Akta er för knot Äldste H Ross Workman i de sjuttios kvorum "Vi måste lyda för att få Herrens välsignelser." Min kamrat och jag vittnade som unga missionärer om att Gud talar genom profeter i dag. En man frågade: "Så vad sade er profet den här veckan?" Medan jag ansträngde mig för att komma ihåg vilket profetens budskap hade varit i det senaste numret avImprovement Era,kyrkans tidskrift på den tiden, insåg jag hur viktigt det var att känna till och lyda den levande profetens lärdomar. I dag hoppas jag kunna övertyga er om att följa de levande profeterna och varna er för en list som den onde har tänkt ut för att hindra er från att följa dem. Skrifterna kallar den listen "knot", "knorr" eller "kritik". Frälsaren framställde en liknelse för att varna oss för den lömska vägen till olydnad genom knot. I liknelsen berättas det om en man av förnämlig släkt och som hade ett utvalt jordstycke. Han sade åt sina tjänare att plantera tolv olivträd och bygga ett torn med utsikt över olivlunden. Syftet med tornet var att göra det möjligt för en väktare att sitta uppe i det och varna för annalkande fiender. På så sätt kunde olivlunden beskyddas. Tjänarna byggde inte tornet. Fienden kom och bröt ner olivträden. Tjänarnas olydnad efterlämnade en katastrof i olivlunden (se L&F 101:43–62). Varför lät tjänarna bli att bygga tornet? Katastrofens frö såddes av knot. Enligt Herrens liknelse består knotet av tre steg, och vart och ett av dem leder till nästa steg nerför olydnadens väg. Tjänarna började först med att ifrågasätta. De ville använda sitt eget omdöme om befallningarna de hade fått av sin mästare. De sade: "Vartill behöver vår herre detta torn, alldenstund det är fred?" (L&F 101:48.) Först ifrågasatte de befallningarna i sitt eget sinne, sedan fick de också andra att börja ifrågasätta. Först kom ifrågasättandet. För det andra kom de med bortförklaringar och undanflykter för att de inte gjorde vad de hade blivit ombedda att göra. De sade: "Skulle icke dessa pengar kunna överlämnas åt växlarna? Detta behöves ju icke?" (L&F 101:49.) Således rättfärdigade de sin olydnad. Det tredje steget är ofrånkomligt: Ovilja att lyda Mästarens bud. Liknelsen säger: "[De blevo] lata och hörsammade icke sin herres befallningar" (L&F 101:50). Det var bäddat för katastrof. Gud har välsignat sina barn med profeter som undervisar dem om hans vägar och förbereder dem för evigt liv. Guds vägar är inte lätta för människan att förstå. "Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren" (Jes 55:8). Vi måste lyda för att få Herrens välsignelser, även om vi inte förstår syftet med budet. Den onde använder sin list och viskar till oss att knota, för att tillintetgöra den kraft som lydnaden ger. Knotets mönster ses tydligt i följande skildring av Israels barn: Herren lovade Israels barn att han skulle sända en ängel för att driva bort kananeerna, så att Israel skulle få ärva ett land av mjölk och honung (se 2 Mos 33:1–3). När Israel kom fram till Kanaans gränser skickade Mose spejare in i området. När de återvände rapporterade de att Kanaans härar var starka och sade att de ansåg att Kanaan var starkare än Israel. Sedan började knotandet. De ifrågasatte det bud som de hade fått genom Mose, sin levande profet. De lät andra få del av sina tvivel. Hur skulle Israel kunna besegra Kanaans jättar, när Israels barn ansåg att de inte var större än gräshoppor jämfört med dem? (Se 4 Mos 13:32–34.) Ifrågasättandet ledde till bortförklaringar och undanflykter. De hävdade att de oroade sig för hustrur och barn. De sade: "Det skulle ha varit bättre för oss i Egypten!" (Se 4 Mos 14:2–3.) Knotet blev till olydnad när Israel ville välja en anförare som skulle leda dem tillbaka till Egypten (se 4 Mos 14:4). De vägrade helt enkelt att följa den levande profeten. På grund av deras knot tog Herren ifrån Israels barn den utlovade välsignelsen att han skulle förgöra kananeerna och ge dem deras förlovade land. I stället skickade han ut Israel att vandra i öknen i 40 år. Knotets bekanta mönster ser vi också i Lehis familj. När profeten Lehi skickade sina söner till Jerusalem för att hämta mässingsplåtarna, möttes de av stora motgångar. Först blev Laman utkastad ur Labans hus endast för att han begärt att få plåtarna. Efter det att Lehis söner hade erbjudit sig att köpa plåtarna med guld och silver, traktade Laban efter deras liv och