Plöja med hopp" Äldste Neal A Maxwell i de tolv apostlarnas kvorum "Genom att vi tillgodogör oss försoningen kan vi ta vara på den Helige Andens gåvor, vilka 'fyller människan med hopp och fullkomlig kärlek'" (Moro 8:26). Visserligen är världen stadd i uppror, bröder och systrar, men riket går framåt som aldrig förr! (Se L&F 88:91; 45:26.) Dess utmärkande drag framstår allt tydligare mot de onda tendenserna i världen, där traditionella värderingar som inte befästs med återställelsens nitar snabbt förändras. (Se L&F 105:31.) Resultatet är blandningar av motsatser såsom livsleda och våldsamhet. Många bara existerar, "utan hopp, och utan Gud i världen" (Ef 2:12; se också Al 41:11). Det nutida lärjungeskapets utmaning är att ta sig fram i denna fientliga vildmark av kulturer som tvekar att sätta gränser och som saknar bromsar! Ja, vi har mer underhållning och fler sätt att kommunicera än någonsin förr, men ändå många ensamma människor. Teknisk samvaro kan inte ersätta familjen. Även om jag beklagar de annalkande stormarna, kan de dock bli till viss nytta. Genom dem kan vi tämjas ytterligare andligt sett, ty "med mindre Herren tuktar sitt folk med många lidanden . . . vilja de ej komma ihåg honom" (He 12:3). Herren förädlar ändå alltid i tysthet sitt trofasta folk en och en, men vissa händelser belyser också Guds högre vägar och hans rike (se L&F 136:31). Vi står emellertid inför stora utmaningar. Många föräldrar är nedtyngda, fler och fler äktenskap är i upplösning och många familjer fungerar dåligt. Vi ser ständigt drogernas, våldets och pornografins nedbrytande inverkan. "Förtvivlan kommer av ogudaktighet" (Moro 10:22). Eftersom motståndaren "strävar efter att göra alla människor olyckliga, liksom han själv är", är detta hans plan som leder till elände. (2 Ne 2:27; se också v 18.) De ståndaktiga bland oss fortsätter framåt ändå, eftersom de vet att Herren älskar dem, och trots att de inte "vet vad allting betyder" (1 Ne 11:17). När vi ser hur de framgångsrikt klarar av allvarliga och ihållande svårigheter applåderar vi och hyllar deras styrka och godhet. Men resten av oss bävar inför den undervisning som krävs för att forma en sådan bergfast karaktär, alltmedan vi hoppas att vi inte skulle vackla om liknande omständigheter skulle drabba oss! Det kan vara för sent att hjälpa vissa samhällen, men inte de personer och familjer som är villiga att hjälpa sig själva. Det är heller inte för sent för en del av oss att bli pionjärlärjungar i vår egen familj och på vår egen plats, eller för enskilda att bli lokala fridstiftare i en värld från vilken friden borttagits. (Se L&F 1:35.) Om det ändå finns de som tycker att det är en brist på föredömen, kan de själva bli sådana. Josua kunde ju säga "men jag och mitt hus . . .", men andra som just nu inte har en intakt familj kan ändå säga "men jag själv . . .", och sedan leva så att de blir värdiga allt som Herren berett åt dem. (Se Jos 24:15.) På så sätt kan lärjungar "vara ståndaktiga" (L&F 9:14), "trofast hålla ut intill änden" (L&F 6:13) och "fortsätta på sin väg" även i en orolig värld. (L&F 122:9.) Att uthärda och underkasta sig är inte alls ett passivt förhållningssätt utan det är mer som att bita ihop och vara redo för ytterligare uppdrag, samtidigt som man – ödmjukt men segerrikt – bär såren från tidigare strider. Vad spelar det egentligen för roll att några hånfullt pekar finger (se 1 Ne 8:33), när de trofasta till sist får veta hur det känns att vara "omgivna av Jesu armar"? (Morm 5:11.) Vad spelar hånfulla ord nu för roll, om vi senare får höra de härliga orden: "Du är en god och trogen tjänare" (Matt 25:21). Under tiden uppmanar oss Paulus att "[plöja] . . . med hopp" (se 1 Kor 9:10). Därför behöver vi