Vår eviga färd President Thomas S Monson Förste rådgivare i första presidentskapet Låt oss begrunda vår kallelse, låt oss reflektera över vårt ansvar, låt oss fastställa vår plikt och låt oss följa Jesus Kristus, vår Herre. Ett av mina livligaste minnen är, när jag som nybliven diakon var närvarande vid ett prästadömsmöte och sjöng inledningspsalmen: "O kommen, I Guds män, gån ut hans namn att ära".1 I kväll, inför den åhörarskara som samlats i detta magnifika konferens-center som är fullsatt och i kapell över hela världen, vill jag vidarebefordra andan i denna speciella psalm och säga till er: O kommen, I Guds män, som har mottagit prästadömet. Låt oss begrunda vår kallelse, låt oss reflektera över vårt ansvar, låt oss fastställa vår plikt och låt oss följa Jesus Kristus, vår Herre. Fastän vi är olika vad gäller ålder, seder och nationalitet, är vi förenade till ett i vårt prästadömskall. Som bärare av prästadömet har vi placerats på jorden under oroliga tider. Vi lever i en komplicerad värld, med strömmar av konflikter överallt. Politiska intriger ödelägger nationers stabilitet, tyranner griper efter makt, och vissa samhällsskikt tycks vara för alltid nedtrampade, berövade möjligheter och överlämnade åt en känsla av misslyckande. Vi som ordinerats till Guds prästadöme kan betyda mycket. När vi uppfyller kraven för att få hjälp av Herren, kan vi utbilda pojkar. Vi kan förbättra människor. Vi kan åstadkomma mirakel i hans heliga tjänst. Våra möjligheter är obegränsade. Även om uppgifterna tycks väldiga, stärks vi av denna sanning: "Den största kraften i världen i dag är Guds kraft då den verkar genom människan." Om vi är ute i Herrens ärenden, är vi berättigade till Herrens hjälp. Men denna gudomliga hjälp är beroende av vår värdighet. För att segla tryggt på dödlighetens hav, för att utföra ett människoräddningsuppdrag, behöver vi vägledning från den evige navigatören ­ den store Jehova. Vi sträcker oss utåt, vi sträcker oss uppåt, för att få himmelsk hjälp. Är våra utsträckta händer rena? Är våra längtande hjärtan obefläckade? När vi ser bakåt i tiden genom historiens blad, finner vi en läxa om värdighet i den döende kung Dareios ord. Dareios hade, genom vederbörliga ceremonier, erkänts som kung över Egypten. Hans rival, Alexander den Store, hade förklarats som Ammons rättmätige son. Han var också en Farao. Alexander, som fann den besegrade Dareios nära döden, lade händerna på hans huvud för att bota honom och befallde honom att resa sig och återta sin kungamakt. Han avslutade med att säga: "Jag svär inför dig, Dareios, vid alla gudar, att jag gör allt detta i sanning och utan falskhet." Dareios svarade med en vänlig tillrättavisning: "Alexander, min son . . . tror du att du kan röra vid himlen med dina händer?"2 Vi kan hämta en inspirerande lärdom från en "synpunkt" som nyligen stod i Church News. Låt mig citera: "För somliga kan det verka underligt att se fartyg från många nationer lasta och lossa i hamnarna i Portland i Oregon. Staden ligger över 16 mil från oceanen. Att komma dit innebär att man måste göra en ansträngande och ofta besvärlig färd över sandreven framför mynningen till Columbia, och en lång färd uppför floderna Columbia och Willamette. Men kaptenerna tycker om att lägga till i Portland. De vet att när deras fartyg färdas över haven, fastnar ett märkligt saltvattenskräftdjur, som kallas långhals, på skrovet och stannar kvar där resten av livet och omger sig med ett stenliknande skal. När allt flera långhalsar sätter sig fast, ökar de fartygets tyngd, hejdar dess fart och minskar dess prestationsförmåga. Periodvis måste fartyget komma in i en torrdocka, där långhalsarna med stor möda huggs eller skrapas bort. Det är en svår och dyrbar procedur som binder upp fartyget i flera dagar. Men inte om kaptenen kan föra sitt fartyg till Portland. Långhalsare kan inte leva i sötvatten. I Willamettes eller Columbias sötvatten lossnar långhalsarna och ramlar av, och fartyget återvänder till sitt värv, lättat och förnyat. Synder är som dessa långhalsar. Knappast någon går genom livet utan att få några på sig. De ökar tyngden, hejdar vår utveckling, minskar vår prestationsförmåga. Om vi inte omvänder oss från