"Stå såsom vittnen om mig" Äldste Jeffrey R Holland i de tolv apostlarnas kvorum "För dem som finner det svårt att inleda ett missionärssamtal – och det är det många som gör – är kyrkans nyligen framställda utdelningskort ett trevligt, lätt sätt att låta andra få reda på några av dina grundläggande trosuppfattningar och hur de kan få veta mer." Då den uppståndne Jesus avslutade sin jordiska verksamhet gav han denna ytterst viktiga befallning till sina apostlar och dem som följer dem: "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn."1 "Ni skall få kraft . . . och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."2 I hågkomst om att alltid handla med vänlighet och värdighet har vi ansvaret att vittna om Jesus Kristus "under alla tider och i allting och överallt"3 och var och en på sitt sätt förkunna det stora verk som Kristus har kallat oss till. Ni är redan underbara missionärer, bättre än ni tror ni är, och det finns ännu mer att hämta! Att arbeta hårt 12 timmar om dagen kan vi överlåta åt heltidsmissionärerna, men varför ska de ha allt det roliga? Vi har också rättigheten till en plats vid det rikliga vittnesbördets bord, och lyckligtvis har en plats reserverats där åt varje medlem i kyrkan. En av vår tids självklarheter är att ingen mission och inga missionärer kan ha framgång utan att de lokala medlemmarna kärleksfullt medverkar och ger andligt stöd i en gemensam insats. Om ni i dag antecknar på stentavlor så kan ni rista in detta djupt. Jag lovar er att ni aldrig kommer att behöva radera ut det. Undersökare kan från början komma från många olika håll, men de som faktiskt döps och som stannar kvar i full aktivitet i kyrkan kommer till övervägande del från skaran av medlemmars vänner och bekanta. För drygt tjugofyra månader sedan sade president Gordon B Hinckley i en utsändning till hela kyrkan: "Missionärer, mitt hjärta ömmar för er. Ni kan bara inte göra allt själva och göra det väl. Ni måste få hjälp från andra. Kraften att hjälpa finns inom oss alla . . . Mina bröder och systrar: Vi kan låta missionärerna försöka göra arbetet ensamma, eller också kan vi hjälpa dem. Om de gör det ensamma, knackar de dörr dag efter dag, och skörden blir knapp. Eller också kan vi som medlemmar hjälpa dem att finna och undervisa undersökare . . . Bröder och systrar, alla ni i församlingarna och stavarna och i distrikten och grenarna, jag inbjuder er att bli en väldig armé med entusiasm för detta verk och en stor, övergripande önskan att bistå missionärerna i deras enorma ansvar att föra evangeliet till varje nation, släkte, tungomål och folk. . . ."4 Jag tycker om de orden: "en väldig armé med entusiasm för detta verk och "en stor, övergripande önskan att bistå missionärerna." Låt mig nämna några saker vi kan göra för att följa den kallelsen. Ni kommer att märka hur många av dem som ni redan gör. Framför allt kan vi leva efter evangeliet. Det finns väl inget kraftfullare missionärsbudskap vi kan sända ut till världen än det exempel som kärleksfulla och glada sista dagars heliga utgör. En trofast medlems uppträdande och hållning, leende och vänlighet, för med sig en värme och en inverkan som ingen broschyr eller video kan förmedla. Människor blir inte medlemmar på grund av det de vet. De blir medlemmar på grund av det de känner, det de ser och önskar andligen. Vår anda av vittnesbörd och glädje påverkar andra om vi låter den göra det. Som Herren sade till Alma och Mosiahs söner: "Gån ut . . . på det I mån visa dem goda exempel i mig, och jag vill göra [er] till ett verktyg i mina händer till många själars frälsning."5 En ung återvänd missionärssyster från Hongkong berättade nyligen för mig att när hon och hennes kamrat frågade en undersökare om hon trodde på Gud, svarade kvinnan: "Det gjorde jag inte förrän jag träffade en medlem av er kyrka och såg hur hon levde." Vilket föredömligt missionärsarbete! Att be varje medlem bli en missionär är inte lika viktigt som att be varje medlem vara en medlem. Tack för att ni efterlever evangeliet! Tack också för att ni