Bön Äldste Henry B Eyring i de tolv apostlarnas kvorum "Med . . . tron kommer vi att kunna be om det vi önskar och uppskatta det vi får. Bara med en sådan tro kommer vi att be med den iver som Gud kräver." Världen verkar ha råkat i tumult. Det är krig och rykten om krig. Hela kontinenters ekonomi vacklar. Det blir missväxt på grund av torka på platser överallt på jorden. Och de människor som är i fara har översvämmat himlen med böner. Offentligt och hemma vädjar de till Gud i bön om hjälp, tröst och ledning. Ni har säkert märkt, liksom jag under den senaste tiden, att bönerna inte bara blivit fler utan också uppriktigare. Jag sitter ofta på förhöjningen under möten, nära den som har blivit ombedd att be. Nyligen har jag lyssnat med förundran. Orden som talas är uppenbart inspirerade av Gud och är både uttrycksfulla och visa. Och tonfallet är ett kärleksfullt barns som vill ha hjälp, inte som från en jordisk förälder utan från en allsmäktig himmelsk Fader som känner till våra behov innan vi ber till honom. Att på det viset ta till innerlig bön när världen verkar ur led är lika gammalt som mänskligheten. I tider av tragedi och fara vänder sig människor till Gud i bön. Även gamle kung David skulle ha känt igen vad som händer. Ni kommer ihåg hans ord från Psaltaren: "Herren är en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider. De som känner ditt namn förtröstar på dig, ty du överger inte dem som söker dig."1 Den stora ökningen av uppriktiga böner och det faktum att man allmänt accepterar dem, tycker jag och andra med mig har varit anmärkningsvärt. Mer än en gång har någon nyligen sagt till mig, med stort eftertryck och med ett sting av oro i rösten: "Jag hoppas förändringen består." Den oron är berättigad. Våra egna erfarenheter och Guds uppteckningar om sitt handlingssätt mot sina barn lär oss detta. Beroendet av Gud kan snabbt försvinna när bönerna besvaras. Och när problemen avtar gör bönerna det också. Mormons bok upprepar den sorgliga historien om och om igen. I Helamans bok står det: "O, huru kunden I hava glömt eder Gud just samma dag han befriade eder?"2Och senare i samma bok, när Gud just har besvarat böner med nådig godhet, beskrivs det förfärliga mönstret igen: "Sålunda kunna vi se huru falska och föränderliga människobarnens hjärtan äro. Ja, vi kunna se, att Herren i sin stora och obegränsade godhet verkligen välsignar och befrämjar dem som förtrösta på honom. Ja, vi kunna se att just då han gynnar sitt folk, ja, genom att föröka deras åkrar, flockar och hjordar, guld, silver och dyrbarheter av varje slag och art, genom att skona deras liv och befria dem ur deras fienders händer, genom att uppmjuka fiendernas hjärtan, så att de icke förklara krig emot dem, ja, genom att göra allt för sitt folks välfärd och lycka, ja, det är just då, som de förhärda sina hjärtan och glömma Herren, sin Gud, och trampa den Helige under sina fötter — ja, detta till följd av deras maklighet och mycket stora framgång. Sålunda se vi, att med mindre Herren tuktar sitt folk med många lidanden, ja, med mindre han hemsöker dem med död och förskräckelse och med hungersnöd och alla slags pestilenser, vilja de ej komma ihåg honom."3 Och nu får vi lära oss från de följande orden i samma skriftställe varför vi så lätt glömmer upphovet till våra välsignelser och upphör att känna ett behov av att be i tro: "O, huru dåraktiga, fåfängliga, onda, djävulska och huru snara till att göra orättfärdighet och huru tröga till att göra gott äro icke människobarnen, ja, huru snara till att hörsamma den ondes ord och till att fästa sina hjärtan vid världens fåfängligheter! Ja, huru snara till att upphäva sig i högmod, ja, huru snara till att yvas och göra allt sådant som är orättfärdigt! Huru tröga äro de icke att komma ihåg Herren, sin Gud, och hörsamma hans råd, ja, huru sena till att vandra på visdomens stigar! Se, de önska ej, att Herren, deras Gud, som skapat dem, skall råda och regera över dem. Oaktat hans stora godhet och hans barmhärtighet emot dem ringakta de hans nåd, och de vilja ej, att han skall vara deras vägledare."4 I dessa tre korta verser i skrifterna ser vi tre orsaker till att människor sorgligt nog slutar att be uppriktigt. För det första, när Gud vädjar till oss att be, förringar och förlöjligar våra