dem, hopar de sig och kan slutligen sänka oss. I sin oändliga kärlek och barmhärtighet har vår Herre försett oss med en hamn där våra långhalsar genom omvändelse ramlar av och glöms. Med lättad och förnyad själ kan vi effektivt utföra vårt verk och hans."3 Prästadömet representerar en mäktig rättfärdighetens armé ­ ja, en kunglig armé. Vi leds av en Guds profet, ja, president Gordon B Hinckley. Vår Herre och Frälsare Jesus Kristus har högsta befälet. Våra marschorder är tydliga. De är koncisa. Matteus beskrev vårt uppdrag med dessa ord från Mästaren: "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."4 "[Och] de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem."5 Kallet att tjäna har alltid varit utmärkande för Herrens verk. Det kommer sällan vid en passande tidpunkt. Det manar till ödmjukhet, det inbjuder till bön, det inspirerar till engagemang. Kallet kom ­ till Kirtland. Uppenbarelser följde. Kallet kom ­ till Missouri. Förföljaren fick övertaget. Kallelsen kom ­ till Nauvoo. Profeter dog. Kallelsen kom ­ till Stora saltsjödalen. Umbäranden väntade. Denna långa färd under så svåra omständigheter, satte tron på prov. Men tro, smidd i lidandets och tårarnas ugn utmärker sig för tillit och vittnesbörd. Endast Gud kan räkna uppoffringen, endast han kan mäta sorgen, endast han kan känna deras hjärtan som tjänar honom ­ då och nu. Lärdomar från det förflutna kan stimulera våra minnen, vidröra våra liv och styra våra handlingar. Vi är uppmanade att stanna till och minnas detta gudomliga löfte: "I gån Herrens ärenden, och vadhelst I gören, som är Herrens vilja, är Herrens ärende."6 Många i denna stora samling prästadömsbärare är bärare av aronska prästadömet ­ diakonerna, lärarna och prästerna. Ni unga män, några lärdomar i livet lär ni av era föräldrar, andra lär ni i skolan eller i kyrkan. Det finns emellertid vissa stunder när ni vet att vår himmelske Fader står för undervisningen och ni är hans elever. De tankar vi tänker, de känslor vi känner ­ även de handlingar vi utför i pojkåren ­ kan påverka vårt liv för evigt. När jag var diakon älskade jag baseboll, det gör jag faktiskt fortfarande. Jag hade en basebollhandske med inskriptionen Mel Ott. Han var den tidens mest kände basebollspelare. Mina vänner och jag brukade spela baseboll i en liten gränd bakom husen där vi bodde. Gatan var trång men dög gott, om man bara sköt i väg bollen i mitten. Men om man råkade slå bollen snett åt höger, lurade olyckan vid dörren. Där bodde fru Shinas, som brukade titta på oss, genom sitt köksfönster, när vi spelade. När bollen rullade in på hennes veranda, hämtade hennes hund bollen och gav den till henne då hon öppnade dörren. Hon gick då in i huset och lade bollen bland de många andra som hon redan tidigare lagt beslag på. Hon var vår hämndgudinna och vår glädjedödare ­ ja, hon var vårt kors i tillvaron. Ingen av oss hade något gott att säga om fru Shinas, men vi hade mycket negativt att säga om henne. Vi vägrade alla att tala med henne, och hon talade aldrig med oss. Hon besvärades av en stelhet i benet, som gjorde det svårt för henne att gå och som måste ha gjort mycket ont. Hon och hennes man hade inga barn. De levde tillbakadraget och kom sällan ut ur huset. Detta privata krig pågick under en viss tid ­ kanske två år ­ men plötsligt kom ett inspirerat töväder och smälte vinterisen och förde med sig en vår av goda känslor i det dödläge vi befann oss. En kväll när jag utförde min dagliga uppgift att vattna gräsmattan på framsidan, och höll munstycket till vattenslangen i handen som man gjorde på den tiden, lade jag märke till att fru Shinas gräsmatta var torr och höll på att bli brun. Uppriktigt sagt, bröder, vet jag inte vad som for i mig, men jag ägnade några minuter till att vattna hennes gräsmatta med vår vattenslang. Jag fortsatte att göra det under hela sommaren. När hösten sedan kom sprutade jag bort löven från hennes gräsmatta med vattenslangen, så som jag gjorde hos oss, och räfsade ihop löven i högar i gathörnet för att samlas upp. Jag hade inte sett till fru Shinas på hela sommaren. Vi pojkar hade för länge sedan slutat spela baseboll i gränden. Våra basebollar var slut och vi hade inga pengar till att köpa