Skriv i mitt hjärta Äldste Henry B Eyring i de tolv apostlarnas kvorum "Bönen kan erbjuda den skyddande sköld som föräldern så gärna vill att ett barn ska ha." Föräldrar bör lära sina barn att be. Barnet lär sig både av det som föräldrarna gör och vad de säger. De barn som ser mor eller far gå genom livets prövningar i innerlig bön till Gud och sedan hör ett uppriktigt vittnesbörd om att Gud svarade i godhet, kommer att minnas vad de såg och hörde. När deras prövningar kommer, är de förberedda. Så småningom, när barnen inte bor hemma hos familjen, kan bönen erbjuda den skyddande sköld som föräldern så gärna vill att de ska ha. Att skiljas åt kan vara svårt, särskilt när föräldern och barnet vet att de kanske inte ska träffas igen på länge. Min far och jag fick den erfarenheten. Vi skildes åt i ett gathörn i New York City. Han hade rest dit för arbetets skull. Jag var där på väg någon annanstans. Vi visste båda att jag antagligen aldrig skulle flytta hem och bo under samma tak som mina föräldrar igen. Det var en solig dag, ungefär mitt på dagen, och gatorna var fulla av bilar och fotgängare. I just det gathörnet fanns ett trafikljus som hejdade bilarna och människorna i alla riktningar i några minuter. När ljuset slog om stannade bilarna. Klungan av fotgängare skyndade sig ner från trottoarerna och bort i alla riktningar, också diagonalt, över korsningen. Det var dags att skiljas åt och jag började gå över gatan. Jag stannade nästan mitt i gatan, med människor rusande förbi mig. Jag vände mig om för att se bakåt. Istället för att röra sig bortåt genom folkhopen stod min far fortfarande kvar i gathörnet och såg på mig. Jag tyckte att han verkade ensam och kanske lite ledsen. Jag ville gå tillbaka till honom men insåg att det snart skulle bli rött ljus, så jag vände mig om och skyndade iväg. Åratal senare talade jag med honom om det ögonblicket. Han berättade för mig att jag hade tolkat hans ansiktsuttryck fel. Han sade att han inte var ledsen ­ han var bekymrad. Han hade sett att jag såg mig om, som om jag vore en liten pojke, osäker och i behov av bekräftelse. Han sade till mig flera år senare att han hade tänkt: Kommer det att gå bra för honom? Har jag lärt honom tillräckligt? Är han förberedd för vad som ligger framför honom? Han gjorde mer än tänkte. Jag kunde se på honom att hans hjärta var fyllt av känslor. Han önskade starkt att jag skulle beskyddas och vara trygg. Jag hade hört och känt denna önskan i hans böner, och ännu mer i min mors böner, under alla år som jag hade bott hos dem. Jag hade lärt mig av det, och jag mindes. Bönen är en hjärtesak. Jag hade lärt mig långt mer än bönens regler. Jag hade lärt mig av mina föräldrar och av Frälsarens lärdomar att vi måste rikta oss till vår himmelske Fader med bönens vördnadsfulla språk: "Vår fader. . . i himlen. Låt ditt namn bli helgat" (Matt 6:9). Jag visste att vi aldrig vanhelgar hans heliga namn, aldrig. Kan ni tänka er hur ett barns böner tar skada av att han eller hon hör en förälder vanhelga Guds namn? En sådan försyndelse får förfärliga konsekvenser. Jag hade lärt mig att det var viktigt att tacka för välsignelser och att be om förlåtelse. "Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss" (Matt 6:12). Jag hade fått undervisning om att vi ber om det vi behöver och ber Gud att välsigna andra. "Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer" (Matt 6:11). Jag visste att vi måste underkasta oss hans vilja. "Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen" (Matt 6:10). Jag hade lärt mig och funnit att det var sant att vi kan varnas för fara och på ett tidigt stadium visas vad vi har gjort som misshagar Herren. "Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda" (Matt 6:13). Jag hade lärt mig att vi alltid måste be i Jesu Kristi namn. Men något som jag hade sett och hört hade lärt mig att de orden var mer än en formalitet. Det fanns en bild av Frälsaren på väggen i sovrummet där min mor var sängliggande åren innan hon dog. Hon hade satt upp den där på grund av något som hennes kusin Samuel O Bennion hade berättat för henne. Han hade rest med en apostel som beskrev hur han såg Frälsaren i en syn. Äldste Bennion gav henne den bilden och sade att det var den bästa framställningen av Mästarens karaktärsstyrka som