Att vaka över och styrka Äldste Henry B Eyring i de tolv apostlarnas kvorum Frälsaren låter er känna den kärlek han känner för dem ni tjänar. Kallelsen är en inbjudan att bli lik honom. Under det gångna året har hundratusentals människor döpts och konfirmerats som medlemmar i kyrkan. Var och en fick möjligheten och kallelsen att tjäna. För dem och för kyrkan kommer denna upplevelse att forma framtiden. Många av oss minns första gången vi höll ett tal, ledde ett möte eller knackade på dörren till ett hem för att göra ett officiellt besök. Mitt hjärta klappar lite fortare bara jag tänker på det. De nya medlemmarna kan ha döpts bara dagar eller veckor innan de fick kallelsen att tjäna. En del av dem kanske aldrig har sett någon utföra det tjänande som nu är deras. Eftersom vi inte har något betalt prästerskap är det inte bara nya medlemmar som får utmaningen att kallas till att verka i kyrkan. Under förra året var det nästan två miljoner sista dagars heliga som antingen fick en ny kallelse att vara herde, eller som fick några nya får att vaka över. Nästan hälften av dem som kallades var ungdomar, några så unga som tolv eller tretton år. Fler än 30 000 missionärer kallades och avskildes under samma tid. De flesta var under tjugo år. De gav sig iväg med bara lite utbildning och föga erfarenhet. Någon som vet hur världens organisationer fungerar skulle anta att en snabbt växande kyrka, som är beroende av så många noviser till medlemmar, kommer att misslyckas. Till och med de som kallades kan ha känt en viss oro. Men när de ändå med trons ögon betraktar utmaningen såsom den verkligen är, så ersätter tilliten rädslan eftersom de vänder sig till Gud. Mitt budskap är först och främst riktat till dem som nyligen kallats att verka i kyrkan, därefter till dem som kallat dem och slutligen till dem som de kommer att betjäna. Först och främst till dem som nyligen kallats: Er tillförsikt står i relation till hur ni ser på er kallelse. Er kallelse att tjäna kommer inte från människor. Den är ett förtroendeuppdrag som ni har fått från Gud. Och tjänandet består inte endast i att utföra en uppgift. Oavsett vad uppdraget kallas, innebär det en möjlighet och skyldighet att vaka över och styrka vår himmelske Faders barn. Frälsarens verk är att åvägabringa odödlighet och evigt liv (se Moses 1:39). Han kallar oss att tjäna varandra så att vi ska kunna stärka både vår egen och andras tro. Han vet att vi genom att tjäna honom kommer att lära känna honom. En inspirerad profet såg tjänandet som det sätt varpå vi lär oss att vilja det som Herren vill. Han skrev: "Ty huru kan en människa känna den herre, som hon icke tjänat, som är en främling för henne och som är fjärran ifrån hennes hjärtas tankar och uppsåt?" (Mosiah 5:13.) Eftersom det är Jesus Kristus som har kallat er att tjäna honom kan ni göra det fyllda med självförtroende. För det första kan ni vara förvissade om att han känner er och er förmåga att tillväxa. Han har förberett er. Kallelserna gör att ni tänjer er ­ oftast i början, men alltid också i det långa loppet. Han ger er den Helige Anden som följeslagare. Den Helige Anden talar om för er vad ni ska göra när era egna förmågor och ansträngningar inte är tillräckliga (se Joh 14:26). Den Helige Anden manar er att bära vittnesbörd med övertygelse. Frälsaren låter er känna den kärlek han känner för dem ni tjänar. Kallelsen är en inbjudan att bli lik honom (se 3 Nephi 27:27). Ni kanske ställer frågan: "Hur blir jag mer övertygad om att jag ska lyckas, om jag ser min kallelse på detta sätt?" Svaret är att man genom detta upphöjda synsätt lättare söker hjälp från den enda källa som aldrig sviker. För inte så länge sedan såg jag en ung man som nästan var överväldigad av en ny kallelse. Herren hade inspirerat sin tjänare att kalla honom som stavspresident. Den unge mannen hade aldrig varit biskop. Han hade aldrig suttit i ett stavs-presidentskap. I staven fanns många män med större mognad och erfarenhet. Han fylldes av ödmjukhet när han hörde kallelsen. Hans hustru sade med tårfylld röst till den Herrens tjänare som kallat honom: "Är du säker?" Hennes make sade lågmält att han var villig att tjäna. Hans hustru nickade bifall samtidigt som tårarna rann nedför kinderna. Som ni kanske också hade gjort vid ett sådant tillfälle, så ville han tala med sin far, som var långt borta. Han ringde till honom samma eftermiddag. Hans far hade varit bonde i hela sitt liv. Han