Var ett föredöme President Thomas S Monson förste rådgivare i första presidentskapet "Fyll ert sinne med sanning, fyll ert hjärta med kärlek, fyll ert liv med tjänande." I kväll har vi inspirerats av de rörande budskapen från Hjälpföreningens presidentskap i kyrkan. Deras vädjan att vi alla ska vara ståndaktiga och orubbliga är ett gott råd för att vi ska kunna möta vår tids turbulens och verkligen vara fästningar mitt i ett hav av förändringar. Låt oss titta på de visdomsord som aposteln Paulus gav sin älskade Timoteus: "Men Anden säger tydligt att i de sista tiderna kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. De kommer att förledas av hycklare och lögnare, som är brännmärkta i sina samveten."1Därefter kom Paulus uppmuntrande maning till Timoteus, som lika mycket gäller var och en av oss: "Var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, trohet och renhet."2 Till er kära systrar som är samlade här i konferenscentret och runt om i världen, vill jag ge en formel i tre delar som kan tjäna som en osviklig vägvisare för att ni ska kunna möta den uppmaning som aposteln Paulus utfärdade: 1. Fyll ert sinne med sanning. 2. Fyll ert hjärta med kärlek. 3. Fyll ert liv med tjänande. För det första:Fyll ert sinne med sanning. Vi finner inte sanningen om vi omger oss med sådant som är falskt. Sanningen finner vi genom att söka, studera och leva efter Guds uppenbarade ord. Vi antar falskhet när vi omger oss av falskhet. Vi lär oss sanning när vi omger oss med sanning. Världens Frälsare sade: "Söken i de allra bästa böcker efter visdom; söken efter kunskap genom att studera och tro."3Han tillade: "Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig."4 Han ger oss alla denna inbjudan: "Lär av mig och lyssna till mina ord. Vandra i min Andes saktmodighet, så skall du hava frid i mig."5 En person från pionjärtiden som exemplifierade uppmaningen vi fått i kväll att vara ståndaktiga och orubbliga och som fyllde sitt sinne, sitt hjärta och sin själ med sanning, var Catherine Curtis Spencer. Hennes make Orson Spencer var en finkänslig, välutbildad man. Hon hade vuxit upp i Boston och var kultiverad och förfinad. Hon hade sex barn. Hennes ömtåliga hälsa försämrades på grund av vädret och de svårigheter som hon mötte efter att ha lämnat Nauvoo. Äldste Spencer skrev till hennes föräldrar och frågade om hon kunde få återvända och bo hos dem medan han ordnade ett hem åt henne i väst. Så här löd deras svar: "Låt henne avsäga sig sin förnedrande tro, och därefter kan hon komma tillbaka — men inte förrän hon gör det." Syster Spencer ville inte avsäga sig sin tro. Efter det att föräldrarnas brev hade lästs upp för henne bad hon sin make att ta fram Bibeln och läsa följande för henne ur Ruts bok: "Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. Ty dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud."6 Utanför rasade stormen, vagnstaken läckte och vänner höll mjölkbyttor över syster Spencers huvud för att hålla henne torr. Under sådana omständigheter och utan ett ord av klagan, slöt hon ögonen för sista gången. Även om vi kanske inte kallas att offra vårt liv, låt oss ändå komma ihåg att han hör våra tysta böner. Han som iakttar våra obemärkta gärningar kommer att belöna oss öppet när vi har behov av det. Vi lever i en turbulent tid. Framtiden är ofta osäker. Därför behöver vi förbereda oss för det ovissa. Statistiken visar att ni någon gång, på grund av att er make blir sjuk eller dör, eller på grund av nödvändiga ekonomiska behov, kanske får ta på er rollen som försörjare. Jag råder er att skaffa en utbildning och att lära er användbara färdigheter så att ni är beredda att ordna försörjning om en nödsituation skulle uppstå. Era talanger kommer att växa när ni studerar och lär. Ni kommer att kunna hjälpa era barn med deras inlärning på ett bättre sätt, och ni kommer att ha sinnesfrid eftersom ni vet att ni har förberett er för de eventualiteter som ni kan möta i livet. För att illustrera den andra delen av formeln,fyll ert hjärta med kärlek, går jag till en vacker berättelse i Apostlagärningarna som handlar om en lärjunge som hette Tabita, eller Dorkas, och som bodde i Joppe. Hon beskrevs som en kvinna som "gjorde många goda gärningar och gav rikligt åt de fattiga". "Under de dagarna blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne på övervåningen. Då nu . . . lärjungarna hade hört att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: 'Skynda dig och kom till oss!' Petrus gick med dem. Och när han kom fram, förde de upp honom till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de livklädnader och mantlar som [Dorkas] hade gjort medan hon ännu var bland dem. Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot den döda och sade: 'Tabita, stå upp!' Då öppnade hon ögonen, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. Han räckte henne handen och hjälpte henne upp och kallade därefter till sig de heliga och änkorna, ställde henne där och lät dem se att hon levde. Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren."7 För mig är beskrivningen i skrifterna av Tabita, att hon "gjorde många goda gärningar och gav rikligt åt de fattiga", en beskrivning av några av de grundläggande ansvar som Hjälpföreningen har, nämligen att hjälpa nödlidande, ta hand om de fattiga och allt som det innebär. Ni kvinnor i Hjälpföreningen är verkligen barmhärtiga änglar. Detta visas i stor skala genom den humanitära hjälpen till de frusna, de hungriga och till nödlidande var de än finns. Ert arbete märks också tydligt i våra församlingar och i våra stavar och missioner. Varje biskop i kyrkan kan intyga att detta är sant. Jag kommer ihåg när jag som ung diakon gick runt i en del av församlingen på morgonen på fastesöndagen och gav det lilla kuvertet till varje familj och väntade medan de lade ner sitt bidrag i kuvertet, för att därefter återvända med det till biskopen. Vid ett sådant tillfälle välkomnades jag i dörren av en ensamboende äldre medlem, broder Wright, som med sina åldrade, fumliga händer försökte öppna kuvertet och lägga i en liten summa. Hans ögon glänste av tårar när han gav sitt bidrag. Han bjöd mig att sitta ner och berättade om ett tillfälle för många år sedan, när det inte fanns någon mat i skåpet. Hungrig hade han bett till sin himmelske Fader om något att äta. Strax därefter tittade han ut genom fönstret och såg någon som drog en röd vagn bakom sig närma sig ytterdörren. Det var syster Balmforth, Hjälpföreningens president, som hade dragit vagnen nästan en kilometer över järnvägsspåren och fram till hans dörr. Vagnen var överfull med mat som systrarna i församlingens Hjälpförening hade samlat in. Syster Balmforth fyllde de tomma hyllorna i broder Wrights kök. Han beskrev henne för mig som "en ängel sänd från skyn". Systrar, ni är kärleken personifierad. Ni gör ert hem ljust, ni leder era barn med vänlighet. Och även om er make är hemmets överhuvud, är ni helt visst hemmets hjärta. Tillsammans blir ni, genom att respektera varandra och dela på ansvaret, ett oslagbart team. För mig är det betecknande att barnen, när de behöver omtanke och kärleksfull uppmärksamhet, vänder sig till er — deras mor. Till och med en egensinnig son eller en försumlig dotter, som inser att de behöver återvända till familjens sköte, kommer nästan alltid till modern som aldrig ger upp hoppet om sitt barn. Moderns kärlek lockar fram det bästa hos ett barn. Ni blir föredömet för era barn. Det första ord som ett barn lär sig och säger är vanligtvis det kära ordet "mamma". Jag tycker det är betecknande, att när en son i krig eller i fred står inför döden, så är ofta hans sista ord "mamma". Systrar, vilken ädel uppgift ni har. Jag betygar att era hjärtan är fyllda av kärlek. När det gäller den tredje delen av formeln,fyll ert liv med tjänande, vill jag nämna två skilda exempel. Ett handlar om en lärare och det stora inflytande som hon har haft på dem som hon har undervisat, och det andra handlar om ett missionärspar vars tjänande hjälpte till att föra evangeliets ljus till människor som hade levat i andligt mörker. För många år sedan levde en ung kvinna, Baur Dee Sheffield, som undervisade i Unga kvinnor. Hon hade inga egna barn även om hon och hennes make längtade innerligt efter att få barn. Hennes kärlek tog sig uttryck i hängivenheten mot dessa speciella unga kvinnor när hon varje vecka undervisade dem om eviga sanningar och livets lärdomar. Sedan blev hon sjuk och dog. Hon var bara 27 år. Varje år, på Memorial Day, besökte dessa unga kvinnor sin lärares grav. De lade alltid dit blommor och ett kort