han någonsin hade sett. Så hon ramade in den och hängde den på väggen där hon kunde se den från sängen. Hon kände Frälsaren och hon älskade honom. Jag hade lärt mig av henne att vi inte avslutar i en främlings namn när vi vänder oss till vår Fader i bön. Jag visste genom det jag hade sett av hennes liv att hennes hjärta var nära Frälsaren efter år av beslutsamma och ständiga ansträngningar att tjäna honom och att behaga honom. Jag visste att skriftstället som varnar oss är sant: "Ty huru kan en människa känna den herre, som hon icke tjänat, som är en främling för henne och som är fjärran ifrån hennes hjärtas tankar och uppsåt?" (Mosiah 5:13.) Åratal efter det att min mor och far hade gått bort, är orden "i Jesu Kristi namn" inte lättvindiga, varken när jag säger dem eller när jag hör andra uttala dem. Vi måste tjäna Mästaren för att lära känna hans hjärta. Men vi måste också be att vår himmelske Fader svarar på våra böner i vårt hjärta såväl som i vårt sinne. (Se Jer 31:33; Hebr 8:10, 10:16 och 2 Kor 3:3.) President George Q Cannon beskrev hur människorna blev välsignade när de samlades efter att ha bett om sådana svar. Han talade om att besöka ett prästadömsmöte, men många av er har kommit till det här mötet med hjärtan förberedda på det sätt som han beskrev med följande ord: "Jag bör komma till mötet med mitt sinne helt fritt från all påverkan som skulle förhindra Guds andes inverkan på mig. Jag bör gå i bönens anda och be Gud att han skriver i mitt hjärta sin vilja, inte med min vilja redan bestämd, och besluten att genomföras oavsett vad alla andra tycker. Om jag och alla andra skulle komma i den andan skulle Guds ande förnimmas ibland oss, och det som vi skulle besluta skulle vara Guds sinne och vilja eftersom Gud skulle uppenbara det för oss. Vi skulle se ljus i den riktning vi borde gå, och vi skulle se mörker i den riktning vi inte borde gå" (Deseret Semi-weekly News, 30 september 1890, s 2, kursivering tillagd). Vårt mål när vi lär våra barn att be, är att de ska vilja att Gud ska skriva i deras hjärta och att de sedan ska vara villiga att gå och göra det som Gud ber dem om. Det är möjligt för våra barn att ha tro nog, genom det de ser oss göra och det vi undervisar om, till att åtminstone känna något av vad Frälsaren kände när han bad om styrka att göra sitt oändliga offer för oss: "Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: 'Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill utan som du vill'" (Matt 26:39). Jag har fått bönesvar. Svaren var tydligast när mina önskningar påverkades av en överväldigande önskan att få veta Guds vilja. Det är då som svaret från en kärleksfull himmelsk Fader kan framföras till sinnet genom den milda och stilla rösten, och kan skrivas i hjärtat. En del föräldrar lyssnar med den här frågan: "Men hur kan jag uppmjuka hjärtat hos mitt barn som nu har vuxit upp och är övertygad om att han eller hon inte behöver Gud? Hur kan jag uppmjuka ett hjärta tillräckligt så att Gud skriver sin vilja i det?" Ibland uppmjukar tragedin ett hjärta. Men inte ens en tragedi är tillräckligt för somliga. Men det finns ett behov som inte ens de hårdhjärtade och stolta kan tro att de kan tillgodose själva. De kan inte lyfta syndens börda från sina egna axlar. Och till och med den mest förhärdade kan ibland känna samvetets styng och sålunda behovet av förlåtelse från Gud. En kärleksfull far, Alma, undervisade sin son Corianton om det behovet på följande sätt: "Men barmhärtighetens plan kunde ej utföras med mindre en försoning ägde rum. Fördenskull försonade Gud själv för världens synder för att utföra barmhärtighetens plan och tillfredsställa rättvisans fordringar, på det att Gud skulle kunna vara en fullkomlig och rättfärdig Gud och på samma gång en barmhärtig Gud" (Alma 42:15). Och sedan, när fadern hade vittnat om Frälsaren och hans försoning, vädjade han om ett uppmjukat hjärta på följande sätt: "O, min son! Jag önskar, att du icke längre förnekar Guds rättvisa. Försök ej att urskulda dig i allra minsta mån för dina synder genom att förneka Guds rättvisa, utan låt Guds rättvisa och hans barmhärtighet och långmodighet hava fullkomligt välde i ditt hjärta och låt det böja dig ned i stoftet i ödmjukhet" (Alma 42:30). Alma visste vad vi kan veta: Att vittnesbördet