Äldste Neal A Maxwell
i de tolv apostlarnas kvorum
Det verkliga hoppet är mycket mer än ett önsketänkande. Det gör den andliga ryggraden starkare, inte slappare.
Bröder och systrar, jag är mycket tacksam att kunna vara med er här i dag. Min hjässa skiner fortfarande något, men det beror inte på att mina frisörvänner ärat sina kallelser. I stället återspeglar den fler behandlingar, vilka är uppmuntrande trots mina varierande konferensfrisyrer.
Min tacksamhet fortsätter flöda främst till Herren, därefter till min hustru och familj, skickliga och omtänksamma läkare och sköterskor, och alla vänner och medlemmar som ber för mig.
Av flera skäl, bröder och systrar, tycks dagens samhälle kämpa för att få mer hopp. Orsak och verkan blandas på ett outgrundligt sätt.
Vår dagliga användning av ordet hopp innefattar att vi "hoppas" komma fram till en viss plats en viss tid. Vi "hoppas" att världsekonomin ska förbättras. Vi hoppas få besök av en anförvant. Detta är exempel på våra uppriktiga men näraliggande förhoppningar.
Besvikelserna i livet utgör ofta spillrorna av våra svikna, nära förhoppningar. Jag vill tala om det stora behovet av det slutliga hoppet.
Det slutliga hoppet är en annan sak. Detta hopp står till Jesus och välsignelserna av den stora försoningen, välsignelser som resulterar i den universella uppståndelsen och den dyrbara möjlighet vi därigenom får att utöva frigörande omvändelse och möjliggöra det som skrifterna kallar "ett fullkomligt klart hopp" (2 Ne 31:20).
Moroni bekräftade: "Vad är det I skolen hoppas? Se, jag säger eder, att I skolen hoppas genom Kristi försoning" (Moroni 7:4041; se även Alma 27:28). Verkligt hopp är därför inte förenat med det som är flyktigt utan snarare med det som rör odödligheten och evigheten!
Som väntat är begreppet hopp nära förbundet med andra evangelielärdomar, särskilt tro och tålamod.
Liksom tvivel, förtvivlan och känslokyla hör ihop, hör tro, hopp, kärlek och tålamod ihop. De senare egenskaperna måste emellertid omsorgsfullt och ständigt ges näring, medan tvivel och förtvivlan, liksom maskrosor, behöver föga uppmuntran för att spira och spridas. Ack, det faller sig så naturligt för den naturliga människan att förtvivla!
Tålamod, till exempel, gör att vi kan handskas mera balanserat med obalansen i livets erfarenheter.
Tro och hopp samverkar ständigt och går inte alltid lätt eller exakt att åtskilja. Ändå är det slutliga hoppets förväntningar "med visshet" sanna (Ether 12:4; se även Rom 8:24; Hebr 11:1; Alma 32:21). I den återupprättade teologins geometri motsvarar hoppet tro, men det har ibland större omfattning. Tron i sin tur utgör "grunden för det vi hoppas på" och ger "visshet om det vi inte kan se" (JST Hebr 11:1; se även Ether 12:6). Sålunda går hoppet ibland utanför trons nuvarande gränser, men det utgår alltid från Jesus.
Det är inte underligt att själar kan väckas och samlas av ett verkligt hopps "revelj" som av ingen annan musik. Även om några kamrater slumrar eller deserterar finns där ändå ett "levande hopp" som gör att "solsken vi skåda" (Psalmer, nr 10; se även 1 Pet 1:3). Hoppet fick modfällda lärjungar att raskt och förväntansfullt bege sig till en tom grav (Se Mark 16:18; Luk 24:812). Hoppet hjälpte en profet att se ett räddande regn i ett avlägset moln som inte tycktes större än en människohand (se 1 Kung 18:4146.)
Detta slutliga hopp utgör "vår själs ankare" och bibehålls genom den Helige Andens gåva och tro på Kristus (Hebr 6:19; se även Alma 25:16; Ether 12:9). Om vi däremot ser på livet utan odödlighetens perspektiv kan det inte bara minska hoppet utan också känslan av personligt ansvar (se 2 Kor 5:19; Alma 30:18).
Säkert finns det bland människorna många som på ett gott sätt utför sitt arbete i livet utan att beröras av eller ge uttryck för djupa religiösa känslor, men som ändå, utan att själva veta det, får del av "Kristi ljus" vilket i viss mån upplyser varje människa (se L&F 84:46; Moroni 7:16, 18; Joh 1:9). Andra har öppet erkända andliga maningar vilka uppehåller dem.
