Tacksamhet Äldste Gordon T Watts i de sjuttios kvorum Det djup och den villighet med vilken vi tjänar är en direkt återspegling av vår tacksamhet. När jag var liten var livet på familjens lilla gård rena himmelriket. Ofta fanns det i vårt enkla hem inte tillräckligt många takplattor för att täcka hela taket, toaletten låg utomhus och vi fick gå ett långt stycke dit, och i min slitna skjorta fattades det ibland flera knappar. Badet på lördagskvällen framför en varm spis, då kroppen utsattes för stora temperaturväxlingar, var en lyx. Men så inträdde en förändring. Jag började skolan och började upptäcka att andra elever hade saker som var okända för mig. Några hade fina kläder, vackra hem med alla moderna bekvämligheter, och nyare bilar. Många av mina jämnåriga behövde inte gå upp tidigt och utföra sysslor innan skolan började, bara för att komma hem efter skoldagens slut och utföra dessa sysslor igen. De var populära och självsäkra, medan jag blev blyg och inåtvänd. Beklagligt nog började jag glömma hur lycklig jag varit. Då jag jämförde mina välsignelser med mina kamraters, verkade det som om jag inte hade så många välsignelser. Dessa tankar fick mig att glömma bort att vara ödmjuk, och jag såg inte verkligheten som den var utan började bli otacksam. Tanken att vi förtjänar att få mer kan få oss att tycka att de välsignelser vi har inte är tillräckliga. Tacksamheten har många ansikten och många skepnader. Att inte erkänna Herren i allt vi har, leder snart till själviskhet. Fastän Frälsaren gav, fick han sällan något tack. "När han [Kristus] var på väg in i en by, kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: 'Jesus, mästare, förbarma dig över oss!' Då sade han till dem: 'Gå och visa upp er för prästerna!' Och medan de var på väg dit, blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: 'Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra?'"1 Frälsarens fråga "Var är de nio andra?" stämmer en till djupa funderingar. I sina inledande ord på den senaste aprilkonferensen sade president Hinckley: "Låt oss alltså, mina bröder och systrar, glädjas tillsammans då vi uttrycker vår tacksamhet för de förunderliga lärosatser och förordningar som kommit som en gåva från Herren i denna den härligaste eran av hans verk . . . Låt oss alltid vara tacksamma för dessa ytterst dyrbara gåvor och förmåner samt själva handla rätt såsom ett folk som älskar Herren."2 Oaktat alla "dyrbara gåvor och förmåner" som vår profet talar om, ser vi ofta inte våra rika välsignelser. Ännu viktigare är att vi ibland inte uttrycker den tacksamhet som Herren förväntar. "Människan kan icke förtörna Gud eller upptända hans vrede i större grad emot sig, än när hon icke erkänner hans hand i allt och icke åtlyder hans befallningar."3 Vår tacksamhet börjar med vår inställning. Somliga ser bara möjligheter, medan andra bara ser problem. Vi måste vara försiktiga så att vi inte blir en del av den ständigt växande skaran av otacksamma människor som blivit okänsliga för välsignelser och kritiserar därför att de är olyckliga. Glädje och lycka är tacksamhetens frukt. Nyligen har syster Watts och jag tillbringat tre år i en annan del av världen med att arbeta tillsammans med ett mycket vänligt och älskvärt folk. Om världsliga ägodelar skulle vara detsamma som lycka, skulle större delen av dessa heliga vara olyckliga. Tvärtom råder tacksamhet, vilket resulterar i en glädje som smittar av sig. Det är uppenbart att även om deras vardag är en utmaning med få förmåner, är de ett förtjusande folk. Deras tacksamhet för Jesu Kristi evangelium, och de välsignelser som kommer av att leva efter principerna som lärs ut, föder hos dem en gladlynthet. En trofast distriktspresident uttryckte tacksamhet över att ha en cykel som han kunde använda då han utförde sin kallelse. Det kändes som om ju mer han trampade desto gladare blev han. Det finns något att lära här. Om vi känner oss otacksamma, kanske vi behöver trampa lite fortare. Det djup och den villighet med vilken vi tjänar är en direkt återspegling av vår tacksamhet. Äldste James E Talmage sade: "Tacksamhet är ödmjukhetens tvillingsyster. Högmod är bådas fiende . . ."4 President James E Faust har också sagt: ". . . Ett tacksamt hjärta är begynnelsen till storhet . . ."5 I svåra stunder kan vi med tacksamt hjärta acceptera det som väntar ­ tacksamhet för de välsignelser och gåvor Herren har i beredskap för dem som håller buden och tjänar honom med tacksägelse. En evig vän och före detta granne som tog emot evangeliets lärdomar i vårt hem för så många år sedan, har nyligen genomgått en svår prövning, då han förlorat sin kära livskamrat. Hans ord nyligen om en obeskrivlig tacksamhet för evangeliet, tempelförbunden och det eviga äktenskapet har inristats i mitt sinne. Då hans kära hustru nu har gått bort ger denna kunskap honom en tröst som var okänd för dem innan de blev medlemmar i kyrkan. Hans ord "Hur ska jag någonsin kunna tacka er för att ni gav denna underbara, eviga gåva till vår familj", förenas med mina egna ord av obeskrivlig tacksamhet mot vår Fader i himlen och hans Son Jesus Kristus för de "dyrbara gåvor och förmåner" som han erbjuder oss alla. "Den som mottager allt med tacksamhet skall bliva härliggjord, och jordens goda skall tillfalla honom hundrafalt, ja mera".6 Gud är den gode givaren, och jag vittnar om honom och om hans älskade Son, Jesus Kristus. I Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Lukas 17:12­17. 2. Nordstjärnan, jul 1998, s 5. 3. Läran och förbunden 59:21. 4. Sunday Night Talks, 2:a uppl (1931), s 483. 5. "Tacksamhet som en frälsande princip", Nordstjärnan, jul 1990, s 76. 6. Läran och förbunden 78:19.