Fastelagen Äldste Joseph B Wirthlin i de tolv apostlarnas kvorum "Fasta förenad med intensiv bön är en mäktig sak. Den kan fylla våra sinnen med uppenbarelser från Anden. Den kan ge oss styrka att stå emot då vi frestas." Mina kära bröder och systrar, liksom ni känner jag att äldste David B Haight är en källa till inspiration för hela kyrkan och för många andra. För två tusen år sedan vandrade en man på sanden och stenarna i Galiléen, vilken få kände igen som den han verkligen var: världens Skapare, Återlösaren, Guds Son. En laglärd gick fram till honom och frågade: "Vilket är det största budet i lagen?" Jesus svarade: "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna."1 Genom profeten Joseph Smith upprättade Herren sin kyrka igen bland människorna. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som återställdes på jorden i dessa sista dagar, har som kärnpunkt dessa bud som Frälsaren förkunnade var de största: att älska vår himmelske Fader och att älska vår nästa. Vår Frälsare har sagt: "Om du älskar mig skall du tjäna mig och hålla alla mina bud."2 Ett sätt som vi visar vår kärlek på, är att lyda fastelagen. Den grundar sig på en enkel men ändå djup princip – en enkel praxis – som, om den utövas i rätt anda, hjälper oss att nalkas vår himmelske Fader och som stärker vår tro på samma gång som vi lättar andras bördor. I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga uppmuntras medlemmarna att fasta närhelst deras tro behöver särskild förstärkning och att fasta regelbundet en gång i månaden på fastesöndagen. På den dagen varken äter eller dricker vi under två på varandra följande måltider. Vi ber till vår himmelske Fader och ger ett fasteoffer för att hjälpa de fattiga. Fasteoffret bör åtminstone motsvara summan av den mat vi avstått ifrån. Vanligtvis är det fastesöndag den första söndagen i varje månad. På den dagen uppmuntras de som fysiskt är i stånd att fasta att göra det, att bära vittnesbörd om att evangeliet är sant, och att betala ett generöst fasteoffer. "Fastelagen", sade äldste Milton R Hunter, "är antagligen lika gammal som människan. . . . I forna tider gav profeterna upprepade gånger kyrkans medlemmar budet om att åtlyda fastelagen och att bedja."3 Vi lägger märke till att i skrifterna är fastan nästan alltid sammanlänkad med bönen. Utan bönen är fastan inte fullständig, den betyder då bara att man går hungrig. Om vi vill att vår fasta ska betyda något mer än att bara gå utan mat, måste vi upplyfta våra hjärtan, våra sinnen och våra röster i bön till vår himmelske Fader. Fasta förenad med intensiv bön är en mäktig sak. Den kan fylla våra sinnen med uppenbarelser från Anden. Den kan ge oss styrka att stå emot då vi frestas. Fasta och bön kan hjälpa oss utveckla mod och tillförsikt. De kan hjälpa oss att stärka vår karaktär, vår självbehärskning och disciplin. Det händer ofta att våra rättfärdiga böner har större kraft när vi fastar. Våra vittnesbörd blir starkare. Vi mognar andligen och känslomässigt och vi helgas i själen. Varje gång vi fastar ökar vår förmåga att styra våra världsliga böjelser och begär. Fasta och bön kan hjälpa oss i vår familj och i vårt dagliga arbete. Genom fasta och bön kan vi ära våra kallelser i kyrkan. President Ezra Taft Benson lärde: "Om ni vill åtnjuta andan i ert ämbete och er kallelse som ny president för ett kvorum, som ny högrådsmedlem, som ny biskop, eller som president för Hjälpföreningen – försök fasta ett tag. Jag menar inte att bara hoppa över en måltid, och sedan äta dubbelt så mycket vid nästa måltid. Jag menar verklig fasta och bön under fastetiden. Jag känner inte till något som kommer att göra mer för att ge er den verkliga andan i ert ämbete och er kallelse och låta Anden verka genom er än just fasta och bön."4 Profeten Joseph Smith lärde: "Ge alla heliga ett föredöme att följa så kommer det aldrig att råda brist på bröd. När de fattiga svälter, låt dem som har nog fasta under en dag, och det som de annars skulle ha ätit, ge detta till biskoparna för de fattigas räkning. Då kommer alla att ha nog en lång tid framöver. . . . Och så länge de heliga lever efter denna princip med glada hjärtan och anleten kommer de alltid att ha mer än nog."5 Profeterna i Mormons bok undervisade om fastelagen. "Se, nu begav det sig, att Nephis folk fröjdade sig storligen, emedan Herren åter hade frälst dem från deras fienders händer. Därför gåvo de Herren, sin Gud, tack, ja, de fastade ofta