Eftersom våra nära förhoppningar är så sårbara för det ironiska och det oväntade, finns det i världen en allt större och djupare känsla av existentiell förtvivlan. En bister cynism genomsyrar numera politiken. Många tyngs ner av samhällets andra hopande bekymmer.
Också de som själva är andligt trygga kan känna kylan i luften. Kall oandlighet orsakar en del av rysningarna, då många börjat ägna sig åt det som senator Patrick Moynihan kallar att "definiera bort synden" ("Defining Deviancy Down", The American Scholar, vintern 1993, s 17). Mycket av förtvivlan kommer i sanning av orättfärdighet men av det som Gud definierar som orättfärdighet (se Moroni 10:22).
Det finns så mycket oro och splittring. Det är inte underligt att den förlust av hopp som följer härav nästan automatiskt gör att själviskheten ökar, när många resignerat övergår till att göra det som behagar dem själva.
När hoppet togs bort, märkte Paulus en tendens hos vissa att äta och dricka med tanken att "i morgon skall vi dö", drivna av den felaktiga slutsatsen att "när en människa [är] död, så [är] det förbi med henne" (1 Kor 15:32; Alma 30:18).
Hur mycket jag än beklagar de stormar som kommer, så har de ändå något gott med sig. Händelserna hjälper till att fästa uppmärksamheten på Guds högre vägar och hans rike, vilket ska bli skönt som solen, klart som månen (se L&F 105:31).
Enskilda och nationer ska fortsätta handla efter eget val, men de kan inte ändra de slutliga följderna av sina önskningar.
Låt oss i denna påskyndade mognadsprocess därför inte bli förvånade över att agnarna ser mer och mer ut som agnar. Under denna tid, när nationerna grips av ångest och rådlöshet, kan svårigheterna ibland leda till något gott. "Ty djävulens rike måste skakas och de som tillhöra det måste nödvändigtvis bliva uppväckta till omvändelse . . ." (2 Ne 28:19).
Denna "uppväckelse" blir verklig, men vi kan bara gissa hur den ska gå till.
Under tiden kan de som har ett slutligt hopp ta till sig sanningen i denna vers: "Men allt måste ske i sin tid" (L&F 64:32).
Vi gör därför klokt i att begrunda begreppet hopp i vårt nuvarande mänskliga sammanhang där Guds bud tycks oviktiga för många. Visserligen, som det står i skrifterna, är det "icke ofta som hela folket . . . fordrar något som står i strid med det rätta" (Mos 29:26), men när sådant inträffar och förorsakar omfattande förändringar i samhällets attityder, då kommer Guds domar (se Mosiah 29:26, 27). Endast ett accepterande av Guds uppenbarelser kan åstadkomma både den ledning och den tillrättavisning som behövs och i sin tur åstadkomma ett "klart hopp" (2 Nephi 31:20).
Hoppet gör att vi "verkar med iver" för en god sak också när det goda tycks förlora enligt dödlighetens poängräkning (se L&F 58:27). Likaså är det verkliga hoppet mycket mer än ett önsketänkande. Det gör den andliga ryggraden starkare, inte slappare. Hoppet är rofyllt, inte vimmelkantigt, ivrigt utan att vara naivt, och behagligt stadigt utan självbelåtenhet. Hoppet är realistisk förväntan som tar sig uttryck i beslutsamhet inte bara att övervinna svårigheter utan även att "uthärda väl" intill änden (se L&F 121:8).
Även om hoppet oftast är en "livlig" egenskap, så står det stillsamt med oss vid begravningar. Våra tårar är lika våta, men inte på grund av förtvivlan. Det är snarare tårar av ökad uppskattning, framkallade av saknad genom skilsmässan. Saknadens tårar kommer inom kort att förvandlas till tårar av härlig förväntan.
Verkligt hopp inspirerar till stillsamt kristligt tjänande, inte till ytlig allmän fanatism. Finley Peter Dunne säger okynnigt att "en fanatiker är en man som gör det han tror att Herren skulle göra om han kände till alla fakta" (citerad i The Third And Possibly The Best 637 Best Things Anybody Ever Said, sammanst av Robert Byrne [1986], nr 549).
Ja, när vi är onödigt otåliga med en allvetande Guds tidsplan, antyder vi i själva verket att vi vet vad som är bäst. Visst är det märkligt vi som behöver armbandsklockor söker råda honom som övervakar kosmiska klockor och kalendrar.
Eftersom Gud vill att vi ska komma hem, efter att ha blivit mer lika honom och hans Son, måste en del av denna utvecklingsprocess bestå i att visa oss våra svagheter. Om vi därför har ett slutligt hopp underkastar vi oss Guds vilja, eftersom också dessa svagheter med hans hjälp kan bli till starka sidor (se Ether 12:27).
