Vänskap: En princip i evangeliet Äldste Marlin K Jensen i de sjuttios presidentskap Om vi verkligen vill vara redskap i vår himmelske Faders händer i att åvägabringa hans eviga syften, behöver vi bara vara en vän. God morgon syskon! Även om man, uppriktigt sagt, inte känner sig riktigt väl till mods inför en uppgift som denna, uppskattar jag verkligen möjligheten att tala till er denna vackra påskmorgon. Min kloke far sade en gång till mig att om jag lyssnade noga till vad människor talar om från kyrkans talarstol, skulle jag veta vilka evangelieprinciper de var särskilt angelägna om och vilka de kanske kämpade med vid en viss tidpunkt. Genom åren har min fars iakttagelse fått mig att vara mycket försiktig med vad jag väljer att tala om! Men jag har ändå en bekännelse att göra idag. Alltsedan president Gordon B Hinckley talade till oss om de tre grundläggande behoven alla nya medlemmar i kyrkan har, att ha en vän, ett ansvar och få näring genom Guds goda ord, har jag funderat mycket på hur jag är som vän. Profeten Joseph Smith lärde att "vänskap är en av de stora fundamentala principerna i mormonismen."1 Den tanken borde inspirera och motivera oss alla, för jag känner att vänskap är ett av de grundläggande behoven i vår värld. Jag tror att vi alla har en stark längtan efter vänskap, en djup önskan att ha den tillfredsställelse och trygghet som nära och bestående relationer kan ge oss. Kanske är en av orsakerna till att skrifterna inte ofta särskilt omnämner vänskap, att den borde utövas helt naturligt då vi lever enligt evangeliet. Faktum är att om den fulländade kristna kärleken har en kusin, så är det vänskapen. Med en lätt omskrivning av aposteln Paulus ord: "[Vänskapen] är tålmodig och god, den är inte skrytsam, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont." "[Vänskapen] upphör aldrig."2 Precis som så mycket annat som är värt något i livet, uppfylls vårt behov av vänskap ofta bäst i hemmet. Om våra barn upplever vänskap inom familjen, med varandra och med föräldrarna, kommer de inte att desperat försöka bli accepterade utanför familjen. Jag tycker att en av livets mest tillfredsställande prestationer för min hustru och mig, är att ha levt nog länge för att se våra barn bli goda vänner. Det är definitivt ett underverk att de i vår familj som i yngre åldrar emellanåt hotade varandra med allvarliga fysiska skador nu söker och uppriktigt njuter av varandras vänskap. På samma sätt tror jag inte att föräldrar kan få en större komplimang än att deras barn säger att föräldrarna tillhör deras bästa vänner. Vänskap är också en viktig och underbar del av uppvaktning och äktenskap. Ett förhållande mellan en man och en kvinna som börjar med vänskap och sedan mognar till romantik och slutligen äktenskap blir oftast en varaktig, evig vänskap. Ingenting är mer inspirerande i dagens värld, med alla lättvindigt upplösta äktenskap, än att se en man och hustru som tyst uppskattar och njuter av varandras vänskap år ut och år in, medan de tillsammans erfar jordelivets välsignelser och prövningar. En nyligen publicerad rapport om 25 års grundläggande forskning om äktenskap visar att "stöttepelaren i ett varaktigt äktenskap . . . är ett enkelt begrepp med stort inflytande: vänskap."3 I ett rörande brev som profeten Joseph Smith skrev till sin hustru Emma, när de var skilda åt och hade stora prövningar i Missouri, tröstade han henne med orden: "Å, min tillgivna Emma, jag vill att du ska minnas att jag är en sann och trogen vän till dig och barnen för evigt."4 Kyrkans inspirerade organisation uppmuntrar också till vänskap. Från barndom till ålderdom är vi i miljöer där vänskap och sällskaplighet kan blomstra. I intervjuer, möten, klasser, kvorum, råd, aktiviteter och i många andra sammanhang där vi träffas kan vi få vänner och finna förståelse. Hälsningen som föreskrevs för äldsterna i profetskolan i Kirtland uttrycker den anda av vänskap som också kunde tjäna som en trosbekännelse för oss alla: "Jag upptager eder till medlemskap med det fasta, orubbliga och oföränderliga beslutet att vara eder vän . . . genom Guds nåd i kärlekens band".5 All vår samvaro i kyrkan blir trevligare och mer produktiv när den åtföljs av känslor av äkta vänskap. En lärare, till exempel, som undervisar i evangeliet och inte blir vän med sina elever kommer sällan att undervisa med bestående påverkan eller effekt. Jag värdesätter fortfarande en mening i min årsbok från highschool där en seminarielärare, som jag tyckte mycket om och lärde mig mycket av, skrev att han var tacksam över att vara min vän. En biskop måste, oavsett hur skicklig administratör han är, vara vän med barn, ungdomar och vuxna om han ska kunna