Er celestiala guide Sharon G Larsen andra rådgivare i Unga kvinnors generalpresidentskap "När man ber ofta och söker få veta vad som är Herrens vilja, som Nephi gjorde, visar Herren oss vägen." Vid det här laget i ert liv har ni antagligen varit med om att försöka utföra en uppgift som tycktes mycket svår och som översteg er förmåga eller erfarenhet. Och när ni försökte er på denna nästan oöverkomliga uppgift fanns det kanske några personer, kanske till och med vänner, som försökte få er att känna er modfällda, förlägna och löjliga. Vi ställs alla inför olika utmaningar, men källan till hjälp är densamma. Låt oss titta på Nephis upplevelser. Han växte upp i en öken. Vi vet inte om han någonsin hade sett en båt innan Herren bad honom bygga en båt – en nästan oöverkomlig uppgift! Men Nephi hade tron att Herren skulle hjälpa honom. Han sade att Herren visade honom "tid efter annan" hur han skulle bygga båten (1 Ne 18:1). Nephi berättar för oss att han inte byggde den efter människors sed att bygga båtar. Han byggde den "på det sätt" som Herren visade honom (1 Ne 18:2). Sedan berättar han hur. "Jag bad ofta till Herren, varför han visade mig stora ting" (1 Ne 18:3). När man ber ofta och söker få veta vad som är Herrens vilja, som Nephi gjorde, visar Herren oss vägen. Men ni kan vara säkra på att när ni efter bästa förmåga försöker lyda Herren, kan ni få möta starkt motstånd från dem som vill göra er missmodiga och avråda er. De som försökte hindra Nephi var hans egna bröder. Tänk så svårt det skulle vara! Ibland kanske ni unga kvinnor tycker att ni har upplevelser som liknar Nephis. Herren har inte bett er att bygga en båt, men han har bett er att bygga ert liv. Ni vet inte ännu hur ert avslutade jordiska liv kommer att se ut. Men er Fader i himlen vet det och kan vägleda er ett steg i taget. Han ber er bygga ert liv enligt hans riktlinjer, för han är den som skapade er och han vill att ni en dag ska vara beredda att återvända till honom. Precis som i Nephis liv kanske det finns sådana som försöker motarbeta och hindra er på er färd, eller som försöker åtminstone sakta ner er framgång. Men ni har tillgång till samma kommunikationssystem som Nephi hade. Långt innan e-post och fax-meddelanden, mobiltelefoner och paraboler, datorer och Internet, fanns denna kommunikation med er himmelske Fader på plats. Den är äldre än dagens alla typer av uppfinningar inom nätsystemet. Dess inflytande genomsyrar hela världsalltet. Vår himmelske Fader har gett er den Helige Andens gåva för att hjälpa er närhelst ni uppriktigt söker hans hjälp. Ni kan, precis som Nephi, veta vad ni ska göra för att bygga enligt den plan Herren har för er. Den kraften är något som ni vill ha till hjälp för att lotsa er igenom livets svårigheter till dess ni tryggt återvänt hem. Det behövs ingen särskild utrustning eller erfarenhet, ingen statusställning eller penningsumma för att få den Helige Andens vägledning. Nästa gång ni förnyar ert dopförbund genom sakramentet, lyssna då på löftet: när ni alltid minns er Frälsare och håller hans bud, kommer ni alltid att ha hans Ande hos er (se L&F 20:77–79). Tänk på det! Om det nu finns ett sådant härligt löfte, varför skulle man någonsin vilja vara utan det? När vår unga dotter övade på pianot, föreslog jag att hon skulle spela pianostycket fem gånger till för att vara beredd inför pianolektionen. Hon sade: "Nej, mamma, fem är för mycket." Jag sade: "Då väljer du istället hur många gånger." Hon sade: "Nej. Jag vill att du väljer – bara inte fem!" Kommer vi med liknande invändningar när Anden manar oss vad vi ska göra och det inte är lätt eller bekvämt eller populärt? Vi säger: "Säg mig igen hur jag ska göra. Jag vill vara lydig, men säg mig något som är lite lättare – eller lite roligare." Det kan vara farligt att försöka vara oss själva till lags. Jag kommer ihåg när jag var ungefär i er ålder och önskade att Anden skulle säga något annat än det han sade. Jag växte upp i en liten stad i Kanada. Det fanns tio elever i min gymnasieklass som skulle ta studenten, så man kan säga att jag var bland de tio bästa i klassen! En kväll skulle min syster Shirley och jag gå till samma fest hemma hos en vän. Mamma och pappa påminde oss om att komma hem direkt efter festens slut. Shirley var ett år yngre än jag och hon höll sig till sina vänner och jag höll mig till mina. Efter festen gick Shirley hem direkt, ett klart bevis för mamma och pappa om att festen var slut. Jag var inte lika förståndig. Tillsammans med mina vänner började vi köra runt till spännande platser i staden – spannmålsmagasinen och kyrkogården! Efter ett tag började jag få en stark känsla inom mig att jag borde vara hemma. Men hur kunde jag vara den första som sade: "Jag måste åka hem?" Så jag gjorde inte det. Jag stannade kvar hos mina vänner och skrattade och låtsades att jag hade roligt. Känslan att jag borde ge mig iväg hem blev starkare och starkare. Slutligen sade jag skrattande till mina vänner: "Om ni ser en blå bil framför oss, så är det bara min pappa som letar efter mig." Jag hade knappt yttrat orden förrän vi fick syn på en