Broar och eviga klenoder Äldste Dennis B Neuenschwander i de sjuttios kvorum Antavleblad, släktens historia, historiska skildringar och traditioner . . . utgör en bro mellan det förflutna och framtiden och binder samman generationer på sätt som inga andra klenoder kan. Bröder och systrar! Varje familj har klenoder. Familjer samlar på möbler, böcker, porslin och andra värdefulla ting och ger dem sedan vidare till sina barn och barnbarn. Dessa vackra klenoder påminner oss om älskade avlidna och vänder vårt sinne till älskade kommande generationer. De utgör en bro mellan gångna släkter och framtida släkter. Varje familj har andra, ännu värdefullare, klenoder. Dessa innefattar antavleblad, släktens historia, historiska skildringar och traditioner. Dessa eviga klenoder utgör också en bro mellan det förflutna och framtiden och binder samman generationer på sätt som inga andra klenoder kan. Jag skulle vilja framföra en del tankar kring släktforskning, broar och eviga klenoder. Släktforskningen bygger broar mellan generationerna i vår släkt, bygger broar till aktivitet i kyrkan och bygger broar till templet. För det första bygger släktforskningen broar mellan generationerna i vår släkt. Broar mellan generationer byggs inte slumpartat. Varje medlem i den här kyrkan har personligt ansvar att vara en evig arkitekt till bron mellan sin släkts generationer. Vid en av våra släktträffar under julen som gick iakttog jag min far som är 89 år gammal och vårt äldsta barnbarn Ashlin, som är fyra och ett halvt. De njöt av varandras sällskap. Detta var ett bitterljuvt ögonblick av insikt för mig. Även om Ashlin kommer att ha goda, men flyktiga, minnen av min far, minns han inte min mor, som gick bort innan han föddes. Inte ett enda av mina barn minns mina far- och morföräldrar. Om jag vill att mina barn och barnbarn ska känna dem som jag fortfarande kommer ihåg, måste jag bygga bron mellan dem. Det är bara jag som är länken mellan dessa generationer som finns på vardera sidan om mig. Det är mitt ansvar att förena dem så att deras hjärtan vävs samman genom kärlek och respekt, även om de kanske aldrig har känt varandra personligen. Mina barnbarn kommer inte att känna till sin släkthistoria om jag inte gör något för att bevara den åt dem. Det som jag inte upptecknar på något sätt kommer att förloras när jag dör, och det som jag inte lämnar vidare till mina efterkommande, kommer de aldrig att få. Arbetet med att samla och dela med sig av släktens eviga klenoder är ett personligt ansvar. Det kan inte förbigås eller lämnas över åt någon annan. Ett liv som inte dokumenteras är ett liv som inom en generation eller två till stora delar kommer att vara bortglömt. Vilken tragedi detta kan vara i en släkts historia. Kunskap om våra förfäder formar oss och inger oss värderingar som ger ledning och mening åt våra liv. För några år sedan mötte jag en abbot för ett rysk-ortodoxt kloster. Han visade mig volym efter volym av sina egna släktuppteckningar. Han berättade för mig att en av de positiva effekterna av släktforskning, kanske den allra viktigaste, är upprättandet av familjetraditioner och att dessa traditioner förs vidare till yngre generationer. "Kunskap om dessa traditioner och släktens historia", sade han, "sammansvetsar generationerna". Han sade vidare: "Om man vet att man kommer från ärliga förfäder, är man bunden av plikt och heder att vara ärlig. Man kan inte vara oärlig utan att svika alla i sin släkt."1 Om du är bland de första som blivit medlemmar i kyrkan i din släkt, bygg då broar genom att skriva ner ditt livs historia och skriv något uppmuntrande till dina efterkommande. År 1892 skrev systrarna i Hjälpföreningen i Kolobs stav i Springville i Utah brev till sina barn och förseglade dem i en tidskapsel som skulle öppnas den 17 mars 1942, vid Hjälpföreningens hundraårsjubileum. Efter det att Mariah Catherine Boyer hade skrivit en kort släkthistoria, som sträckte sig tillbaka till dem som först anslöt sig till kyrkan, skrev hon följande till sina två barn: "Kära barn! När ni läser detta kommer era föräldrar och far- och morföräldrar att sova i sina tysta gravar. De händer som arbetade så hårt i kärlek för er skull, arbetar inte längre, och de ögon som såg med kärlek och uppskattning på era oskyldiga ansikten ser er inte längre, förrän vi möts i himlen. Kära barn . . . må syskonkärlekens band förena era hjärtan . . . Handla rätt mot er nästa, följ ert samvetes maningar, be Gud att ge er kraft att motstå all frestelse att göra ont och låt det sägas om er, 'att världen är bättre för att ni levt här'. Håll Guds bud. Må era livsvägar beströs med blommor och må ni alltid göra rätt. Måtte ni aldrig smaka motgång. Må Guds ande och välsignelser vara med er alltid, är er mors bön. Jag bifogar fotografier av vår familj. Farväl, mina