"Det största och främsta budet" Äldste Robert F Orton i de sjuttios kvorum "Om vi inte älskar Gud och vår nästa, kommer allt annat vi gör att ha ringa betydelse i evigheten, eftersom vi vet syftet med vår tillvaro." Under de gångna fyra veckorna har människornas uppmärksamhet världen över riktats mot uppsåtliga, avsiktliga och destruktiva handlingar av terrorism och hat. Hat är motsatsen till kärlek. Lucifer är hatets främste förespråkare och förövare. Det har han varit ända sedan hans syn på frälsningsplanen förkastades av Fadern. Det var under hans inflytande som Judas utlämnade Jesus åt översteprästerna för 30 silvermynt. Det är han, all rättfärdighets fiende och fader till oenighet, som "går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka" (1 Pet 5:8). Å andra sidan var det samme Jesus som Judas utlämnade åt översteprästerna, som sade: "Älsken edra ovänner . . . och bedjen för dem som visa eder illvilja och förfölja eder" (3 Nephi 12:44; se även Matt 5:44). Och det var han som bad för soldaterna som korsfäste honom och sade: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör" (Luk 23:34). Jag trodde under många år att kärleken var en egenskap. Men den är mer än så. Den är en befallning. I sitt samtal med den laglärde, en farisé, sade Jesus: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna" (Matt 22:37–40; se även Gal 5:14). President Hinckley har sagt att "kärleken är som Polstjärnan. I en föränderlig värld förblir den beständig. Den är själva kärnan i evangeliet. Utan kärleken . . . finns det föga annat i evangeliet som kan appellera till oss som livsstil" (Teachings of Gordon B Hinckley,[1997], s 319, 317). Aposteln Johannes sade att "Gud är kärlek" (1 Joh 4:8). På honom som är kärleken personifierad hänger därför hela lagen och profeterna. Aposteln Paulus lärde att tro, vilken är evangeliets första princip, är verksam i kärlek (se Gal 5:6). Så viktigt det är att förstå en sådan värdefull lära! Kärleken är drivkraften bakom tron. Precis som en brasa värmer huset en kall vinternatt, ger kärleken till Gud och vår nästa oss tro, med vars hjälp allt är möjligt. De flesta av oss hävdar att vi älskar Gud. Jag har lagt märke till att svårigheten ligger i att älska vår nästa. Uttrycket "nästa" omfattar familjen, de människor vi arbetar tillsammans med, de som bor nära oss och dem vi träffar i kyrkan, till och med fienden, även om vi inte överser med vad fienden gör. Om vi inte älskar alla dessa våra bröder och systrar, kan vi då uppriktigt säga att vi älskar Gud? Aposteln Johannes förkunnade "att den som älskar Gud också skall älska sin broder", och tillade: "Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare" (1 Joh 4:21, 20). Kärlek till Gud och vår nästa måste därför vara oupplösligt förenade. Vårt eviga framåtskridande beror till stor del på i vilken utsträckning vi älskar. Websters ordbok definierar kärlek som "osjälvisk, lojal och välvillig omsorg om någon annans bästa; en tillgivenhet som grundar sig på beundran, välvilja eller gemensamma intressen" (Longman Webster English College Dictionary, overseas edition). Och Moroni talar om den kärlek som är "Kristi rena kärlek" (se Moroni 7:47). Vi visar bäst vår kärlek till Gud genom att hålla hans bud. Och vi kan visa vår kärlek till Gud och vår nästa genom medmänskligt tjänande. Tillåt mig ge två belysande exempel. I Transsylvanska alperna i Rumänien döptes en man och hans hustru och två barn in i kyrkan. Han blev president över sin gren. Men på grund av ekonomiska problem och påtryckningar från sin familj blev han inaktiv en tid. När han åter blev aktiv berättade han att när han klev upp ur vattnet efter sitt dop, hade någon viskat "jag älskar dig" i hans öra. Ingen hade sagt det till honom tidigare. Minnet av den kärleksyttringen, och den kärlek och medmänsklighet som medlemmarna i hans gren visade honom, fick honom att återvända. För många år sedan kom en ung man på villovägar. Under en tid hade hans föräldrar inget inflytande över honom. Två högpräster som var hans grannar och medlemmar i hans församling, men som inte hade fått någon särskild kallelse att tjäna honom, tog tillsammans med en farbror och några andra sig an honom och blev vän med honom. De vårdade sig om honom tills han blev aktiv igen, och uppmuntrade honom att förbereda sig för att gå på mission. De sade till honom att de älskade honom och visade den kärleken genom sitt sätt att behandla honom. Detta förändrade den unge mannens liv. Det krävs ett överflöd av kärlek och en gemensam ansträngning för att uppfostra ett barn. "Ingen kan vara behjälplig i detta verk utan att vara ödmjuk och fylld av kärlek" (L&F 12:8). "Tjäna varandra i kärlek" (Gal 5:13). På samma sätt som tjänande är en naturlig följd av kärlek, är kärlek en naturlig följd av tjänande. Män, tjäna er hustru. Hustrur, tjäna er man. Män och hustrur, tjäna era barn. Och till alla säger vi: Tjäna Gud och er nästa. När vi gör det kommer vi att älska den vi tjänar och sålunda lyda det största och främsta budet att älska. Efter sin uppståndelse i Jerusalem visade sig Jesus för nephiterna i Amerika. Sedan han hade undervisat dem om dopet varnade han dem för vrede och stridslystnad. Han sade: "Det skall icke vara någon ordstrid ibland eder . . . Ty sannerligen, sannerligen säger jag eder, att den som är stridslysten är icke av mig utan av djävulen, som är fader till oenighet och som uppeggar människornas hjärtan, så att den ene tvistar med den andre i vrede" (3 Nephi 11:22, 29). Bröder och systrar, om vi lyder budet att älska, kommer det inte att finnas några ordstrider, tvister eller hat mellan oss eller ibland oss. Vi kommer inte att tala illa om varandra utan kommer att behandla varandra med vänlighet och respekt, i insikten om att var och en av oss är ett Guds barn. Det kommer inte att finnas några nephiter, lamaniter eller andra "-iter" ibland oss och varje man, kvinna och barn kommer att göra vad rätt är mot varandra. Tidigt en morgon, när jag joggade genom Cismigiuparken i Bukarest, lade jag märke till ett gammalt träd som kämpade för att bilda nya grenar — att ge nytt liv. Livets symbol är att ge. Vi ger så mycket till familjer och vänner och till samhället och kyrkan, att vi ibland, i likhet med det gamla trädet, kan tycka att livet är för svårt — att det ständiga givandet är för tungt att bära. Kanske tänker vi att det skulle vara enklare att ge upp och bara göra det som den naturliga människan gör. Men vi bör inte och kommer inte att ge upp. Varför? Därför att vi måste fortsätta att ge, liksom Kristus och det gamla trädet gav. När vi ger en smula av oss själva, låt oss då tänka på honom som gav sitt liv för att vi skulle få leva. Mot slutet av sitt jordeliv återkom Jesus till kärlekens lära, när han lärde sina anhängare att så som han hade älskat dem skulle också de älska varandra. "Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar" (Joh 13:35). Jag drar slutsatsen, att om vi inte älskar Gud och vår nästa, kommer allt annat vi gör att ha ringa betydelse i evigheten, eftersom vi vet syftet med vår tillvaro, Jag vittnar om Kristi gudomlighet och om att hans mission verkligen var att åvägabringa odödlighet och evigt liv för människan. Att vi må älska så som han älskade och fortsätter att älska, är min bön i Jesu Kristi namn. Amen.