ber för missionärerna. Alla ber för missionärerna. Må det alltid vara så. På samma sätt borde vi också be för dem som möter (eller behöver möta) missionärerna. I Zarahemla befalldes medlemmarna att "vara förenade i fasta och mäktig bön"6 för dem som ännu inte anslutit sig till Guds kyrka. Vi kan göra detsamma. Vi kan också be dagligen om egna missionärsupplevelser. Be att den upplevelse du önskar, under gudomlig ledning, redan förbereds i hjärtat på någon som längtar efter och letar efter det du har. "Det finnes ännu många på jorden . . . [som] hållas borta från sanningen, blott emedan de icke veta var de skola finna den."7 Be att de ska finna dig! Och var sedan uppmärksam, för det finns många i världen som känner hunger i sina liv, inte en hunger efter bröd eller en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord.8 När så Herren för fram den här personen till dig, så prata bara – om vad som helst. Du kan inte misslyckas. Man behöver inget i förhand uppgjort missionärsbudskap. Din tro, din glädje, ditt ansiktsuttryck är nog för att väcka de i hjärtat uppriktiga. Har ni aldrig hört en mormor tala om sina barnbarn? Det är det jag menar – minus fotografierna! Evangeliet bara strömmar fram. Du kan inte hålla det inom dig! Men kanske ännu viktigare än att tala är att lyssna. De här människorna är inte livlösa föremål förklädda till dopstatistik. De är Guds barn, våra bröder och systrar, och de behöver det vi har. Var äkta. Sök uppriktigt kontakt med dem. Fråga de här vännerna vad som betyder mest för dem, vad de värdesätter och vad de håller kärt. Och lyssna sedan. Om omständigheterna är rätta, så kan du fråga vad de fruktar, vad de längtar efter eller vad de tycker att de saknar i sitt liv. Jag lovar dig att någonting i det de säger alltid belyser någon sanning inom evangeliet som du kan bära vittnesbörd om och berätta mer om. Äldste Russell Nelson berättade en gång för mig att en av de första reglerna i ett läkarsamtal är: "Fråga patienten var det gör ont. Patienten", säger han, "är den bästa vägvisaren till en korrekt diagnos och till botemedlet." Om vi lyssnar med kärlek, behöver vi inte undra över vad vi ska säga. Det ges till oss – genom Anden och genom våra vänner. För dem som finner det svårt att inleda ett missionärssamtal – och det är det många som gör – är kyrkans nyligen framställda utdelningskort ett trevligt, lätt sätt att låta andra få reda på några av dina grundläggande trosuppfattningar och hur de kan få veta mer. Det är till exempel det lättaste sättet jag funnit att erbjuda människor en Mormons bok utan att behöva ha en ryggsäck full med böcker när jag är ute och reser. Låt mig nu öka tempot i det här budskapet lite. Många fler av oss kan förbereda oss för att gå ut som äldre missionärer när den tiden kommer. Som de äldre missionärsparen på missionärsskolan i Provo säger på en affisch: "Låt oss förlänga våra hasande steg." Jag kom just tillbaka från en lång resa som förde mig genom ett halvt dussin missioner. Vart jag än kom under de här veckorna fann jag äldre par som utförde det mest givande och märkliga ledarskap man kan tänka sig. De skänkte stabilitet, mognad och erfarenhet på ett sätt som man omöjligen kan begära av en 19- eller 21-åring. Jag fann alla slags par, bland annat före detta missions- och tempelpresidenter med hustrur, som sänts till delar av världen som var helt okända för dem. De fullgjorde osjälviskt en andra, en tredje eller en fjärde mission. De gjorde alla djupt intryck på mig. Jag lunchade nyligen med äldste och syster John Hess från Ashton i Idaho. "Vi är bara gamla potatisbönder", sade John till mig, men det var precis vad Vitryssland i Rysslandmissionen Moskva behövde. I åratal har avkastningen av potatis på statliga jordar där varit i bästa fall 50 säckar potatis per hektar. Med tanke på att det krävs 22 säckar sättpotatis för att beså en hektar, var avkastningen verkligen mager. De behövde hjälp. Broder Hess bad om mark bara en meter från statlig mark, kavlade upp ärmarna och satte igång – med samma