Äldste Marlin K Jensen
i presidentskapet för de sjuttios kvorum
"Sann ödmjukhet leder oss ofrånkomligen till att säga till Gud: 'Låt din vilja ske.'"
Ett minnesvärt tema från senaste generalkonferensen i oktober var att, förutom att vi bör vara angelägna om det vi
gör, bör vi också som sista dagars heliga lägga märke till vilka vi
är och vilka vi strävar efter att
bli.1 Med denna princip i åtanke lyssnade jag särskilt uppmärksamt i november till president Gordon B Hinckleys tal till kyrkans ungdomar. Jag blev rörd av de sex ovärderliga visa råd som han gav ungdomarna och som beskrev det de bör
vara. Ett av de sex råden – "var ödmjuka" – intresserade mig speciellt.
När jag för flera veckor sedan berättade för min hustru att jag kanske skulle tala om ödmjukhet på konferensen tack vare president Hinckleys tal, stannade hon upp och med en glimt i ögat sade hon retsamt: "Då har du bara några få dagar på dig att skaffa dig lite av det!" Sålunda uppmuntrad, har jag tänkt på vad det kan betyda att efterleva president Hinckleys uppmaning att "vara ödmjuk".
Till att börja med bör det inte komma som någon överraskning att ödmjukhet, enligt somligas uppfattning, ligger ganska långt ner på listan över önskvärda egenskaper. Under senare år har populära böcker skrivits om redbarhet, sunt förnuft, hövlighet och en mängd andra dygder, men tydligen finns det inte någon stor efterfrågan på ödmjukhet. Det är tydligt att i dessa allt råare tider, när vi får lära oss konsten att förhandla genom att använda hotelser, och när det har blivit så populärt att vara bestämd i affärsvärlden, kommer de som söker efter att bli ödmjuka att vara en liten och förbisedd men dock högst viktig minoritet.
Att medvetet försöka skaffa sig ödmjukhet är också problematiskt. Jag minns att jag en gång hörde en av mina kollegor i de sjuttios kvorum säga om ödmjukhet, att "om du tror att du är ödmjuk, är du det inte". Han föreslog att vi borde försöka arbeta på att bli ödmjuka och se till att vi inte vet om när vi blir det, och då skulle vi vara det. Men om vi någonsin tror att vi är ödmjuka, är vi det inte.2
Detta är en av de tankeställare som C S Lewis undervisar om i sin välkända bok Screwtape Letters. I brev nummer XIV håller en god man, som djävulen och hans medhjälpare försöker värva över till deras sida, på att bli ödmjuk och djävulen anmärker att "detta är mycket illa". Med stor insikt låter Lewis djävulen säga till sina medarbetare: "Er patient har blivit ödmjuk. Har ni gjort honom uppmärksam på detta faktum?"3
Lyckligtvis har Frälsaren gett oss ett mönster för hur vi utvecklar ödmjukhet. När hans lärjungar kom fram till honom och frågade: "Vem är störst i himmelriket?", svarade han genom att ställa ett litet barn framför dem och säga: "Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han är den störste i himmelriket."4
I detta skriftställe lär oss Frälsaren att för att bli ödmjuk ska vi vara som små barn. Hur blir en person som ett barn och vilka är de barnasinnade egenskaper vi bör utveckla? Kung Benjamin upplyser oss om det i sin tankedigra predikan i Mormons bok:
"Ty den naturliga människan är fiende till Gud och har varit ända ifrån Adams fall samt skall så förbliva i all evighet, såvida hon icke giver efter för den Helige Andens maning och avkläder sig den naturliga människan och bliver en helig genom Herrens, Kristi, försoning samt bliver såsom ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålig, kärleksfull och villig att underkasta sig allt det Herren anser tjänligt för henne som ett barn underkastar sig sin fader."5
Kung Benjamin tycks undervisa oss om att processen att bli som ett barn är en gradvis andlig utveckling för vilken vi får hjälp av den Helige Anden och av vår förtröstan på Kristi försoning. Genom denna utveckling uppnår vi så småningom de barnasinnade egenskaperna saktmod, ödmjukhet, tålamod, kärlek och andlig undergivenhet. Sann ödmjukhet leder oss ofrånkomligen till att säga till Gud: "Låt din vilja ske." Och eftersom det vi är påverkar det vi gör, kommer vår undergivenhet att återspeglas i vår vördnad, tacksamhet och villighet att ta emot kallelser, råd och tillrättavisning.