fostrade pojken till att bli en man genom att låta honom mjölka kor och genom att låta sonen iaktta honom när han stannade upp för att tala med grannar och höra hur de mådde. Nästa morgon, i sitt första tal som stavspresident, återgav han sitt samtal med sin far på följande sätt. "Många av er som känner mig vet att jag är en fåordig man. Jag måste ha fått det från min far. När jag ringde honom igår för att låta honom veta att jag skulle kallas som stavspresident var hans enda reaktion: 'Det är bäst att du ber mycket.' Det var hans råd till mig. Vilket bättre råd kunde han ge?" Hans far kunde knappast ha gjort något bättre. Man förstår varför. Herren är hans enda hopp om framgång. Den viktigaste hjälpen kommer genom den Helige Andens bistånd. Herrens tjänare kan inte lyckas utan den. Vi kan endast ha den Helige Anden som följeslagare om vi ber om den och om vi är värdiga den. Och det kräver mycket bön, bön med uppriktig tro på vår himmelske Fader, på hans älskade Son och på den Helige Anden (se L&F 90:24; Trosartiklarna 1:1). För att kunna ha den Helige Andens sällskap måste vi vara renade från synd (se L&F 50:29). Det kan bara ske genom den tro på Jesus Kristus som leder till omvändelse och gör oss förtjänta av förlåtelse (se L&F 3:20). Och därefter måste vi hålla oss borta från synden. Detta kräver bön, både ofta förekommande och brinnande (se 3 Nephi 18:18). "Det är bäst att du ber mycket" är ett gott råd till alla Herrens tjänare, nyligen kallade eller erfarna. Det är vad hans kloka tjänare gör. De ber. De lärjungar som Jesus Kristus hade när han levde på jorden lade märke till detta hos honom. Han var Guds Son. Han var Jehova. Och ändå bad han tillräckligt ofta till sin himmelske Fader för att hans lärjungar skulle inse att de måste veta hur man ber för att kunna vara hans tjänare. Därför bad de honom om att han skulle undervisa dem. Ni minns vad som står skrivet: "En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade, sade en av hans lärjungar till honom: 'Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.' Då sade han till dem: 'När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma.' Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen . . . Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda" (se Lukas 11:1­2, 4 och Matteus 6:9­13). Det är sällan vi använder exakt dessa ord när vi ber. Men orden i denna bön är en perfekt sammanfattning av vad en Herrens tjänare bör be om för att bli värdig det löfte som Frälsaren ger till alla som han kallar: "Den som mottager eder, hos honom vill även jag vara, ty jag skall gå framför eder. Jag skall vara på eder högra sida och på eder vänstra, och min Ande skall vara i edra hjärtan och mina änglar runt omkring eder för att understödja eder" (L&F 84:88). Tänk på bönen som en norm för tjänande. Bönen inleds med vördnad för vår himmelske Fader. Sedan talar Herren om riket och dess ankomst. Den tjänare som har ett vittnesbörd om att detta är Jesu Kristi sanna kyrka gläds när den har framgång och känner en önskan att ge allt vad han eller hon har för att bygga upp den. Frälsaren själv var ett exempel på normen som bönens följande ord ger: "Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen" (Matteus 6:11). Detta var hans bön när han genomled försoningens djupaste smärta för hela människosläktet och hela världen (se Matteus 26:42). Den trofaste tjänaren ber att även de till synes minsta uppgifterna ska utföras på det sätt som Gud vill att de ska utföras. Det är en avgörande skillnad mellan att arbeta och be för att Gud ska ha framgång och att be om det för egen skull. Därefter ger Frälsaren denna norm för personlig renhet: "Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda" (se Matteus 5:13 och Lukas 11:4). Den styrka vi ska ge dem som vi vakar över kommer från Frälsaren. Vi och de måste förlåta för att bli förlåtna av honom (se Matteus 6:14). Vi och de kan bara hoppas förbli rena med hans skydd och med den förändring i vårt hjärta som hans försoning möjliggör. Vi behöver den förändringen för att ha den Helige Andens ständiga sällskap. En sådan gåva kan tyckas alltför upphöjd och alltför avlägsen för oss och för dem vi tjänar. Men en Herrens profet vid namn Samuel kallade och smorde en ung man vid namn Saul. Samma dag gav Samuel följande löfte till Saul: "Och Herrens Ande skall komma över dig, så att också du fattas av hänryckning liksom de. Och du skall då bli förvandlad