hjälpa dem att nå andliga höjder. Jag blev rörd en gång när en ung kvinna jag känner gick till sin biskop för att bekänna en ganska allvarlig överträdelse. Hon hade varit orolig över hur biskopen skulle reagera inför hennes avvikelse från evangeliets stig och gick till honom först efter starka påtryckningar. När jag frågade henne efteråt hur biskopen hade reagerat, berättade hon mycket rörd att han hade gråtit med henne och att hon nu, efter att ha arbetat tillsammans med honom på att få Herrens förlåtelse, ansåg att han var en av hennes bästa vänner. Som sista dagars heliga står vi inför en särskild utmaning när det gäller att skapa och bibehålla vänskapsband. Eftersom vår hängivenhet mot äktenskapet, familjen och kyrkan är så stor, känner vi oss ofta påfrestade av begränsad tid och energi till att utöka vår vänskapskrets utanför den kärngruppen. Jag upplevde själv detta dilemma nyligen när jag försökte stjäla mig till några ensamma stunder hemma för att förbereda detta tal. Två gånger kom gamla vänner från förr, som jag tycker så mycket om men sällan träffar, helt apropå på besök. Under vad som borde ha varit speciella stunder av återförening och kära minnen, fann jag ironiskt nog att jag inom mig blev mer och mer otålig och ville att de skulle gå, så att jag kunde återgå till att skriva mitt tal om vänskap! Sedan dess har jag skämts. Så själviska vi kan vara. Så motvilliga att störas, att ge, att vara till välsignelse och bli välsignade. Vilken sorts föräldrar eller grannar, eller Herren Jesu Kristi tjänare kan vi vara utan att vara en vän? I denna informationsålder, är inte vänskap fortfarande den bästa tekniken för att dela med sig av de sanningar och det sätt att leva vi omhuldar? Är inte vår ovilja att frivilligt utvidga vår vänskapskrets ett betydande hinder för oss att hjälpa Gud att fullborda sina eviga syften? För flera år sedan när jag verkade som biskop flyttade en nydöpt familj till vårt lilla samhälle på Utahs landsbygd. Dessa goda människor hade blivit medlemmar i kyrkan i östra USA och hade fått många vänner och mycket ansvar i sin lilla gren. När de kom till vår större, mer väletablerade församling, glömdes de på något sätt bort. Några av familjemedlemmarna, speciellt fadern, blev desillusionerad över kyrkan och dess medlemmar. En söndagsmorgon när jag märkte att fadern inte var med på prästadömsmötet, lämnade jag möteshuset och åkte till deras hem. Han bjöd in mig och vi hade ett mycket uppriktigt samtal om hans kamp med sin nya tro och sina nya grannar. När vi hade gått igenom flera möjligheter att åtgärda hans bekymmer och inget av dem verkade tilltala honom särskilt mycket, frågade jag honom uppgivet vad jag egentligen kunde göra för att hjälpa honom. Jag har aldrig glömt hans svar: "För allt i världen", sade han (och jag gör om hans svar lite), "ge bara inte någon i uppgift att vara min vän." Jag lärde mig en viktig läxa den dagen. Ingen vill bli ett "projekt". Vi vill alla bli spontant älskade. Och om vi ska ha vänner, vill vi att de ska vara uppriktiga och äkta, inte att de har fått det i "uppgift". Syskon, mitt budskap idag är mycket enkelt: om vi verkligen vill vara redskap i vår himmelske Faders händer i att åvägabringa hans eviga syften, behöver vi bara vara en vän. Tänk på styrkan om vi alla, 10 miljoner medlemmar, av egen fri vilja sökte nå med ovillkorlig vänskap dem som ännu inte omfattar vår tro. Vi skulle inte längre anklagas för att ge ett varmt mottagande och sedan vända ryggen till. Föreställ er de goda följderna av att varje aktiv familj i kyrkan erbjöd bestående omtanke och vänskap till en mindre aktiv familj eller en nydöpt familj. Vi har alla inom oss kraften att vara en vän. Gamla och unga, rika och fattiga, välutbildade och enkla, på alla språk och i alla länder, har vi alla förmågan att vara en vän. Vår Frälsare sade strax före sin korsfästelse till sina lärjungar: "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner."6 Jag, som har blivit så välsignad av Kristi vänskap, ber nu att vi må vara för andra vad han är för oss: en sann vän. Vi är aldrig mer kristuslika än när vi är en vän. Jag vittnar om vänners omätliga värde i mitt eget liv och uttrycker min tacksamhet för dem alla denna morgon. Jag vet att när vi erbjuder oss själva som vän, bidrar vi på ett avsevärt sätt till Guds verk och till hans barns lycka och framgång. I Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 272. 2. Se 1 Kor 13:4­8. 3. John Gottman, citerad av Karen S Peterson i "Friendship Makes Marriages a Success", USA Today, 1 apr 1999, s 1D. 4. Citerad i Daniel H Ludlow, Encyclopedia of Mormonism, 5 band (1992), s 3:1345. 5. L&F 88:133. 6. Joh 15:13­14.