och bådo mycket och de tillbådo Gud med mycket stor glädje."6 Den mäktiga föreningen av fasta med bön exemplifieras av Mosiahs fyra söner. De ställdes mot överväldigande odds, men trots detta åstadkom de under när de hjälpte tusentals lamaniter att komma till kunskap om sanningen. De berättade hur det kom sig att de hade en sådan framgång. De hade studerat skrifterna och "de hade hängivit sig åt bön och fasta". Vad blev resultatet? "Fördenskull hade de profetians ande och uppenbarelsens ande, och när de undervisade, gjorde de det med Guds makt och myndighet."7 När vi fastar, bröder och systrar, känner vi oss hungriga. Och under en kort stund befinner vi oss bokstavligen i samma belägenhet som de hungriga och behövande. När vi gör det, får vi större förståelse för hur de nödställda känner sig. När vi ger biskopen ett fasteoffer för att lindra andra människors lidande, gör vi inte bara något stort för andra, vi gör också något underbart för oss själva. Kung Benjamin lärde att när vi ger av det vi har till de fattiga, behåller vi "[våra] synders förlåtelse dag för dag".8 En annan profet i Mormons bok, Amulek, förklarade att våra böner ofta är förgäves på grund av att vi vänt oss bort från de behövande.9 Om ni tycker att er himmelske Fader inte lyssnar till era böner, fråga er själva om ni lyssnar till ropen från de fattiga, de sjuka, de hungriga och de lidande runt omkring er. Somliga ser det överväldigande behovet i världen och tänker: Kan något jag gör ha någon som helst betydelse? Utan omsvep kan jag säga vad ni kan göra. Ni kan leva efter fastelagen och ge ett generöst fasteoffer. Fasteoffer används endast till en sak: att välsigna de behövande. Varenda krona som ges till biskopen som ett fasteoffer används till att hjälpa de fattiga. När bidrag överstiger de lokala behoven, skickas de vidare för att avhjälpa behov på andra platser. Som en apostel för Herren Jesus Kristus har jag rest över hela världen för att vittna om honom. Jag står här inför er i dag för att bära ännu ett vittnesbörd – ett vittnesbörd om att miljontals av vår Faders barn lider och är i nöd. Alldeles för många av våra bröder och systrar – många tusentals familjer – lider nöd varje dag. De är hungriga. De fryser. De lider av sjukdomar. De sörjer över att deras barn aldrig får lära sig läsa. De är bedrövade över att deras familjer inte är trygga. Dessa människor är inte främlingar, de är vår himmelske Faders barn. De är våra bröder och våra systrar. De "äger samma medborgarskap som de heliga och har [sitt] hem hos Gud".10 Deras enträgna böner stiger upp mot himlen med vädjan om hjälp och lindring från sitt lidande. I denna stund, i denna dag, finns det medlemmar i kyrkan som ber om undret att kunna övervinna lidandet som omger dem. Om vi, när vi har medel till det, inte känner barmhärtighet för dem och skyndar oss att hjälpa dem, finns det risk för att vi befinner oss bland dem som profeten Moroni talade om när han sade: "Ty se, I älsken penningar och edra ägodelar och edra fina kläder och edra kyrkors prydnader mer än I älsken de fattiga och behövande, de sjuka och de lidande."11 Hur väl minns jag inte hur min far, som var biskop för vår församling, fyllde min lilla röda vagn med mat och kläder och sedan gav mig, som var diakon i kyrkan, uppgiften att dra vagnen efter mig och besöka de behövande i vår församling. Det hände ofta att min far, när fasteoffren tog slut, tog pengar ur egen ficka för att köpa mat åt de behövande i församlingen, så att de inte skulle behöva gå hungriga. Detta var under den stora depressionen och många familjer hade det svårt. Jag minns särskilt en familj som jag besökte, modern var sjuk, fadern arbetslös och missmodig, och så de fem barnen med bleka ansikten. De var alla modfällda och hungriga. Jag minns tacksamheten som lyste upp deras ansikten när jag kom fram till dörren med min lilla vagn fullproppad med förnödenheter. Jag minns hur barnen log. Jag minns att modern grät. Och jag minns att fadern stod där med böjt huvud utan att kunna få fram ett ord. Dessa intryck bland många andra har fått mig att känna kärlek till de fattiga, kärlek till min far som var en herde för sin flock, och kärlek till de trofasta och givmilda medlemmarna i kyrkan som uppoffrade så mycket för att lindra andras lidande. Bröder och systrar, ni kan också, bildligt talat, ta med er en vagn fylld till brädden med hopp till en behövande familj. Hur då? Genom att betala ett