fler. Tidigt en kväll öppnades hennes dörr. Fru Shinas vinkade åt mig att hoppa över det låga staketet och komma till hennes veranda på framsidan. Jag gjorde det, och när jag kom närmare, bjöd hon in mig till sitt vardagsrum, där jag blev ombedd att sätta mig i en bekväm fåtölj. Hon bjöd mig på kakor och mjölk. Sedan gick hon till köket och kom tillbaka med en stor låda full med bollar. De utgjorde hennes bollsamling från flera säsonger. Hon räckte mig lådan. Rikedomen var emellertid inte gåvan i sig själv, utan snarare hennes röst. För första gången såg jag ett leende i fru Shinas ansikte, och hon sade: "Tommy, jag vill att du skall ha dessa bollar, och jag vill tacka dig för att du varit vänlig mot mig." Jag uttryckte min egen tacksamhet till henne och gick hem som en bättre pojke än när jag kom dit. Vi var inte längre fiender. Nu var vi vänner. Den gyllene regeln hade segrat igen. Fäder, biskopar, kvorumrådgivande, ni har ansvaret att förbereda denna missionärsgeneration; att uppväcka i dessa diakoners, lärares och prästers hjärtan inte bara en medvetenhet om deras skyldighet att tjäna, utan också en vision av vilka möjligheter och välsignelser som väntar dem genom en missionskallelse. Arbetet är krävande, dess följder är eviga. Det är inte rätt tid för "söndagssoldater" i Herrens armé. Varje missionär som går ut till följd av en helig kallelse blir en tjänare till Herren, vars verk detta i sanning är. Frukta inte, unga män, för han kommer att vara med er. Han sviker oss aldrig. Han har lovat: "Jag skall gå framför eder. Jag skall vara på eder högra sida och på eder vänstra, och min Ande skall vara i edra hjärtan och mina änglar runt omkring eder för att understödja eder."7 Bröder, vi kan aldrig veta när vi får förmånen att räcka ut en hjälpande hand. Den väg till Jeriko som var och en måste färdas har inget namn, och den trötte vandraren som behöver vår hjälp kanske är någon vi inte känner. I det stora hela misslyckas alltför ofta den som visats vänlighet att uttrycka sina känslor, och vi berövas en glimt av storheten och kärleken som får oss att gå och göra sammalunda. För två tusen år sedan satt Jesus från Nasaret vid en brunn i Samarien och talade med en kvinna som kom dit: "Jesus svarade: 'Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.'"8 Om det finns någon som känner att han är för svag för att ändra den nedåtgående trenden i livet, eller om det skulle finnas någon som försummar att göra bättre på grund av denna den största av alla rädslor, rädslan att misslyckas, finns det ingen mer tröstande försäkran än dessa ord av Herren: "Min nåd är tillräcklig för alla människor, om de ödmjuka sig för mig, ty om de ödmjuka sig för mig och hava tro på mig, vill jag göra det svaga starkt för dem."9 Genom ödmjuk bön, flitiga förberedelser och trofast tjänande kan vi ha framgång i våra heliga kallelser. Minns ni hur kaptenerna för de oceangående fartygen, nedtyngda av långhalsarnas vikt, satte kurs mot Columbias och Willamettes floder för att skaka av sig dessa hinder för att lyckas? Låt oss i vårt eget liv, och i vårt tjänande i Herrens verk, göra oss av med långhalsarna tvivel, lättja, rädsla och synd genom att vända oss till Jesu Kristi evangeliums levande vatten. Vi känner till deras namn: tro, bön, barmhärtighet, lydnad och kärlek ­ för att bara nämna några. Herren Jesu Kristi fyr visar vägen. Hans ljus leder vår färd mot celestial härlighet. Må vi vara kloka sjömän när vi ger oss ut på en sådan färd. Låt oss vara redskap för Herren. Låt oss inse och ge akt på änkans behov; barnets gråt; den arbetslöses svåra situation; den sjukes bördor, de som sitter i fängelse, de gamla, de fattiga, de hungriga, de förlamade och de bortglömda. De är ihågkomna av vår himmelske Fader och hans älskade Son Jesus Kristus. Må ni och jag följa deras gudomliga exempel. Himmelsk frid blir då vår välsignelse, i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Psalmer, nr 201. 2. Citerad i Hugh Nibley, Abraham in Egypt (1981), s 192. 3. "Harbor of Forgiveness", Church News, 30 jan 1988, s 16. 4. Matteus 28:19, 20. 5. Markus 16:20. 6. Läran och förbunden 64:29. 7. Läran och förbunden 84:88. 8. Johannes 4:13, 14. 9. Ether 12:27.