till en annan människa" (1 Sam 10:6.) Detta löfte uppfylldes, inte efter många år, månader eller ens dagar. Lyssna till redogörelsen i Första Samuelsboken, det tionde kapitlet: "Medan han nu vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade Gud hans sinne och gav honom ett annat hjärta. Och alla dessa tecken inträffade samma dag. När de kom till [kullen], mötte honom där en skara profeter. Då kom Guds Ande över honom, så att han, mitt ibland dem, själv fattades av profetisk hänryckning" (1 Sam 10:9­10). Ni kan känna er trygga i Herrens tjänst. Frälsaren hjälper er att göra det som han har kallat er att göra, vare sig det gäller en tillfällig uppgift i kyrkan eller för evigt som förälder. Ni kan be om tillräckligt med hjälp för att kunna utföra kallet och veta att ni kommer att få den. Några ord nu till dem som utfärdar dessa kallelser i kyrkan. När ni gjorde detta så förmedlade ni ett förtroende från Herren. Men han gav också er ett förtroende. På samma sätt som dessa medlemmar kallades att vaka över och stärka andra, fick ni också samma ansvar att vaka över och stärka dem. Om ni utfärdade kallelsen och inte gav någon utbildning, eller inte var uppmärksam på om tillräcklig utbildning hade getts, så svek ni dem och Herren. Trots utbildningen blir vägen svår för dem. Ni vet det och måste därför vara uppmärksamma på när de behöver stärkas. Ni ska ge exakt så mycket hjälp som stärker deras tro på att Herren vakar över dem och de människor som de tjänar och att de med förtroende kan vända sig till honom. För att kunna göra detta väl måste ni själva ofta be om vägledning och be för dem. Slutligen några ord till dem av oss som blir betjänade av dem som nyligen kallats. Våra möjligheter och skyldigheter är lika stora som deras. Vi ska vaka över och stärka. Och var och en av oss har oändliga möjligheter att göra det. På varje möte ni går till, varje lektion, varje aktivitet, är det någon som verkar till det yttersta av sin förmåga, eller kanske till och med lite utöver det. De flesta av oss tar i sådana situationer med oss en del av de attityder vi lagt oss till med i världen, där man är snabb att lägga märke till en bristfällig prestation. Det är alltför lätt att tänka: "I Herrens sanna kyrka borde vi göra bättre än så." Det finns mer än ett sätt att hjälpa Herren att lyfta dem till denna norm. Ett sätt är att uttrycka eller visa vårt missnöje. Jag har varit förmånstagare till ett annat sätt, det bättre sättet. Jag har varit medveten om när jag gjort något mindre bra i samband med att jag talat, undervisat eller lett ett möte. De flesta är medvetna om sina misslyckanden. Jag har tittat upp och sett någon i församlingen, som uppenbarligen inte lagt märke till mig, sitta med slutna ögon. Jag har lärt mig att inte bli irriterad. Och plötsligt har de öppnat ögonen och lett mot mig, med en uppmuntrande blick som inte gått att ta miste på. Det var en blick som var lika tydlig som om den sagt till mig: Jag vet att Herren kommer att hjälpa dig och lyfta dig. Jag ber för dig. Jag har varit på platser där många människor som har lyssnat till mig gjort just detta. Och jag lyftes över det som jag visste var min förmåga, eller åtminstone vad jag trodde var det. Ni kan tjäna andra på detta sätt när ni ser hur människor strävar i sina kallelser. Det krävs mycket bön, men ni kan vaka över och ni kan stärka, även när er enda kallelse i kyrkan i det ögonblicket är att vara en Jesu Kristi efterföljare och era enda redskap är att be, le och uppmuntra. Ett underverk håller på att ske i kyrkan. Jag ser det när jag återvänder till länder som jag varit borta ifrån bara under en kort tid. Medlemmarna och ledarna är förändrade. Som Alma lovade har deras själar och sinnen utvidgats och deras förstånd upplysts (se Alma 32:28, 34). De har tjänat varandra med tro på Herren Jesus Kristus. Han har sänt dem den Helige Anden som följeslagare som svar på brinnande bön. Genom att de har vakat över, vittnat, älskat och hjälpt varandra, har Herren låtit ett tillväxtens under ske i hjärtat och förmågan hos Guds ödmjuka söner och döttrar. Jag vet att Gud, Fadern, lever. Han hör och besvarar våra böner. Jag vittnar om att hans älskade Son, Jesus Kristus, har kallat Gordon B Hinckley att vara hans profet och president. Jag vittnar om att Mästaren, genom sina bemyndigade tjänare, kallar oss och att han stöder och förändrar oss när vi tjänar. I Jesu Kristi heliga namn. Amen.