka handen till dem i deras sorg, sjukdom och förtvivlan. Du står som president för aronska prästadömet och måste tillsammans med dina rådgivare leda diakonerna, lärarna och prästerna och se till att de tillväxer i "fostran och vägledning efter Herrens vilja" (Efesierbrevet 6:4). Du är din hustrus make, hennes älskade livskamrat, hennes beskyddare och försörjare. Du är dina barns far och måste fostra dem med kärlek och undervisa dem med uppskattning. Räkna med att motståndaren motarbetar dig. Du, av alla män, måste utöva självdisciplin, ta avstånd från synd och ondska av varje slag i ditt eget liv. Du måste sky pornografi, stänga av teven när man visar slipprig underhållning, vara ren i tanke och handling. Du kan inte använda ditt ämbete för att främja ditt företags intressen bland ditt folk, för att ingen ska kunna anklaga dig för att dra fördel av ditt tjänande som biskop. Du står som allmän domare i Israel. Detta är ett nästan skrämmande ansvar. I vissa fall måste du till och med avgöra huruvida människor får fortsätta vara medlem av kyrkan, avgöra deras värdighet att ta emot dopet, deras värdighet att ordineras till aronska prästadömet, deras värdighet att gå ut som missionärer och, framför allt, deras värdighet att inträda i Herrens hus och få del av de välsignelser som där ges. Du ska se till att ingen går hungrig eller utan kläder eller husrum. Du måste känna till allas omständigheter över vilka du presiderar. Du måste vara en tröstare och en ledare för ditt folk. Din dörr måste alltid stå öppen för nödrop. Din rygg måste vara stark för att dela deras bördor. Du måste räcka ut handen i kärlek också till den som felat. Mina bröder, jag nedkallar den Allsmäktiges välsignelser över er i de stora ansvar som ni bär. Må Gud välsigna er med hälsa och styrka. Må han ge ert sinne visdom och förståelse, uppskattning och kärlek. Må ert folks intressen vara ert livs främsta omsorg, utan att ni underlåter det som krävs av er i er anställning eller försummar att ge er familj den uppmärksamhet den behöver. Jag tackar Herren för er. Jag älskar er för det ni gör. Jag ber för er, var och en av er, varhelst ni må befinna er. Jag vädjar till er att skydda er från motståndarens pilar. Jag råder er att sätta på er hela Guds rustning. Må himlens välsignelser komma över er och era hustrur och era barn. En dag blir ni avlösta. Det blir en vemodets dag. Minnena av ert folk stannar kvar under resten av ert liv. De kommer att helga era dagar och bringa frid, vila och glädje. Gud välsigne er mina älskade bröder, ber jag ödmjukt i Jesu Kristi namn, amen.