blå bil och min pappa som stod mitt ute på vägen (det var inte mycket trafik på den tiden) och viftade med armarna för att vi skulle stanna. Min pappa kom fram till bildörren, öppnade den och sade lågmält: "Sharon, det är bäst att du kommer hem med mig." Jag ville gömma mig under bilmattorna och aldrig någonsin komma fram! Hur kunde min pappa vara så grym och okänslig och varför hade inte min syster väntat utanför huset så att mamma och pappa inte vetat om när festen var slut? Jag pratade med min syster helt nyligen om detta och hon sade: "Jag väntade faktiskt utanför tills jag nästan förfrös mig." Då det hände var jag helt övertygad om att det vara alla andras fel att jag blivit så förödmjukad inför mina vänner! Men genom tidens och verklighetens linser ser jag nu klarare vad som egentligen hände. Jag manades och varnades flera gånger – inte av en änglaskara, inte ens av en ängel, men av en mild och stilla röst. Egentligen var det bara en känsla jag hade. Den var så svag och tyst att det var lätt att avfärda den och jag kunde låtsas att den inte alls var där – men mina vänner var det! Jag hade underlåtit att göra något som förväntades av mig. Jag hade valt att vara populär bland mina vänner istället för att glädja mina föräldrar och Herren. Men även när jag medvetet valde att inte lyda, fanns Anden där som manade mig. Det går inte att göra något som är fel och känna sig väl till mods. Att låtsas att Anden inte manar oss när han gör det, är som att skriva fel svar på en testfråga när man känner till det rätta svaret. Ibland kan det vara svårt för Anden att hjälpa er för att ni kanske inte ber om hans hjälp, kanske inte lyssnar eller kanske för att ni inte kan höra budskapet på grund av den högljudda musiken eller radion eller videofilmen. Kirstin sade: "Av personlig erfarenhet vet jag att om vi lyssnar till Anden, blir livet inte så komplicerat eller fullt av frestelser" (brevet finns arkiverat i Unga kvinnors kontor). Laman och Lemuel vägrade att lyssna så ofta att de inte längre kunde känna dessa heliga maningar (se 1 Ne 17:45). Ni kanske undrar: "Hur vet jag om det är den Helige Anden som undervisar mig eller om det bara är mina egna känslor och omständigheter?" Tänk tillbaka på en gång när ni säkert visste att det var Herrens Ande ni kände. Kanske det hände under ett vittnesbördsmöte på ett sommarläger, eller när ni var tillsammans med familjen, eller när ni studerade skrifterna eller bad. Kanske känner ni en värme i ert hjärta under det här mötet, när ni lyssnar på sångerna och musiken eller hör vår profet tala. Det är den Helige Anden som vittnar för er. Kom ihåg, kom ihåg hur Anden känns. Använd den upplevelsen för att hjälpa er känna igen Anden nästa gång. Den Helige Anden undervisar er på olika sätt vid olika tidpunkter. Nephi fick lära sig detta. Lär er hur Herren kommunicerar med er. Amanda sade: "En dag i min seminarieklass satt jag och lyssnade på ett tal om frälsningsplanen som jag hört miljoner gånger, men plötsligt gick det upp ett ljus. Det var som om jag plötsligt kunde se allt i mitt sinne och hur det passade ihop. Jag kände verkligen att den Helige Anden var hos mig och jag visste att allting i evangeliet var sant" (brev). Ibland är Andens maning inget mer än en olustig känsla. En ung kvinna sade: "Jag fick en konstig känsla i magen och det var något som sade till mig att säga 'nej' och gå därifrån." Carolani hade haft det särskilt besvärligt en tid. Hon sade: "Jag frågade mig själv: Vad vill min himmelske Fader att jag ska göra? Jag fick känslan att jag skulle läsa min patriarkaliska välsignelse, så jag gjorde det. Jag grät glädjetårar i kunskapen om att jag var älskad och hade ett värde" (brev). Unga kvinnor, ni är älskade och värda allting, ja, även er Frälsares liv. Jag fick bevis på denna kärlek i en liten gren i British Columbia i Canada. Grenskonferensen hölls i ett litet hus och Unga kvinnor höll sitt möte i källarvåningen. Temaplanschen hängde på väggen. På ett litet bord fanns det en duk och en vas med blommor. Det stod fyra stolar runt bordet. Närvarande var Unga kvinnors president i grenen, Unga kvinnors president i staven, en generalämbetsman från Unga kvinnor och en ung kvinna som hette Hawley. Den Helige Andens inflytande och kraft fanns också där. Jag fick mig en tankeställare den dagen, för jag lärde mig att Herren bryr sig lika mycket om en enda dyrbar ung kvinna som han bryr sig om tusentals av er. Vår himmelske Faders högsta prioritet är hans barn. Om något är viktigt för er, är det viktigt för honom. Det som bekymrar er, bekymrar honom. Vad ni än har en fråga om, så känner han till svaret. Hur sorgsna ni än känner er, vet Herren hur det känns och kan lindra smärtan. Han vet hur det känns att vara helt ensam. Han kommer att trösta er. Om vår himmelske Fader kände mig när jag växte upp i en stad så liten att den sällan sattes ut på någon karta, så känner han er. Om han känner en ung kvinna i en avlägsen gren i British Columbia, så känner han er – var ni än befinner er. Jag har lärt mig den sanningen och jag bär vittne om den för er i Jesu Kristi namn, amen.