beslagtog deras ägodelar. Bröderna kurade ihop sig i en grotta i klippan för att bedöma situationen. Laman och Lemuel knorrade. Det började, som alltid, med ifrågasättande. De sade: "Huru är det möjligt, att Herren skall överlämna Laban i våra händer?" (1 Nephi 3:31.) Sedan kom undanflykterna: "Se, han är en mäktig man, och han kan befalla över femtio, ja, han kan till och med dräpa femtio, och varför då icke oss?" (1 Nephi 3:31). Slutligen blev de motvilliga. Fyllda av ilska, ovilja och undanflykter väntade Laman och Lemuel vid Jerusalems murar medan den trofaste Nephi utförde Herrens verk (se 1 Nephi 4:3– 5). Herren har fördömt denna inställning i vår tid: "Den som icke gör något, förrän han får befallning om det och mottager befallningen med tvivlande hjärta och är sen till att utföra densamma är under fördömelse" (L&F 58:29). Vi har understött våra levande profeter genom handuppräckning. Vi gläder oss åt förmånen att få höra Guds uppenbarade ord i vår tid genom levande profeter. Vad gör vi när vi hör dem? Följer vi de levande profeternas instruktioner till punkt och pricka? Eller knotar vi? Är det lättare att följa en levande profet i vår tid än det var under Moses och Nephis dagar? Skulle inte de som knotade mot Mose och Nephi också ha knotat i dag? Samma frågor kan ställas i motsatt ordning. De som knotar i dag skulle också ha knotat, precis som Laman och Lemuel eller Israels barn, mot den dåvarande profeten, med samma katastrofala följd. Den enklaste av anvisningar kan avslöja tendensen att knota. Jag var en gång på ett möte när den presiderande auktoriteten bad medlemmarna i församlingen att sätta sig längre fram i möteslokalen. Några flyttade på sig. De flesta satt kvar. Varför? Jag är säker på att det fanns de som ifrågasatte varför de skulle flytta sig från sina bekväma platser. "Varför ska jag göra det?" Den frågan åtföljdes utan tvivel genast av en undanflykt eller bortförklaring till varför det inte skulle spela någon roll om de bytte plats eller inte. Jag tror att vissa kände irritation över att den presiderande auktoriteten skulle be om något sådant. Det sista steget, uppenbart för alla som var där, var en motvilja att lyda. Få flyttade på sig. Var det en småsak? Ja. Men det återspeglade en djupare ovilja mot att lyda. Det återspeglade en anda av olydnad. Det är ingen småsak. Jag var nyligen på ett möte i kyrkan i västra Afrika när en prästadömsledare bad bröderna att komma fram och sätta sig på de tre första bänkraderna i kapellet. Alla män ställde sig genast upp och flyttade på sig som de hade blivit ombedda. En småsak? Ja. Men det återspeglade en önskan att lyda. Det är ingen småsak. Jag uppmanar er att inrikta er på det bud från de levande profeterna som stör er mest. Ifrågasätter ni om budet kan tillämpas på er? Hittar ni genast en ursäkt för varför ni inte kan hålla det budet just nu? Känner ni er frustrerade eller irriterade när någon påminner er om budet? Är ni ovilliga att hålla det? Ta er till vara för den ondes list. Akta er för knot. En lyckosam förälder upplever en alldeles särskild glädje när hans barn lyder villigt. Är det inte på samma sätt med Gud? Till någon ringa del förstår jag hur glad Herren måste vara när hans tjänare lyder utan knot. Nyligen var min hustru och jag närvarande vid ett möte där våra ansvarsåligganden skulle klargöras. Vid den tidpunkten hade vi ingen aning om vilket uppdrag vi skulle få eller var vi skulle verka. Jag hade enskilt fått veta att vi skulle kallas att verka i västra Afrika. Jag blev både förvånad och förtjust över uppdraget, men jag tänkte på det som min livskamrat sedan nästan 39 år tillbaka ofrånkomligen skulle tänka på. Hur skulle hon ta emot detta uppdrag? Jag visste att hon skulle gå med på att åka. Under alla våra år tillsammans har hon aldrig sagt nej till en kallelse från Herren. Men vad skulle hon känna inför det? När vi satt tillsammans såg hon på mig att jag visste vilket uppdrag vi skulle få. Hon sade: "Nå, var är det någonstans?" Jag svarade kort: "Afrika." Hennes ögon lyste upp och hon sade glatt: "Är det inte underbart!" Min glädje var fullkomlig. Sådan glädje måste vår himmelske Fader känna, när vi villigt följer de levande profeterna. Jag vittnar om att Jesus Kristus lever. Han talar till profeter i vår tid. Må vi följa våra levande profeter utan knot, är min bön, i Jesus Kristi namn. Amen.