En berättelse som finns bevarad av Brigham Youngs efterkommande illustrerar ödmjukhetens undergivna natur. Den skildrar hur profeten Joseph Smith, på ett allmänt möte och möjligtvis som en test, skarpt tillrättavisade Brigham Young för något han hade gjort eller för något han skulle ha gjort men inte hade gjort – detaljerna är oklara. När Joseph slutat förebrå honom, väntade alla i rummet på Brigham Youngs svar. Denne kraftfulle man, som senare blev känd som Herrens lejon, sade enkelt och ödmjukt, med en röst som alla hörde var uppriktig: "Joseph, vad vill du att jag ska göra?"6
Kraften i själva svaret för med sig en känsla av ödmjukhet. Det påminner oss om att det största mod och den största kärlek som visats i människans historia – Kristi försoningsoffer – också var det största beviset på ödmjukhet och undergivenhet. En del av er kanske undrar om de som söker efter att bli ödmjuka för alltid måste ge efter för andras starka åsikter och ståndpunkter. Frälsarens liv ger förvisso bevis på att sann ödmjukhet inte har något att göra med underdånighet, svaghet eller undfallenhet.
Ett annat perspektiv som hjälper oss förstå ödmjukhet kan fås genom att undersöka dess motsats – högmod. Precis som ödmjukheten leder oss till andra dygder som anständighet, läraktighet och anspråklöshet, leder högmodet till många andra laster. Enligt de sista dagars heligas lära var det genom högmod som Satan blev motståndaren till all sanning. Det var utvecklandet av detta övermod, kallat hybris, som de vise männen i det antika Grekland framhöll som den säkra vägen till undergång.
För tolv år sedan höll president Ezra Taft Benson ett mäktigt konferenstal i vilket han förkunnade att högmod är "världssynden, den stora lasten".7 Han lärde att högmod i grunden är konkurrensinriktat till sin natur och hänvisade till följande citat från C S Lewis: "Högmodet finner ingen glädje i att ha något, enbart i att ha mer än andra. Vi säger att människor är högmodiga för att de är rika eller smarta eller ser bra ut, men så är det inte. De är högmodiga därför att de är rikare, smartare eller ser bättre ut än andra. Om alla andra blir lika rika, smarta och snygga skulle det inte finnas något att vara högmodig för. Det är jämförelsen som är själva stoltheten: nöjet att stå högre än alla andra. När väl tävlingsmomentet är borta, är också högmodet borta."8 Vilken intressant kommentar om dagens högst tävlingsinriktade och därför högmodiga värld. Vilken viktig påminnelse också för dem av oss som välsignats med "evangeliet i dess fullhet", att undvika både förutsättningen för och förekomsten av överlägsenhet eller nedlåtenhet i all vår gemenskap med andra människor.
Jag tänker ibland på hur livet skulle vara om vi alla hade större ödmjukhet.
Föreställ er en värld där jag ersattes med vi som det dominanta pronomenet.
Tänk på vilka följder det skulle ha för människans strävan efter kunskap, om normen var att vara lärd utan att vara arrogant.
Tänk på förhållandet som skulle finnas i ett äktenskap eller i en familj, eller i vilken organisation som helst för den delen, om vi i uppriktig ödmjukhet bekände och förlät misstag, om vi inte var rädda för att berömma andra av fruktan för att de skulle gå om oss, och om vi alla kunde lyssna lika bra som vi kan prata.
Tänk på fördelarna med att leva i ett samhälle där rang och position inte var det viktigaste, där medborgarna var mer angelägna om sina ansvar än sina rättigheter, och där samhällsledare någon gång självmant och ödmjukt kunde erkänna att "jag kanske har fel". Måste vi vara så absorberade av vårt behov av att alltid ha rätt? Förvisso är denna intolerans av andras åsikter inget annat än det högmod som grekerna iakttog och varnade för som en livsfarlig synd. Man undrar hur annorlunda också de senare åren i världshistorien skulle ha sett ut om huvuddeltagarna varit lite mer benägna att vara ödmjuka.