så väl se evangeliet i ett längre perspektiv och med hopp. Dagens nedslagenhet ses då i relation till morgondagens upplyftande genom Guds lycksalighetsplan (se Al 42:8, 16). Herren vill ju ha ett folk som "prövas i allting"(L&F 136:31), men exakt hur kommer vi att prövas? Han säger till oss: "Jag skall pröva mitt folks tålamod och tro" (se Mos 23:21). Eftersom tron kommer att prövas enligt Herrens tid, låt oss då lära oss att inte enbart säga: "Allt enligt din vilja" utan också tålmodigt: "Allt enligt din tid." Hoppet mättas genom Kristi ord "genom vår uthållighet och den tröst skriften ger" vilken skrivits till vår lärdom, och stärks av "hava alla dessa vittnen" (Rom 15:4; Jakob 4:6; se även 2 Ne. 31:20.) Tron utgör "vissheten om det vi hoppas på" och beviset på "det vi inte ser" (JST, Heb 11:1; se även Ether 12:6). Därför ska vi plöja med hopp hur liten vår fåra än är (se 1 Kor 9:10), och till sist utveckla "ett fullkomligt klart hopp" (2 Ne 31:20; se också Al 29:4). Men alltför många är som Naaman och väntar på att Herren ska befalla dem att göra "något stort", och tackar nej till de små uppgifterna (se 2 Kung 5:13). När Naaman ödmjukades och tillrättavisades blev inte bara hans kött som ett litet barns, utan också hans hjärta (se 2 Kung 5:14–15). Underlåtenhet att tjäna Mästaren i det lilla fjärmar oss från honom (se Mos 5:13). De som "plöjer med hopp" förstår inte bara skördelagen utan även vad växt och årstider innebär. Det är sant att de som har ett genuint hopp, ibland ser sina närmaste omständigheter omskakade som i ett kalejdoskop, men de ser ändå en gudomlig avsikt, genom "trons öga" (Al 5:15). Vårt slutliga hopp är naturligtvis knutet till Jesus och den stora försoningen med den allomfattande uppståndelsens gåva och erbjudandet om "Guds största gåva", evigt liv. (Se Moro 7:40–41; Al 27:28; L&F 6:13; 14:7.) Åtskilliga skriftställen beskriver kärnan i denna härliga och räddande försoning, däribland en gripande självbeskrivande vers där Jesus anförtror oss att han "önskade att [han] inte skulle få tömma den bittra kalken och rygga" (L&F 19:18). Eftersom "oändlig försoning" krävde oändligt lidande fanns risken att misslyckas! (2 Ne 9:7; Al 34:12). Hela mänskligheten var beroende av Kristi karaktär! Barmhärtigt nog ryggade han inte, utan "fullbordade [sina] förberedelser för människornas barn" (L&F 19:19). Men denna unika undergivenhet har Kristus alltid haft. Ja, han har "underkastat sig Faderns vilja i allt från begynnelsen" (3 Ne 11:11) och noggrant iakttagit sin Fader. "Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också sonen" (Joh 5:19). Denna vers antyder mycket stora ting – bortom det bortomliggande. Under den plågsamma försoningsprocessen lät Jesus sin vilja "uppgå i Faderns vilja" (Mos 15:7). Som suveräna varelser är valet att underkasta sig den högsta viljan vår största viljehandling. Det är den enda "kapitulation" som också är en seger! Att ta av sig den naturliga människan gör det möjligt att ta på sig hela Guds vapenrustning, som inte helt och fullt passade dessförinnan! (Se Ef 6:11, 13.) I återlösningen utgöt Jesus också sin själ i döden. (Se Mos 14:12; Jes 53:12; L&F 38:4.) Då vi utgjuter vår själ i personlig vädjan, ger detta rum för större glädje! Ett annat grundläggande skriftställe talar om att Jesus har trampat "den Allsmäktige Gudens grymma vredes vinpress" (L&F 88:106; se även L&F 76:107; 133:50). Andra kan och bör uppmuntra, berömma, be för och trösta oss, men vårt eget kors måste vi själva lyfta upp och bära. Med tanke på den "grymhet" Kristus utstått för vår skull, kan vi inte förvänta oss att lärjungeskapet alltid ska vara lätt. Då vi till exempel söker förlåtelse, kan omvändelsen bli en svår börda att bära. Låt