Vem är då min nästa Äldste M Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum "Om vi är Herrens Jesu Kristi sanna lärjungar räcker vi ut handen med kärlek och medkänsla till alla våra medmänniskor i alla sammanhang." Det kan mycket väl ha varit en vacker och klar höstdag som denna. Frälsaren höll på att undervisa några av sina lärjungar när en man som endast beskrivs som "en laglärd man" kom fram och frågade honom: "Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?" Jesus kunde se in i mannens hjärta och förstod att frågan var ett illa dolt försök att få honom att säga något som var i strid med moselagen. Frälsaren besvarade frågan med två egna frågor: "Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?" Som man kan förvänta sig, kunde den laglärde läsa upp lagen: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." "Du svarade rätt", sade Frälsaren. "Gör det, så får du leva." Men den laglärde var inte nöjd med detta svar. Han visste att det fanns strikta regler och trosuppfattningar bland judarna beträffande umgänge med dem som inte hade samma tro. Därför fortsatte han att fråga Herren, i hopp om att gillra en fälla för honom: "Vem är då min nästa?" frågade han. Återigen fick Jesus ett tillfälle att undervisa. Han använde en av sina mest effektiva undervisningsmetoder och en som han tyckte mest om: en liknelse. Den är kanske den mest älskade och välkända liknelsen i hela kristenheten. Ni känner till liknelsen om en man från Jerusalem som var på väg till Jeriko och råkade ut för rövare som lämnade honom halvdöd. En präst gick förbi honom och en levit stannade inte heller för att hjälpa honom. Sedan sade Jesus: "En samarit som färdades samma väg kom också dit. När han såg mannen, förbarmade han sig över honom. Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom." Jesus ställde därefter ännu en fråga till den laglärde: "Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som hade råkat ut för rövare?" Och den laglärde svarade: "Den som visade honom barmhärtighet." Då gav Jesus sin slutliga uppmaning till mannen — och till alla dem som läst liknelsen om den barmhärtige samariten: "Gå du och gör som han" (se Luk 10:25–37). Varje gång jag läser den här liknelsen blir jag lika imponerad av dess kraft och dess enkelhet. Men har ni någonsin undrat varför Frälsaren gjorde en samarit till hjälte i den här berättelsen? Det fanns en stark motvilja mellan judar och samariter på Kristi tid. Under normala omständigheter undvek dessa två folkgrupper allt umgänge med varandra. Det skulle fortfarande ha varit en bra och lärorik liknelse om mannen, som råkade ut för rövare, hade tagits om hand av en judisk broder. Att han avsiktligt använde sig av judar och samariter i liknelsen lär oss tydligt att vi alla är varandras nästa och att vi bör älska, högakta, respektera och tjäna varandra trots våra stora olikheter — inklusive religiösa, politiska och kulturella olikheter. Detta rättesnöre är än i dag en av lärdomarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. När Joseph Smith räknade upp den återställda kyrkans grundläggande lärdomar sade han att även om "vi gör anspråk på förmånen att dyrka Gud den Allsmäktige i enlighet med vårt samvetes bjudande . . . erkänner [vi också] alla människors rätt till samma förmån, att tillbedja hur, var eller vad de vill" (11:e trosartikeln). Tack och lov förstår många av våra medlemmar denna lärdom och följer den i sina dagliga liv. Jag läste nyligen om ett tragiskt dödsfall i ett samhälle här i Utah. En ung sörjande änka citerades: "Vi har fått otroligt mycket stöd. Vi är inte mormoner, men den lokala församlingen här har visat stor generositet och hjälpt oss med måltider och stöd och tröstande ord. De har visat oss stor kärlek och vi uppskattar det" (ur Dick Harmon, "Former Ute's Death Leaves Wife Coping, Wondering",Daily Herald[Provo, Utah], 11 aug 2001, s A3). Precis så ska det vara. Om vi är Herrens Jesu Kristi sanna lärjungar räcker vi ut handen med kärlek och medkänsla till alla våra medmänniskor i alla sammanhang, särskilt när behovet är stort. Nyligen fanns det en artikel iChurch Newsom två kvinnor som är goda vänner, en "judisk läkare från New York och en hemmafru med sex barn i Utah [som var medlem i kyrkan]. Båda befann sig i Dallas [Texas], långt hemifrån." Medlemmen i kyrkan sade: "Om vi använt oss av ett datorprogram för att se om vi passade ihop och kunde bli goda vänner, tvivlar jag på att vi skulle ha klarat oss igenom första testet . . . Jag antog