Och viktigare än så, tänk på ödmjukhetens roll i omvändelseprocessen. Är det inte ödmjukhet, tillsammans med en stark tro på Kristus, som får syndaren att vända sig till Gud i bön, till den förorättade för att be om ursäkt och, när så är nödvändigt, till sina prästadömsledare för att bekänna?
Jag är tacksam för de exempel på ödmjukhet som jag sett i mitt liv.
En gång, i hettan och frustrationen en fuktig julidag, reagerade min far för kraftigt på mina ungdomliga misstag i lantgårdsarbetet och straffade mig på ett sätt som jag tyckte översteg brottets storlek. Senare kom han fram till mig och bad om ursäkt och gav uttryck för sitt förtroende för min arbetsförmåga, vilket jag uppskattade väldigt mycket. Hans ödmjuka uttryckssätt har stannat kvar i mitt minne i över fyrtio år.
Jag har sett ständig ödmjukhet hos min underbara hustru. Precis som Nephi vände sig till Lehi för att få vägledning efter det att Lehi tillfälligtvis vacklat, har hon förblivit vid min sida i 34 år och genomgående stött och älskat mig "oaktat min svaghet".9
Jag rörs ofta djupt av bevis på ödmjukhet i skrifterna. Observera Johannes döparens ord om Frälsaren: "Han skall bli större och jag bli mindre."10 Tänk på Moroni när han vädjade till oss att inte döma honom på grund av hans ofullkomligheter, utan att i stället tacka Gud för att han visat oss Moronis ofullkomligheter så att vi kan lära oss att vara visare än han var.11 Inte heller bör vi glömma att Mose, när han fått erfara Guds storhet och hans skapelser, utropade: "Nu vet jag på grund av detta, att människan är intet, vilket jag aldrig förr hade trott."12 Är inte Moses erkännande av vårt fullständiga beroende av Gud början på sann ödmjukhet?
Jag instämmer med den engelska författaren John Ruskins minnesvärda uttalande att "den första bedömningsgrunden för en verkligt stor man är hans ödmjukhet". Han fortsatte: "Med ödmjukhet menar jag inte att han betvivlar sin egen förmåga. . . . [Men verkligt] stora män . . . har en ovanlig . . . känsla av att . . . storheten inte finns hos dem, utan genom dem. . . . Och de ser något gudomligt . . . hos varje medmänniska . . . , och är oändligt, dåraktigt och otroligt barmhärtiga."13
Profeten Mika i Gamla testamentet var precis som vår levande profet, president Gordon B Hinckley, angelägen om att ödmjukhet utvecklades. Han sade till sitt folk: "Vad gott är har han kungjort för dig, o människa. Ty vad annat begär väl Herren av dig, än att du gör vad rätt är och bemödar dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?"14
Må Gud välsigna oss alla att vandra i ödmjukhet inför honom och inför alla människor. Jag vittnar om att president Gordon B Hinckley är en sann profet och att hans råd "var ödmjuka" kommer från Gud. Jag vittnar om att Jesus Kristus, Guds saktmodige och anspråkslöse Son, personifierar ödmjukheten. Jag vet att det kommer att vara i ödmjukhet som vi en dag knäböjer vid Frälsarens fötter för att dömas av honom.15 Må vi leva våra liv så att vi förbereder oss för den ödmjuka stunden, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.
SLUTNOTER
1. Se Neal A Maxwell, "Världsliga lockelser", Liahona, jan 2001, s 43–46.
Dallin H Oaks, "Uppmaningen att bli något", Liahona, jan 2001, s 40–43.
2. Albert Choules jr, opublicerat protokoll från ett möte som hölls i de sjuttios kvorum, 15 april 1993.
3. The Screwtape Letters.
4. Matteus 18:1–4 (1917 års översättning).
5. Mosiah 3:19.
6. Se Truman G Madsen, "Hugh B. Brown – Youthful Veteran", New Era, apr 1976, s 16.
7. "Tagen eder tillvara för högmod", Nordstjärnan, jul 1989, s 3.
8. Mere Christianity.
9. 2 Nephi 33:11.
10. Johannes 3:30.
11. Se Mormon 9:31.
12. Moses 1:10.
13. The Works of John Ruskin, red E T Cook och Alexander Wedderburn, 39 volymer, (1903–1912), 5:331.
14. Mika 6:8.
15. Se Mosiah 27:31; L&F 88:104.
Previous