generöst fasteoffer. Föräldrar, undervisa era barn om glädjen av att fasta på rätt sätt. Och hur gör man det? På samma sätt som man undervisar om alla andra evangelieprinciper – låter dem se att ni lever som ni lär. Hjälp dem sedan att själva iaktta fastelagen, lite i taget. De kan fasta och de kan också betala ett fasteoffer, om de vill. När vi lär våra barn att fasta, kan det ge dem styrka att motstå frestelser på livets väg. Hur mycket ska vi betala i fasteoffer? Mina bröder och systrar, storleken på vårt offer till de fattigas välsignelse är måttet på vår tacksamhet mot vår himmelske Fader. Vi som välsignats med ett sådant överflöd, vänder vi oss bort från dem som behöver vår hjälp? Att betala ett generöst fasteoffer är ett mått på vår villighet att helga oss för att lindra andras lidande. Marion G Romney, som var biskop i min församling när jag kallades att tjäna som missionär och som senare blev medlem i kyrkans första presidentskap, uppmanade oss att "ge med generös hand så att ni växer. Ge inte bara för de fattigas skull, utan ge också för er egen välfärds skull. Ge så mycket att ni kan ge er själva in i Guds rike genom att helga era medel och er tid."12 Diakonerna i kyrkan har det heliga ansvaret att besöka alla medlemmarna för att samla in fasteoffer åt de fattiga. President Thomas S Monson berättade en gång för mig att när han var biskop började han märka att de unga diakonerna i hans församling knotade över att de måste stiga upp så tidigt för att samla in fasteoffren. Istället för att tillrättavisa dem, eskorterade denne kloke biskop dem till Welfare Square i Salt Lake City. Där fick pojkarna träffa en handikappad kvinna som skötte telefonväxeln. De såg en blind man som satte etiketter på burkar, och en äldre broder som fyllde lagerhyllorna. President Monson sade att, som en följd av vad de såg, var pojkarna alldeles tysta då de såg hur deras ansträngningar varje månad gjorde att fasteoffermedel kom in som hjälpte de behövande och gav arbetstillfällen för dem som annars skulle gå sysslolösa.13 Som medlemmar i kyrkan har vi ett heligt ansvar att hjälpa de behövande och att hjälpa dem bära sina tunga bördor. Lydnad mot fastelagen kan hjälpa människor över hela världen. President Gordon B Hinckley ställde frågan: "Vad . . . skulle hända om fastedagens och fasteoffrets principer iakttogs i hela världen? De hungriga skulle få mat, de nakna kläder och de hemlösa bostad. . . . Omsorgen och osjälviskheten skulle i ny omfattning växa i människors hjärtan överallt."14 Att fasta med rätt anda och på Herrens sätt kommer att stimulera oss andligen, stärka vår självkontroll, fylla våra hem med frid, fylla våra hjärtan med glädje, stärka oss mot frestelser, förbereda oss inför svåra tider och öppna himmelens fönster. Lyssna till de rika välsignelser som förutsades för dem som iakttar fastelagen: "Då skall Herren svara, när du åkallar honom. När du ropar, skall han säga: 'se här är jag.' . . . Herren skall ständigt leda dig. Han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Och du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter."15 När vi lever efter fastelagen, nalkas vi inte endast Gud genom bönen, vi ger också mat åt de hungriga och tar hand om de fattiga. Varje gång vi gör det, håller vi de största buden som "hela lagen och profeterna vilar på".16 Jag vet att Jesus Kristus lever. Jag bär högtidligt vittne om att detta är sant. Jag bär också vittne om att han som brydde sig om "dessa minsta"17 ser med kärlek och barmhärtighet på dem som i dag "hjälper de svaga, upplyfter de slappnande händerna och styrker de matta knäna".18 Jag höjer min röst med samma vittnesbörd och löfte som de stora apostlar som gått före mig har gett, att de som iakttar fastelagen förvisso kommer att erhålla de rika välsignelser som åtföljer denna heliga princip. Om detta bär jag högtid- ligt vittnesbörd i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Matteus 22:36–40. 2. L&F 42:29. 3. Will a Man Rob God? (1952), s 207–208. 4. The Teachings of Ezra Taft Benson (1988), s 331–332. 5. History of the Church, 7:413. 6. Alma 45:1. 7. Se Alma 17:2–3. 8. Mosiah 4:26. 9. Se Alma 34:28. 10. Efesierbrevet 2:19. 11. Mormon 8:37. 12. "Fastans välsignelser", Nordstjärnan, dec 1982, s 4. 13. "Var en förebild", Nordstjärnan, jan 1997, s 44. 14. "Gå du och gör som han", Nordstjärnan, jul 1997, s 77. 15. Jesaja 58:9, 11. 16. Matteus 22:40. 17. Matteus 25:40. 18. L&F 81:5.