att en kvinna med en blomstrande läkarpraktik inte skulle ha någon större önskan att diskutera färgen på servetter till skolans föräldraförening. Men det är lustigt det här med förutfattade meningar — de kan skada själva roten till något som kunde blomstra och växa om det fick en chans. Jag kommer alltid att vara tacksam för att vi struntade i våra förutfattade meningar" (Shauna Erickson, "Unlikely friends sharing a lifetime",Church News, 18 aug 2001, s 10). Antaganden och förutfattade meningar kan vara mycket farliga och orättvisa. Det finns en del medlemmar i kyrkan som inte ler vänligt mot alla sina grannar, som inte hälsar varmt på dem eller tjänar dem kärleksfullt. Å andra sidan kan det flytta in människor i vårt grannskap som har en annan tro och som kommer med förutfattade negativa meningar om kyrkan och dess medlemmar. Goda grannar borde naturligtvis göra allt de kan för att förstå varandra och vara vänliga mot varandra oavsett religion, nationalitet, ras eller kultur. Ibland hör jag talas om medlemmar som sårar dem som har en annan tro, genom att ignorera dem och utestänga dem. Detta kan särskilt vara fallet i samhällen där våra medlemmar är i majoritet. Jag har hört talas om trångsynta föräldrar som säger till sina barn att de inte kan leka med ett visst barn i grannskapet, bara därför att hans eller hennes familj inte tillhör vår kyrka. Ett sådant beteende är inte i överensstämmelse med Herrens Jesu Kristi lärdomar. Jag kan inte förstå hur någon medlem i vår kyrka kan tillåta sig något sådant. Jag har varit medlem i den här kyrkan i hela mitt liv. Jag har varit heltidsmissionär, biskop två gånger, missionspresident, medlem i de sjuttio och är nu apostel. Jag har aldrig lärt ut — och inte heller har jag någonsin hört någon annan lära ut —- att vi ska utestänga människor. Jag har aldrig hört någon uppmana medlemmarna i denna kyrka att vara någonting annat än kärleksfulla, vänliga, toleranta och välvilliga mot våra vänner och grannar som har en annan tro. Herren förväntar sig mycket av oss. Föräldrar, var snälla och lär era barn och praktisera själva principen att inkludera andra i era aktiviteter och inte utestänga någon på grund av religiösa, politiska eller kulturella olikheter. Även om det är sant att vi förkunnar för världen att Jesu Kristi evangeliums fullhet har återställts till jorden genom profeten Joseph Smith, och att vi uppmanar våra medlemmar att dela med sig av sin tro och sina vittnesbörd till andra, har det aldrig varit kyrkans praxis att de som väljer att inte lyssna eller ta emot vårt budskap ska undvikas eller ignoreras. I stället gäller raka motsatsen. President Gordon B Hinckley har upprepade gånger påmint oss om denna särskilda förpliktelse vi har som Herren Jesu Kristi efterföljare. Jag citerar bara en av hans uppmaningar: "Var och en av oss är en individ. Var och en av oss är olika. Det måste finnas respekt för dessa olikheter . . . . . . Vi måste arbeta hårdare med att bygga upp ömsesidig respekt, en attityd av fördragsamhet, med tolerans för varandra, oavsett vilka lärdomar eller vilken livsåskådning vi stöder. Om detta kan vi ha olika uppfattningar. Men vi kan ha det med respekt och hövlighet" (Teachings of Gordon B Hinckley, [1997], s 661, 665). Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga förstår vi att en del uppfattar oss som ett säreget folk. Våra lärdomar och trosuppfattningar betyder mycket för oss. Vi anammar dem och värdesätter dem. Jag föreslår absolut inte något annat. Vår egenhet och det unika i Jesu Kristi återställda evangeliums budskap är tvärtom en nödvändig del i det tydliga alternativ vi erbjuder världens människor. Inte heller föreslår jag att vi ska ha ett umgänge som sätter oss eller våra familjer i andlig fara. Vi måste dock förstå att inte alla kommer att ta emot vår lära om att Jesu Kristi evangelium har återupprättats. De flesta av våra medmänniskor som är av annan tro är goda och hederliga människor — lika goda och hederliga som vi strävar efter att vara. De bryr sig om sina familjer lika mycket som vi gör. De vill att världen ska bli en bättre plats lika mycket som vi vill det. De är vänliga och kärleksfulla och generösa och trofasta, precis som vi försöker vara. För nästan 25 år sedan förkunnade första presidentskapet: "Vårt budskap . . . är ett budskap om kärlek och omtanke om alla mäns och kvinnors eviga välfärd, oavsett deras trosuppfattning, ras eller nationalitet, i vetskap om att vi verkligen är bröder och systrar till samme