kära barn, tills vi möts igen."2 Dessa rörande och vackra ord har nu överbryggat sex generationer av en trofast familj. Släktforskningsarbete och åtföljande tempeltjänst har stor kraft, och grundas på de gudomliga löftena i skrifterna att fädernas hjärtan ska vändas till barnen, och barnens hjärtan till deras fäder3. Woodrow Wilson sade: "En nation som inte minns vad den var igår, vet inte vad den är idag, eller vad den försöker bli. Våra försök är fruktlösa om vi inte vet varifrån vi kom eller vad vi försöker åstadkomma."4 Detta kunde också sägas om familjer. En familj "som inte minns vad den var igår vet inte vad den är idag, eller vad den försöker bli. Våra försök är fruktlösa om vi inte vet varifrån vi kom eller vad vi försökt åstadkomma." För det andra bygger släktforskning broar till aktivitet i kyrkan. Släktforskningsarbete gör nya medlemmar starka i tron och stärker alla medlemmar i kyrkan. Att släktforska och bereda namn för templet kan vara ett mycket värdefullt sätt att behålla nya medlemmar. Tron och tillförsikten växer när familjemedlemmarna involveras i evangeliets frälsande förordningar. Under en stavskonferens nyligen träffade jag John och Carmen Day som nyss döpts. De berättade att de redan hade tagit fram släktnamn och planerade att besöka templet så fort de kunde. Kan deras fortsatta aktivitet i kyrkan ifrågasättas? En ny medlem i kyrkan kan få höra talas om släktforskning och tempeltjänst mycket snart av missionärer, vänner, grannar och ledare i prästadömet och biorganisationerna. Att delta i tempelförordningar är när allt kommer omkring det centrala i våra upplevelser av evangeliet. Ingen officiell kallelse krävs för att delta i släktforskning och i åtföljande evangelieförordningar. Nyligen läste jag en artikel i Improvement Era från augusti 1940. Jag citerar: "På aprilkonferensen för ett år sedan frågade dr John A Widtsoe i de tolvs råd missionspresidenterna i kyrkan vilken enskild aspekt av evangeliet som allra bäst i deras respektive missioner åstadkom nya vänner, nya intressen, nya omvända. President Frank Evans i Östra staternas mission undersökte saken och drog slutsatsen att släktforskning och dess medföljande evangelieförordningar och trosuppfattningar var den främsta faktorn i hans mission."5 En nyare studie i kyrkan visar att om nya medlemmar tidigt engageras i att finna och bereda släktnamn för templet och att, om möjligt, delta i ställföreträdande dop för dem, är detta viktiga faktorer när det gäller att behålla de nyomvända. Första presidentskapet och de tolvs kvorum har uppmuntrat till en mycket bredare användning av släktforskning och släktforskningscentren för att behålla nyomvända och återaktivera dem som är mindre aktiva. Prästadömsledare, missionärer och föreståndare för släktforskningscenter spelar alla en viktig roll i den utökade användningen av dessa center. För det tredje bygger släktforskning broar till templet. Släktforskningsarbete leder oss till templet. Släktforskningsarbete och tempeltjänst är ett och samma arbete. Ordet släktforskning borde förmodligen aldrig nämnas utan att man lägger till ordet tempel. Släktforskningen borde vara den främsta källan till att få fram namn för tempelförordningar. Tempelförordningar är den främsta orsaken till släktforskningsarbete. President Gordon B Hinckley har sagt: "Hela vårt väldiga släktforskningsprogram är inriktat på tempelarbete. Det har inget annat syfte."6 Släktforskningsarbetet bygger en känslomässig bro mellan generationerna. Tempelförordningar bygger prästadömets bro. Tempelförordningar är prästadömets bekräftelse på det band som redan finns i vårt hjärta. Moder Teresa sade: "Ensamhet och känslan av att vara oönskad är den hemskaste fattigdomen."7 Tanken att denna ensamhetens fattigdom ­ detta att vara oönskad och avskild från dem man älskar ­ skulle sträcka sig bortom detta liv, är verkligen tragisk. Släktforskningens och tempeltjänstens löfte är en evig sammanlänkning, född både ur kärlek och prästadömsförordningar. Syskon, släktforskning och tempeltjänst är den eviga familjens klenoder som bygger broar. De bygger broar mellan generationerna i vår släkt, broar till aktivitet i kyrkan och broar till templet. Det är min önskan att var och en av oss inser vilka storslagna klenoder vi fått från dem som gick före oss, och vårt personliga ansvar att föra dem vidare till kommande generationer. I Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Dennis B Neuenschwander, personlig dagbok, 14 aug 1975. 2. Brev från Mariah Catherine Boyer, skrivet till hennes två barn Irena B Mendenhall och Richard Lovell Mendenhall d y. 3. Se Malaki 4:5­6. 4. Citerad i The Rebirth of America (1986), s 12. 5. Improvement Era, aug 1940, s 495. 6. Nordstjärnan, juli 1998, s 91. 7. Citerad i Church News, 20 juni 1998, s 2.