där det stod: "Till Baur Dee, från dina flickor." Först var det tio flickor som kom, sedan fem, sedan två och till sist bara en, som fortsätter att besöka graven varje Memorial Day, och alltid lämnar en bukett blommor och ett kort där det som alltid står: "Till Baur Dee, från dina flickor." Ett år, nästan 25 år efter Baur Dees död, insåg den enda av "hennes flickor" som hade fortsatt att besöka graven att hon skulle vara bortrest på Memorial Day och bestämde sig för att besöka lärarens grav några dagar tidigare. Hon hade plockat blommor, bundit ihop dem med ett band och satt dit ett kort och hon höll just på att ta på sig jackan för att ge sig iväg när dörrklockan ringde. Hon öppnade dörren och möttes av en av sina besökslärare, Colleen Fuller, som sade att hon hade haft svårt att hitta en tid att gå ut med sin besökskamrat och därför hade beslutat att komma ensam och oanmäld för att kunna göra alla besök innan månaden var slut. När Colleen bjöds att komma in lade hon märke till jackan och blommorna och bad om ursäkt för att hon tydligen avbröt något som var planerat. "Ingen fara", fick hon till svar. "Jag var bara på väg till kyrkogården för att lägga blommor på en kvinnas grav, hon var min lärare i Unga kvinnor och hade ett stort inflytande på mig och de andra flickorna som hon undervisade. Först var vi omkring tio som besökte hennes grav varje år för att visa vår kärlek och tacksamhet till henne, men nu är det jag som representerar gruppen." Colleen frågade: "Hette din lärare kanske Baur Dee?" "Javisst", blev svaret. "Hur visste du det?" Med darrande röst sade Colleen: "Baur Dee var min moster. Varje år sedan hon dog har familjen på Memorial Day funnit en bukett blommor på hennes grav med ett kort med en hälsning från Baur Dees flickor. De har alltid velat få reda på vilka dessa flickor var, så att de kunde tacka dem för att de kom ihåg Baur Dee. Nu kan jag tala om det för dem." Den amerikanska författaren Thornton Wilder sade: "Den finaste hyllningen till de döda är inte sorg utan tacksamhet." Det andra exemplet på liv fyllda med tjänande, som jag ska avsluta med, är Juliusz och Dorothy Fusseks upplevelse på missionsfältet. De kallades att utföra en arton månader lång mission i Polen. Broder Fussek var född i Polen. Han talade språket. Han älskade folket. Syster Fussek var engelska och kände inte till mycket om Polen och folket där. De litade på Herren och påbörjade sin uppgift. Levnadsförhållandena var primitiva, arbetet var ensamt, deras uppgift var enorm. Någon mission hade vid den tidpunkten inte helt organiserats i Polen. Uppgiften som paret Fussek hade fått var att bereda vägen så att missionen kunde utvidgas och bli permanent, att andra missionärer kunde kallas att verka, att människor kunde få undervisning, att omvända kunde döpas, grenar organiseras och kapell uppföras. Misströstade äldste och syster Fussek på grund av uppgiftens omfattning? Inte för ett ögonblick. De visste att deras kallelse hade kommit från Gud, de bad om hans gudomliga hjälp och de hängav sig helhjärtat åt arbetet. De blev kvar i Polen — inte arton månader, utan de verkade i fem år. Alla mål uppnåddes. Detta bekräftades efter ett möte där äldsterna Russell M Nelson, Hans B Ringger och jag själv, åtföljda av äldste Fussek, träffade ministern Adam Wopatka i den polska regeringen och vi hörde honom säga: "Er kyrka är välkommen här. Ni får uppföra era byggnader, ni får sända era missionärer. Ni är välkomna i Polen. Denne man", sade han och pekade på Juliusz Fussek, "har tjänat er kyrka väl, likaså hans hustru. Ni kan vara tacksamma för deras exempel och deras arbete." Låt oss, liksom paret Fussek, göra det vi bör göra för Herrens verk. Sedan kan vi tillsammans med Juliusz och Dorothy Fussek sjunga psalmen "Min hjälp kommer från Herren".8 Kära systrar, ni är verkligen "föredömen för de troende". Må vår himmelske Fader välsigna var och en av er, gifta eller ensamstående, i ert hem, i er familj, i ert liv, att ni må vara värdiga den ärorika hälsningen från världens Frälsare: "Bra, du gode och trogne tjänare."9Om detta ber jag medan jag välsignar er, i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. 1 Tim 4:1–2. 2. 1 Tim 4:12. 3. L&F 88:118. 4. Joh 5:39. 5. L&F 19:23. 6. Rut 1:16. 7. Apg 9:36–42. 8. Ps 121:2. 9. Matt 25:21.