"Han är inte här, han har uppstått" President Gordon B Hinckley Dessa enkla ord ­ "Han är inte här, han har uppstått" ­ har blivit de starkaste i all litteratur . . . De är uppfyllelsen av allt han sagt om att uppstå igen. Mina bröder och systrar! Jag känner djup tacksamhet, då jag står här framför er. Av alla människor, känner jag mig så rikt välsignad. Jag är välsignad genom er kärlek. Varthelst jag kommer är ni så goda mot mig. Jag är välsignad genom er tro. Ert storslagna tjänande, er hängivenhet, er lojalitet: allt blir en del av min egen tro. Ni är så underbara. Det är helt klart att evangeliet, när det efterlevs, gör människor bättre än de annars skulle vara. Ni är så osjälviska med er tid och era medel. Över hela vida världen tjänar ni för att bygga vår Faders rike och främja hans verk. Jag ringde en man förra veckan. Han är pensionerad. Han har verkat som missionspresident, och han och hans hustru är nu ute som missionärer. Jag frågade honom om de vore villiga att presidera över ett nytt tempel. Han blev överväldigad av sina känslor. Han kunde inte säga något. Han och hans hustru ska lämna sina barn och barnbarn för ytterligare en lång period och tjäna Herren i en annan egenskap. Kommer de att sakna sina barnbarn? Naturligtvis. Men de kommer att tjäna, och de kommer att tjäna trofast. Jag är så djupt tacksam för hängivenheten och lojaliteten hos kyrkans medlemmar över hela jorden som tar emot varje kallelse, hur oläglig den än tycks vara, oavsett vilka bekvämligheter de måste avstå från. Men av allt det jag är tacksam för, är jag mest tacksam denna påskmorgon för min Herres och Återlösares gåva. Detta är påsken, då vi, med hela kristenheten, firar minnet av Jesu Kristi uppståndelse. Detta var ingen vardaglig händelse. Det var den viktigaste händelsen i mänsklighetens historia. Jag tvekar inte att säga det. Kan någon "få liv, när han en gång är död"? frågade Job (Job 14:14). Det finns ingen fråga av större betydelse än denna. De av oss som lever i bekvämlighet och trygghet tänker sällan på döden. Vi tänker på annat. Ändå finns inget säkrare, mera universellt, inget mer definitivt än jordelivets avslutning. Ingen slipper undan, inte en. Jag har stått vid Napoleons grav i Paris, vid Lenins grav i Moskva, och vid gravplatserna för många andra av världens stora ledare. På sin tid befallde de arméer, de regerade med nästan oinskränkt makt, ett ord från dem injagade skräck i människors hjärtan. Jag har vördnadsfullt vandrat genom några av jordens stora begravningsplatser. Jag har i stilla begrundan stått på militärkyrkogården i Manila i Filippinerna, där ungefär 17 000 amerikaner som gav sina liv under andra världskriget ligger begravda och där det finns minnesmärken över ytterligare 35 000 som dog i de fruktansvärda slagen i Stilla havet och vars kroppar aldrig återfanns. Jag har vandrat med vördnad genom den brittiska kyrkogården i utkanten av Rangoon i Burma och sett namnen på hundratals unga män som kom från byar, samhällen och stora städer på de brittiska öarna och gav sina liv på varma och avlägsna platser. Jag har strövat genom gamla gravplatser i Asien och Europa och andra platser och funderat över deras liv som en gång var fulla av verksamhet och glädje, som var kreativa och framstående, som gav mycket till den värld där de levde. De har alla gått in i gravens glömska. Alla som har levat på jorden före oss är nu borta. De har lämnat allt bakom sig när de gick över tröskeln till dödens tystnad. Ingen har kommit undan. Alla har gått sin väg till "det främmande land från vilket ingen färdman återvänder" (Hamlet, akt III, scen I, s 56). Shakespeare beskrev det så. Men Jesus Kristus förändrade allt detta. Endast en Gud kunde göra det han gjorde. Han bröt dödens band. Också han måste dö, men på tredje dagen efter sin begravning uppstod han ur graven "som den förste av de avlidna" (1 Kor 15:20), och därigenom förde han uppståndelsens välsignelse till oss alla. I begrundan över detta förunderliga förkunnade Paulus: "Död, var är din seger? Död, var är din udd?" (1 Kor 15:55). För två veckor sedan var jag i Jerusalem, den stora urgamla stad där Jesus vandrade för 2000 år sedan. Stående på en upphöjd plats såg jag ner på den Gamla staden. Jag tänkte på Betlehem, någon mil söderut, där han föddes i en enkel krubba. Han som var Guds Son, den Enfödde Sonen, lämnade sin Faders himmelska salar