sättpotatis, verktyg och gödsel som fanns att tillgå i Vitryssland. När det blev dags att skörda började de plocka, bad sedan andra hjälpa till att plocka, och bad så alla hjälpa till att plocka. Med samma regnmängd och jord, men med extra arbetsamhet, erfarenheter och böner, producerade den mark som paret Hess besått häpnadsväckande 550 säckar per hektar – 11 gånger mer än den marken tidigare gett. Först kunde ingen tro att skillnaden var så stor. De undrade om hemliga arbetslag kommit in under natten, eller om något undermedel använts. Men det var inget sådant. Broder Hess sade: "Vi behövde ett underverk, så vi bad om ett." Och nu, bara drygt ett år senare, är de unga missionärerna i det samhället mycket mer framgångsrika, bara för att "en gammal potatisbonde" från Idaho tog emot ett kall från denna kyrka. De flesta missionärspar arbetar på vanligare sätt. De använder sin ledarerfarenhet i församlingar och grenar, men poängen är att det finns alla slags behov i detta verk och att det finns en tradition av att ta emot ett kall i vilken ålder som helst och under vilka förhållanden som helst. Nyligen hörde jag av en missionspresident att en av de unga kvinnliga missionärerna som närmade sig slutet på sin mycket trofasta och framgångsrika missionstid, i tårar sade att hon genast måste återvända hem. När han frågade vad som var problemet, berättade hon att det blivit så dyrt för hennes familj att underhålla henne att de hyrt ut sitt hem och använde inkomsten av uthyrningen till att betala hennes missionsutgifter. Själva hade de flyttat in i ett förrådsskjul. Vatten fick de från en grannes vattenslang och de gick på toaletten på en närliggande bensinstation. Denna familj, där fadern nyligen gått bort, var så stolta över sin missionär och så självständiga i anden att de hade lyckats hemlighålla sina levnadsförhållanden för de flesta av sina vänner och nästan alla sina ledare i kyrkan. När förhållandena uppdagades kunde familjen genast flytta hem igen. Långsiktiga lösningar på deras ekonomiska situation genomfördes, och hela det belopp som behövdes för dotterns återstående missionstid togs fram. När nu tårarna torkat och hennes fruktan var stillad avslutade denna trofasta, hårt arbetande unga syster i triumf sin missionstid och vigdes nyligen i templet till en underbar ung man. I vår välsignade tid begär vi inte det slags uppoffring denna familj var villig till, men vår generation har gagnats av tidigare generationer som uppoffrade så väldigt mycket för att trofast tjäna den sak vi förkunnar. Vi kan alla göra lite mera för att föra denna tradition vidare till dem som kommer efter oss. Aposteln Johannes frågade Herren om han, Johannes, fick stanna kvar på jorden utöver en normal levnadsålder bara för att kunna föra fler själar till Gud. Frälsaren sade, då han beviljade denna önskan, att detta var "ett större verk" och en ädlare "önskan" än att vilja komma "snart" till Herrens närhet.9 Som alla profeter och apostlar förstod profeten Joseph Smith den djupa betydelsen av Johannes begäran när han sade: "Efter allt som sagts, är [vår] största och viktigaste plikt att predika evangeliet."10 Jag bär vittne om detta evangelium och om Jesus Kristus som personifierade det. Jag vittnar om att "själarna äro dyrt aktade i Guds ögon"11 och att dessa själars frälsning genom hans älskade Sons återlösande försoning är själva kärnan i hans verk och hans härlighet.12 I utförandet av detta verk vittnar jag med Jeremia om att denna sista missionsförkunnelse till nutida Israel till sist ska bli ett större underverk än då det forna Israel gick genom Röda havet.13 Att vi modigt och entusiastiskt ska dela med oss av detta mirakulösa budskap, ber jag om i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Matt 28:19. 2. Apg 1:8. 3. Mosiah 18:9. 4. "Finn lammen, föd fåren", Liahona, jul 1999, s 120, 124. 5. Alma 17:11. 6. Alma 6:6. 7. L&F 123:12. 8. Se Amos 8:11. 9. Se L&F 7. 10. Se Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 98. 11. L&F 18:10. 12. Se Moses 1:39. 13. Se Jer 16:14–16.