evige Fader" (Uttalande av första presidentskapet, 15 feb 1978). Det är vår lära — att älska och visa hänsyn mot alla. Det är vad vi tror på. Det är vad vi har fått lära oss. På grund av denna lära bör vi vara de mest kärleksfulla, de vänligaste och de mest toleranta av alla människor på jorden. Får jag föreslå tre enkla saker som vi kan göra för att undvika att människor i vår omgivning känner sig utestängda? För det första, lär känna era grannar. Fråga dem om deras familjer, deras arbete, deras åsikter. Gör något tillsammans, om de vill det, och gör det utan att vara påträngande och utan några baktankar. Vänskap bör aldrig vara ett medel för att uppnå något, den kan och bör vara själva målet. Jag fick ett brev från en kvinna som nyligen flyttat till Utah, och jag citerar några rader från det: "Jag måste få berätta för dig, äldste Ballard, att när jag hälsar på mina grannar, eller om jag vinkar till dem, hälsar de inte tillbaka. Om jag går förbi dem på min morgon- eller kvällspromenad, besvarar de inte min hälsning. Andra med samma hudfärg säger att de får liknande negativa reaktioner på sina vänliga hälsningar." Om det bland hennes grannar finns medlemmar i kyrkan vet de säkert att de inte borde uppföra sig på detta sätt. Låt oss odla meningsfulla relationer, som bygger på ömsesidigt förtroende och samförstånd, med människor av olika bakgrund och trosuppfattningar. För det andra tror jag att det vore bra om vi kunde ta bort sådana uttryck från vårt ordförråd som "icke-medlem" och "icke-mormon". Sådana ord kan vara förnedrande och nedlåtande. Personligen betraktar jag mig inte som en "icke-katolik" eller som en "icke-jude". Jag är en kristen. Jag är medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag vill bli kallad för vem och vad jag är, och inte för något jag inte är. Låt oss behandla de människor som bor ibland oss på samma artiga sätt. Om vi behöver använda oss av en kollektiv benämning fungerar ordet "medmänniska" i de allra flesta fallen. För det tredje, om grannar blir irriterade eller frustrerade över något i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, eller över någon lag som vi av moraliska orsaker stöder, var då snälla och säg inte till dem — inte ens på skämt — att de kanske borde flytta någon annanstans. Jag kan inte förstå hur någon medlem i vår kyrka ens skulle kunna tänka något sådant! Våra förfäder och pionjärer drevs från plats till plats av okunniga och intoleranta grannar. De fick utstå ovanligt hårda prövningar och förföljelser eftersom de tänkte, handlade och trodde annorlunda än andra människor. Om vår historia inte lär oss något annat, borde den lära oss att respektera alla människors rätt att fridsamt leva sida vid sida. Jag talar nu till alla som inte tillhör vår tro. Om det finns sådant som bekymrar er, så låt oss tala om det. Vi vill vara tillmötesgående. Men vi vill att ni förstår att våra lärdomar kommer från Herren, och att vi därför ibland måste enas om att vara oense, men vi kan vara det utan att vara otrevliga. I våra samhällen kan vi och måste vi arbeta tillsammans i en atmosfär av hänsyn, respekt och artighet. Här i Utah har en grupp engagerade medborgare bildat en organisation som heter Alliance for Unity ("Förening för sammanhållning"). Deras arbete stöds av vår kyrka liksom av andra kyrkor och organisationer. Ett av deras mål är att "sträva efter att bygga ett samhälle där olika synpunkter erkänns och värdesätts". Kanske har det aldrig varit viktigare än nu för alla människor runt om i hela världen att arbeta tillsammans för varandras gemensamma goda. Bara några timmar innan Frälsaren påbörjade det smärtsamma fysiska och andliga försoningsarbetet, var han tillsammans med sina apostlar för att inta påskmåltiden — hans sista måltid — och för att undervisa dem en sista gång under jordelivet. Han gav dem då bland annat den inspirerande och livsförändrande uppmaningen: "Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar" (Joh 13:34–35). Det är vad Jesus lärde sina lärjungar — och även "en laglärd" — genom liknelsen om den barmhärtige samariten. Och det är vad han lär oss i dag genom levande profeter och apostlar. Älska varandra. Var vänliga mot varandra, trots era stora olikheter. Behandla varandra med respekt och hänsyn. Jag vet och vittnar om att Jesus är Kristus, vår Frälsare och Återlösare, och jag vet att han förväntar sig att vi ska följa hans uppmaning att vara bättre medmänniskor. Detta vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.