för att ikläda sig dödligheten. Vid hans födelse sjöng änglar och vise män kom för att bringa gåvor. Han växte liksom andra pojkar i Nasaret i Galileen. Där blev han "äldre och visare och vann Guds och människors välbehag" (Luk 2:52). När han var 12 år besökte han Jerusalem tillsammans med Maria och Josef. På färden tillbaka saknade de honom. De kom tillbaka till Jerusalem och fann honom i templet, där han samtalade med de lärda. När Maria förebrådde honom för att han inte var med dem, svarade han: "Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?" (Luk 2:49). Hans ord var ett förebud om hans kommande verksamhet. Denna verksamhet började med hans dop i floden Jordan under hans syssling Johannes' händer. När han steg upp ur vattnet, sänkte sig den helige Anden över honom i form av en duva, och hans Faders röst hördes, sägande: "Detta är min älskade son, han är min utvalde" (Matt 3:17). Denna förkunnelse blev bekräftelsen på hans gudomlighet. Han fastade i 40 dagar och frestades av djävulen, som sökte få bort honom från hans gudomligt utsedda mission. På motståndarens inbjudan svarade han: "Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov" (Matt 4:7), och förkunnade så återigen sin gudomliga härkomst. Han vandrade längs Palestinas dammiga vägar. Han hade inget hem som han kunde kalla sitt eget, ingen plats att vila sitt huvud. Hans budskap var fridens evangelium. Han hade lärdomar om givmildhet och kärlek. "Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också" (Matt 5:40). Han undervisade med liknelser. Han utförde under vars like inte utförts vare sig förr eller senare. Han botade sådana vars sjukdom varit långvarig. Han gjorde den blinde seende, den döve hörande, lät den lame gå. Han uppväckte de döda och de levde igen för att prisa honom. Förvisso har ingen tidigare gjort sådant. Några följde honom, men de flesta hatade honom. Han kallade de skriftlärda och fariséerna hycklare, vitkalkade gravar. De svor sig samman mot honom. Han drev ut penningväxlarna från Herrens hus. De förenade sig utan tvivel med dem som planerade att förgöra honom. Men han blev inte avskräckt. "Han vandrade omkring och gjorde gott" (Apg 10:38). Var inte allt detta nog för att göra hans minne odödligt? Var det inte nog för att placera hans namn bland, och också ovanför, de stora män som vandrat på jorden och som ihågkommits för vad de sade eller gjorde? Förvisso skulle han ha satts bland alla tiders stora profeter. Men allt detta var inte nog för den Allsmäktiges Son. Det var bara förspelet till större ting som skulle komma. De hände på ett märkligt och hemskt sätt. Han blev förrådd, arresterad, dömd till döden för att dö i fruktansvärd smärta genom korsfästning. Hans levande kropp spikades upp på ett kors av trä. I outsäglig smärta ebbade hans liv sakta ut. Medan han ännu andades utropade han: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör" (Luk 23:34). Jorden skalv då hans ande lämnade honom. Den officer som sett allt, förkunnade allvarligt: "Den mannen måste ha varit Guds son" (Matt 27:54). De som älskade honom tog hans kropp från korset. De lindade den och lade den i en ny grav som skänktes av Josef från Arimataia. Graven förseglades med en väldig sten för öppningen, och vakt sattes ut. Hans vänner måste ha gråtit. Apostlarna han älskade och som han kallat som vittnen om hans gudomlighet grät. De kvinnor som älskade honom grät. Ingen hade förstått vad han hade sagt om att uppstå på den tredje dagen. Hur skulle de kunna förstå? Detta hade aldrig hänt förut. Det var något helt nytt. Det var otroligt, till och med för dem. De måste ha haft en fruktansvärd känsla av förstämning, hopplöshet och förtvivlan när de tänkte på att deras Herre tagits från dem i döden. Men detta var inte slutet. På morgonen den tredje dagen återvände Maria från Magdala och den andra Maria till graven. Till deras oerhörda förvåning hade stenen rullats undan och graven var öppen. De kikade in. Två varelser i vitt satt på var sin sida om gravplatsen. En ängel visade sig för dem och sade: "Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på den tredje dagen" (Luk 24:5­7). Dessa enkla ord ­ "Han är inte här, han har uppstått" ­ har blivit de starkaste i all litteratur. De är förkunnelsen om den tomma graven. De är uppfyllelsen av allt han sagt om att uppstå igen. De är det triumferande svaret på den fråga som varje