själars fiende bönen. Varningen i Andra Nephi är sann: "Nu märker jag, mina älskade bröder, att I ännu i edra hjärtan grubblen, och det gör mig ont, att jag måste tala om detta. Om I nämligen haden velat hörsamma Anden, som lär en människa att bedja, skullen I hava vetat, att I måsten bedja. Den onde anden lär ej en människa att bedja, utan han lär henne, att hon icke skall bedja."5 För det andra glöms Gud bort genom fåfänga. Lite framgång och fred, eller till och med en liten positiv förändring, kan föra med sig känslor av självtillräcklighet. Vi kan snart känna att vi har kontroll över våra liv, att förändringen till det bättre är vår egen förtjänst, inte Guds, han som talar till oss genom Andens milda, stilla röst. Högmodet skapar ett oljud inom oss vilket gör att det är svårt att uppfatta Andens tysta röst. Och snart, i vår fåfänga, lyssnar vi inte ens efter den. Vi kan snabbt börja tro att vi inte behöver den. Den tredje orsaken är rotad djupt inne i oss. Vi är andebarn till en kärleksfull himmelsk Fader som lät oss komma till jorden för att se om vi ville välja — frivilligt välja — att hålla hans bud och komma till hans älskade Son. De tvingar oss inte. Det kan de inte, för det skulle motverka lycksalighetsplanen. Och därför finns det inom oss en gudagiven önskan att ta ansvar för våra egna val. Denna önskan att fatta våra egna beslut är en del av det som drar oss uppåt mot evigt liv. Men den kan också, om vi bara ser livet genom våra jordiska ögon, göra det svårt eller till och med omöjligt att förtrösta på Gud när vi känner en så stark önskan att vara oberoende. Denna sanna lärdom kan då låta svår: "Ty den naturliga människan är fiende till Gud och har varit ända ifrån Adams fall samt skall så förbliva i all evighet, såvida hon icke giver efter för den Helige Andens maning och avkläder sig den naturliga människan och bliver en helig genom Herrens, Kristi, försoning samt bliver såsom ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålig, kärleksfull och villig att underkasta sig allt det Herren anser tjänligt för henne som ett barn underkastar sig sin fader."6 De som underkastar sig som ett barn gör det eftersom de vet att Fadern bara önskar sina barns lycka och att bara han vet vägen dit. Det är det vittnesbördet vi måste ha för att fortsätta be som ett ödmjukt barn, i goda tider såväl som i prövostunder. Med den tron kommer vi att kunna be om det vi önskar och uppskatta det vi får. Bara med en sådan tro kommer vi att be med den iver som Gud kräver. När Gud har befallt oss att be, har han använt uttryck som "be oavlåtligt" och "be alltid" och "mäktig bön". Dessa uppmaningar kräver inte att vi använder så många ord. Faktum är att Frälsaren har sagt till oss att vi inte behöver använda många ord när vi ber. Den iver som Gud fordrar att vi ber med, kräver varken något utsirat språk eller flera timmar i avskildhet. Detta undervisas tydligt om i Alma i Mormons bok: Ja, när I icke åkallen Herren, bören I dock låta edra hjärtan varda fyllda och överflöda i bön till honom utan återvändo för eder välfärd och för deras välfärd, som omgiva eder."7 Våra hjärtan kan bara vändas till Gud när de är fyllda av kärlek till honom och tillit till hans godhet. Redan som pojke gav oss Joseph Smith ett exempel på hur vi kan komma att be ur ett hjärta som är fyllt av Guds kärlek och sedan be oupphörligt hela livet, vilket är fyllt av prövningar och välsignelser. Joseph gick till lunden för att be med verklig tro på att en kärleksfull Gud skulle besvara hans bön och skingra hans förvirring. Han fick den vissheten genom att läsa Guds ord och få ett vittnesbörd om att det var sant. Han sade att han läste i Jakobs brev: "Han [skall] be till Gud, som giver åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den."8Hans tro på att be till Gud i bön kom av att han hade begrundat ett skriftställe som försäkrade honom om Guds kärleksfulla natur. Han bad som vi måste be, med tro på en Gud som älskar oss. Han bad med avsikt att inte bara lyssna utan också lyda. Han bad inte bara om att få veta sanningen. Han var fast besluten att handla i enlighet med vad Gud än skulle tala om för honom. Hans skrivna redogörelse visar tydligt att han bad med verkligt uppsåt och hade bestämt sig för att lyda, vilket svar han än