oss förresten inte, som en del gör, förväxla våra självpåtagna bördor med kors! I försoningen "nedsteg [Jesus] under allt, i det att han omfattade allt . . . " (L&F 88:6; se också L&F 122:8). Hur djupt måste inte detta nedstigande i förtvivlan och ohygglig vånda ha varit! Han gjorde det för att rädda oss och för att förstå mänskligt lidande. Låt oss därför inte harmas över de lärorika erfarenheter som kan utveckla vår egen medkänsla. (Se Al 7:11–12.) Ett lättjefullt hjärta duger inte, och inte heller ett förbittrat hjärta. För att fullständigt kunna tagas upp i hans lidandes gemenskap, krävs ett helhjärtat lärjungeskap (se Fil 3:10; se också 1 Kor 1:9). Dessutom tog Jesus på sig inte endast våra synder för att sona dem, utan även våra sjukdomar och värkande sorger (se Al 7:11–12; Matt 8:17). Därför känner han personligen allt vi genomgår och vet hur han ska utsträcka sin fullkomliga barmhärtighet, likaså hur han ska trösta oss. Hans vånda var så mycket mer förundransvärd därför att han trampade vinpressen "ensam" (L&F 133:50). Det har hänt att himlens Gud har gråtit. Man kan därför begrunda våndan i Jesu oändliga försoning och Faderns känslor därvid – för sin son och för oss. Det finns inga upplysande, tillämpliga uppenbarelser om detta, men man kan inte låta bli att föreställa sig vad han måste ha känt och tänkt! Om vi, liksom Frälsaren, inte "ryggar", måste vi följa lärjungeskapets krävande väg, också dit Mästarens undervisande lärdomar för oss. I annat fall kan vi vandra med Jesus till en viss punkt, men sedan inte längre (Joh 6:66). Att rygga innebär både att stanna och att vända tillbaka. Ju mer vi vet om Jesus, desto mer älskar vi honom. Ju mer vi vet om Jesus, desto mer litar vi på honom. Ju mer vi vet om Jesus, desto mer vill vi bli lika honom och vara med honom genom att bli det slags män och kvinnor som han önskar att vi ska vara (3 Ne 27:27), alltmedan vi "lever under lyckliga omständigheter"(se 2 Ne 5:27). Därför kan vi, med den Helige Andens hjälp, förhärliga Kristus genom att omvända oss och därigenom få tillträde till den förunderliga försoningens välsignelser, vilka han gav oss till en så oerhörd kostnad! (Se Joh 16:14.) Alltså, bröder och systrar, med tanke på vad Jesus dog för, är vi villiga att leva med de utmaningar som vi får? (Se Al 29:4, 6.) Att bäva är ibland både tillåtet och förståeligt. Det finns många sätt varpå vi kan "tillämpa" dessa kärn-skriftställen om Jesus och försoningen på oss själva, men alla ryms under detta begrepp: "Ta på er mitt ok och lär av mig" (Matt 11:29). Faktum är att det inte finns något annat sätt att verkligen lära! (Se 1 Ne 19:23.) Den obegränsade försoningen är så väldig och universell, men till sist så helt personlig! Barmhärtigt nog kan vi få förlåtelse genom försoningen, och, vilket är mycket viktigt, vi kan veta att vi blivit förlåtna – denna slutliga, jublande frigörelse från felstegen. Genom att vi tillgodogör oss försoningen kan vi ta vara på den Helige Andens gåvor, vilka "fyller människan med hopp och fullkomlig kärlek" (Moro 8:26). Ingen av oss har råd att avstå från detta hopp och denna kärlek under vandringen genom vårt eget Sinai! Således ska vi, inom det lärjungeskap som tilldelats oss, övervinna världen (se 1 Joh 5:3–4), fullborda det verk som vi personligen tilldelats, kunna dricka av den bittra kalken utan att bli bittra, utgjuta vår själ, låta vår vilja allt mer uppgå i Faderns vilja, erkänna – även om lärandets prövningar blir hårda – att "allt detta skall giva dig erfarenhet och tjäna dig till godo" (L&F 122:7) samt uthärda och plöja till fårans slut – allt medan vi prisar honom och använder de oförlikneliga gåvor han givit oss! (L&F 84:38). I Jesu Kristi heliga namn, amen!