man, kvinna och barn som någonsin fötts till jorden ställs inför. Den uppståndne Herren talade till Maria och hon svarade. Han var ingen skenbild. Detta var ingen inbillning. Han var verklig, lika verklig som han hade varit i jordelivet. Han tillät henne inte vidröra honom. Han hade ännu inte uppstigit till sin Fader i himlen. Det skulle ske strax därefter. Vilken återförening det måste ha varit, att omfamnas av Fadern som älskade honom och som också måste ha gråtit för hans skull under hans timmar av vånda. Han skulle visa sig för två män på vägen till Emmaus. Han skulle tala med dem och äta med dem. Han skulle komma till sina apostlar bakom stängda dörrar och undervisa dem. Tomas var inte där vid det första besöket. Vid det andra besöket bjöd Herren honom att känna på hans händer och hans sida. Förundrad utropade han: "Min Herre och min Gud" (Joh 20:28). Vid ett tillfälle talade han med 500. Vem kan motsäga sammanställningen av dessa fakta? Det finns ingen uppteckning om att någon förnekat vittnesbörden från dem som hade dessa upplevelser. Det finns rikliga bevis på att de bar vittnesbörd om dessa händelser under hela sitt liv och till och med gav sina liv för vittnesbördet om det de upplevt. Deras ord är tydligt och deras vittnesbörd säkert. Miljontals män och kvinnor genom seklerna har tagit emot det vittnesbördet. Oräkneliga människor har levat och dött och bekräftat dess sanning, som kommit till dem genom den Helige Andens kraft och som de inte kunde förneka. Förvisso har ingen händelse i mänsklighetens historia prövats mera omsorgsfullt när det gäller sanningshalten. Och det finns ännu ett vittne. Detta komplement till Bibeln, Mormons bok, vittnar om att han visade sig inte endast för gamla världen, utan också för människor i den nya. Ty hade han inte en gång förkunnat: "Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde"? (Joh 10:16) För människor på västra halvklotet visade han sig efter sin uppståndelse. Då han nedsteg genom himlens moln hördes återigen Guds, den evige Faderns, röst i ett högtidligt tillkännagivande. "Sen min älskade Son, i vilken jag har funnit behag, i vilken jag har härliggjort mitt namn! Hören honom!" (3 Nephi 11:7) Här kallade han återigen tolv apostlar som skulle bli vittnen om hans namn och gudomlighet. Han undervisade folket och välsignade och botade dem liksom han gjort i Palestina, och fred rådde i landet i 200 år eftersom folket försökte leva efter det som han hade lärt dem. Och om allt detta inte är nog, finns här vittnesbördet, visst och säkert och otvetydigt, från denna tids store profet, Joseph Smith. Som ung man gick han ut i skogen för att be och söka ljus och sanning. Då visade sig för honom två personer, vilkas glans och härlighet trotsar all beskrivning, stående över honom i luften. En av dem talade till honom, nämnde honom "vid namn, och sade, pekande på den andre: Denne är min älskade Son. Hör honom (Joseph Smith 2:17). Samme Joseph förkunnade vid ett senare tillfälle: "Vi sågo Sonens härlighet på Faderns högra sida och mottogo av hans fullhet . . . Nu, efter de många vittnesbörd, som äro avgivna om honom, är detta det sista vittnesbördet, vilket vi giva om honom: Han lever" (L&F 76:20, 22). Och denna underbara påskmorgon, som den Allsmäktiges tjänare, som profeter och apostlar i hans stora verk, höjer vi våra röster till vittnesbörd om vår odödlige Frälsare. Han kom till jorden som den evige Faderns Son. Han gjorde det Jesaja profeterade att han måste göra. "Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig . . . Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade" (Jes 53:4­5). Till evig odödlighet uppstod han den tredje dagen från graven, huggen ur klippan. Han talade med många. Hans Fader bekräftade flera gånger hans gudomliga härkomst. Vårt tack går till den Allsmäktige. Hans förhärligade Son bröt dödens band, den största av alla segrar. Som Paulus förkunnade: "Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus" (1 Kor 15:22). Han är vår segerrike Herre. Han är vår Återlösare som sonade våra synder. Genom hans återlösningsoffer ska alla människor uppstå ur graven. Han har öppnat vägen genom vilken vi kan uppnå inte endast odödlighet, utan evigt liv. Som Herrens Jesu Kristi apostel betygar och vittnar jag om allt detta denna påskdag. Jag talar med allvar och vördnad och tacksamhet, i Herrens Jesu Kristi namn, amen.