fick. Han skrev: "Aldrig har något skriftställe gjort större intryck på en människas hjärta, än vad detta den gången gjorde på mitt. Det tycktes med stor kraft tränga in i mitt hjärtas innersta känslor. Jag begrundade det om och om igen, vetande att om någon människa behövde vishet från Gud, så var det jag, ty jag visste ej, vad jag skulle göra, och om jag ej fick mera vishet än jag då hade, skulle jag aldrig få veta det. De olika sekternas religionslärare tolkade nämligen samma skriftställe så olika, att allt hopp om att avgöra frågan genom att vädja till Bibeln tillintetgjordes."9 Fadern och hans älskade Son visade sig för honom som svar på hans bön. Och han fick veta hur han skulle handla, som han hade önskat. Han lydde som ett barn. Han skulle inte sluta sig till någon av kyrkorna. Han gjorde som han blev tillsagd. Och på grund av hans trofasthet besvarades hans böner under dagarna och månaderna och åren som följde med en ström av ljus och sanning. Jesu Kristi evangeliums fullhet och Guds rikes nycklar återställdes till jorden. Hans ödmjuka tillit till Gud medförde evangeliets återställelse, med myndighet och heliga förordningar. Genom denna återställelse har vi möjligheten att välja den allra dyrbaraste formen av oberoende — att vara fria från syndens träldom genom Jesu Kristi försonings renande kraft. Joseph Smiths livsuppgift var unik, men hans ödmjuka bön kan vara ett nyttigt föredöme för oss. Han började, liksom vi måste, med tro på en kärleksfull Gud som kan och vill tala med oss och hjälpa oss. Tron hade sin grund i intryck han hade fått när han begrundade Guds tjänares ord i skrifterna. Vi kan och måste ofta och noggrant söka oss till Guds ord. Om vi tar lättsinnigt på våra studier av skrifterna, kommer vi att ta lättsinnigt på våra böner. Vi kanske inte slutar be, men våra böner blir mer enformiga och slentrianmässiga och vi har inget verkligt uppsåt. Våra hjärtan kan inte nalkas en Gud vi inte känner, och skrifterna och de levande profeternas ord hjälper oss att känna honom. När vi känner honom bättre, älskar vi honom mer. Vi måste också tjäna honom för att älska honom. Joseph Smith gjorde det och offrade till slut sitt liv i hans tjänst. Joseph bad i avsikt att lyda. Den lydnaden inbegriper alltid att tjäna andra. Vår tjänst i Guds verk låter oss känna en del av vad han känner, och vi lär känna honom. "Ty huru kan en människa känna den herre, som hon icke tjänat, som är en främling för henne och som är fjärran ifrån hennes hjärtas tankar och uppsåt?"10I takt med att vår kärlek till Fadern växer, ökar också vår önskan att närma oss honom i bön. Orden och musiken under denna konferens kommer att få er att göra sådant som stärker er så att ni inte slutar be uppriktigt. I det ni hör kommer ni att känna maningar att gå till skrifterna. Följ de maningarna. Ni kommer att påminnas under denna konferens om det verk ni åtog er att utföra när ni steg ner i dopets vatten. Välj att lyda. Om ni begrundar skrifterna och börjar göra det ni slöt förbund med Gud att göra, kan jag lova er att ni känner större kärlek till Gud och mer av hans kärlek till er. Och med detta följer att era böner kommer från hjärtat, fulla av tacksamhet och vädjan. Ni känner större tillit till Gud. Ni finner mod och beslutsamhet att handla i hans tjänst, utan rädsla och med frid i hjärtat. Ni kommer att be oupphörligt. Och ni kommer inte att glömma honom, oavsett vad framtiden bär med sig. Jag vittnar för er att Gud Fadern lever. Han älskar oss. Han hör våra böner och han svarar med det som är bäst för oss. När vi lär känna honom genom hans ord och i hans tjänst, älskar vi honom mer. Jag vet att det är sant. Jesu Kristi evangeliums fullhet och Jesu Kristi sanna kyrka har återställts genom profeten Joseph Smith. Prästadömets nycklar finns endast i denna kyrka. Jag vet lika säkert som jag lever att president Gordon B Hinckley innehar och använder nycklarna på jorden. Jesus Kristus lever — jag vet det — och han leder sin kyrka idag. Han undervisar er genom sina tjänare under denna konferens. I Jesu Kristi heliga namn, amen. SLUTNOTER 1. Ps 9:10–11. 2. Helaman 7:20. 3. Helaman 12:1–3. 4. Helaman 12:4–6. 5. 2 Nephi 32:8. 6. Mosiah 3:19. 7. Alma 34:27. 8. Jak 1:5; se Joseph Smith 2:11. 9. Joseph Smith 2:12. 10. Mosiah 5:13.