Det är emellertid ingen lätt sak att få sina svaga sidor förevisade för sig, då dessa svagheter regelbundet demonstreras genom livets omständigheter. Ändå är detta en del av att komma till Kristus, och det är en viktig, fastän smärtsam, del av Guds plan för vår lycka. Dessutom, som äldste Henry Eyring så klokt sagt: "Om du hellre vill ha beröm än undervisning, kanske du inte får någondera" ("To Choose and Keep a Mentor", Addresses Delivered at the 1993 Annual University Conference, Brigham Young University [1993], s 42).
Genom att hoppfullt kämpa oss framåt, kan vi gång på gång och med glädje stå vid vad som var gårdagens avlägsna horisont och därigenom hämta än större hopp från våra egna upplevelser. På grund härav skriver Paulus att "lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp" (Rom 5:34). Därför sjunger vi med rätta om Gud: "Vi veta oss Gud skall beskärma, i dagar som flytt vi det sett" (Psalmer, nr 10).
Visserligen kan de som har ett sant hopp ibland få se sina personliga omständigheter omskakade, likt ett kalejdoskop. Men med trons öga kan de, trots sina förändrade, omedelbara omständigheter, se gudomliga mönster och avsikter (se Alma 5:15).
De sant hoppfulla, till exempel, arbetar mitt i det omgivande förfallet på att skapa starka och lyckliga familjer. Deras svar är fast, detsamma som Josuas: "Men jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren " (Jos 24:15).
Vi kanske inte kan rätta till allt i världen, men vi kan sträva efter att rätta till det som är fel i våra egna familjer. Tolkien påminner oss: "Det är inte vår sak att mästra tillvarons samtliga tidvattensskiften, bara att utföra i handling vad som bor inom oss till räddning av denna tid i vilken vi blivit satta, att med roten dra upp det onda på de fält vi känner till, så att våra efterkommande får ren jord att plöja och odla. Vad väder de skall få är inte vår sak att bestämma över" (Sagan om Konungens återkomst, s 181).
Därför, bröder och systrar, kan vi på vår lilla plätt lämna efter oss "ren jord att plöja" till kommande generationer! Alltså är det inte bara kärleken som börjar i hemmet, utan också hoppet!
Oavsett vilken fåra vi har att plöja kan vi, som Paulus sade, plöja med hopp utan att se tillbaka och alltid vägra att låta morgondagen bli gårdagens fånge (se 1 Kor 9:10).
Äkta, slutligt hopp hjälper oss vara mer kärleksfulla även om andras kärlek kallnar (se Matt 24:12). Vi ska bli mer heliga, alltmedan världen mognar i orättfärdighet, mer tillmötesgående och tålmodiga i en rå och brysk värld samt fatta mod i hjärtat också när andras hjärtan försmäktar (se Moroni 10:22).
Hoppet kan vara smittsamt, särskilt om vi alltid är "beredda att svara var och en som kräver besked om [vårt] hopp" (1 Pet 3:15). President Brigham Young sade: "Om vi inte förmedlar kunskap till andra och gör gott, så blir vi inskränkta i våra tankar och känslor" (Deseret News Weekly, 9 maj 1855, s 68).
Om vi söker efter konkreta saker att göra, leder oss den helige Anden och visar oss "allt" vad vi ska göra, för detta är en av hans inspirerande uppgifter (se 2 Nephi 32:5). Våra möjligheter att hjälpa andra som förlorat hoppet kanske inte är längre bort än till våra egna släktingar, en modfälld granne eller någon annan i vår omedelbara närhet. Genom att hjälpa ett barn lära sig läsa, att besöka en ensam åldring på ett vårdhem eller helt enkelt springa ett ärende åt en förälder som har mycket att göra, kan vi ge mycket till andra. Likaså kan ett enkelt samtal inge hopp. Låt oss under tiden bortse från att världen blir alltmer polariserad mellan dem som är världsliga och eftergivna och dem som håller fast vid andliga värden.
Låt oss därför, eftersom vi som lärjungar själva välsignats med hopp, i stället för att vara inskränkta sträcka oss ut till dem som av något skäl vikit av från det hopp de har fått i evangeliet (se Kol 1:23).
Med Charles Wesleys ord i psalmen "Kom låtom oss än", glider våra år snabbt bort och våra liv gestaltar sig mycket olika, som vi alla vet. Men de som segrar genom hopp och tålamod och i kärlekens verk kommer att höra de härliga orden: "'Väl du fyllt din mission! I min glädje träd in, och tag plats vid min tron'" (Hymner, nr 85).
Må vi en dag få uppleva detta härliga ögonblick genom hoppets evangelium i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, namn, amen.
Previous