om Jesus Kristus och hans korsfästelse hade den största möjligheten att få hans son att inse sitt behov av den hjälp som bara Gud kunde ge. Och deras böner besvaras vars hjärtan är uppmjukade av den överväldigande känslan av behovet av rening. När vi lär dem vi älskar att vi är andebarn, tillfälligt skilda från en kärleksfull himmelsk Fader, öppnar vi bönens dörr för dem. Vi levde i hans närhet innan vi kom hit för att prövas. Vi kände igen hans ansikte, och han kände igen vårt. Precis som min jordiske far såg mig lämna honom, såg vår himmelske Fader när vi begav oss till jorden. Hans älskade Son, Jehova, lämnade den konungsliga härligheten för att komma ner till jorden och utstå allt det som vi skulle utstå och betala priset för alla de synder vi skulle begå. Han har berett för oss den enda vägen tillbaka till vår himmelske Fader och honom igen. Om den Helige Anden kan säga oss bara så mycket om vilka vi är, kan vi och våra barn känna som Enos. Han bad så här: "Min själ hungrade, och jag böjde knän för min Skapare och anropade honom i mäktig bön och åkallan för min egen själ. Jag ropade till honom hela dagen, ja, när aftonen kom, upphävde jag ännu min röst så högt, att den nådde himlarna. Och en röst kom till mig, som sade: Enos! Dina synder äro dig förlåtna, och du skall bliva välsignad" (Enos 1:4­5). Jag kan lova er att ingen glädje överträffar det som ni skulle känna om ett av era barn ber i nödens stund och får ett sådant svar. Ni kommer en dag att skiljas från dem, med en längtan i hjärtat att återförenas. En kärleksfull himmelsk Fader vet att den längtan skulle vara för evigt om vi inte återförenades som familjer med honom och hans älskade Son. Han åstadkom allt som hans barn behöver får att få den välsignelsen. För att finna den måste de själva fråga Gud, och aldrig tvivla, som den unge Joseph Smith gjorde. Min far var bekymrad den där dagen i New York eftersom han visste, precis som min mor visste, att den enda verkliga tragedin skulle vara om vi aldrig träffades igen. Det är därför de lärde mig att be. De visste att vi kan vara tillsammans för evigt bara med Guds hjälp och med hans löften. Precis som ni kommer att göra, så undervisade de bäst om bönen genom sitt exempel. Eftermiddagen när min mor dog åkte vi till föräldrahemmet från sjukhuset. Vi satt tyst i det mörka vardagsrummet en stund. Far lämnade oss och gick till sitt sovrum. Han var borta några minuter. När han kom tillbaka till vardagsrummet, log han. Han sade att han hade varit orolig för mor. Medan han hade samlat ihop hennes saker från sjukhusrummet och tackat personalen för att de varit så snälla mot henne, tänkte han på hur hon var på väg till andevärlden minuterna efter sin död. Han var rädd att hon skulle känna sig ensam om ingen mötte henne. Han hade gått till sovrummet för att be sin himmelske Fader att se till att någon tog emot Mildred, hans hustru och min mor. Han sade att han hade fått som bönesvar att hans mor hade mött hans älskade. Jag log också när jag hörde det. Farmor Eyring var inte så lång. Jag såg henne tydligt för mitt inre, hur hon sprang genom folkmängden, och hur hennes korta ben rörde sig fort på väg att möta min mor. I det ögonblicket var det inte min fars avsikt att undervisa mig om bönen, men det gjorde han. Jag kan inte minnas en enda predikan från mor eller far om bönen. De bad när de hade det svårt och när det gick bra. Och de berättade sakligt om hur god Gud var, hur mäktig och hur nära. Bönerna jag oftast hörde handlade om vad det krävdes för att vi skulle få leva tillsammans för evigt. Och svaren som alltid kommer att finnas skrivna i mitt hjärta verkar oftast ha varit bekräftelser på att vi var på rätt väg. När jag inom mig såg min farmor springa för att möta min mor, kände jag glädje för deras skull och en längtan efter att låta min älskade och våra barn få en sådan återförening. Den längtan är anledningen till att vi måste lära våra barn att be. Jag vittnar om att vår himmelske Fader besvarar bönerna från trofasta föräldrar som vädjar om att få veta hur de ska lära sina barn att be. Jag vittnar om att tack vare Jesu Kristi försoning, kan vi få evigt liv som familjer om vi hedrar de förbund som denna hans sanna kyrka erbjuder. Jag vittnar om detta som hans tjänare i Jesu Kristi namn. Amen.