Äldste Neal A. Maxwell
i de tolv apostlarnas kvorum
Då vi begrundar och strävar mot helgelse är det förståeligt om vi skälver invärtes inför vad som kan komma att krävas. Men Herren har sagt till tröst: "Min nåd är eder nog" (L&F 17:8).
Mina ord riktas till dem som är ofullkomliga men ändå kämpar trons goda kamp. Som alltid riktar jag mig främst till mig själv.
Vi har en tendens att tro att helgande endast innebär att vid gudomlig uppmaning ge upp våra materiella ägodelar. Men den yttersta helgelsen är att ge sig själv till Gud.Hjärta, själochsinnevar de övergripande ord som Kristus använde för att beskriva det första budet, som ständigt, inte bara då och då, är i kraft (se Matt 22:37). Om vi håller budet blir våra handlingar i sin tur helt och hållet helgade till våra själars bestående välfärd (se 2 Nephi 32:9).
En sådan total hängivenhet innebär en undergiven samklang i inställning, tanke, ord och handling, raka motsatsen till främlingskap. "Ty huru kan en människa känna den herre, som hon icke tjänat, som är en främling för henne och som är fjärran ifrån hennes hjärtas tankar och uppsåt?" (Mosiah 5:13.)
Många avstår från helgelse eftersom den känns alltför abstrakt eller skrämmande. De samvetsgranna ibland oss upplever emellertid gudomligt missnöje på grund av blandningen av sina framsteg och sin senfärdighet. Sålunda ges kärleksfulla råd med bekräftelse om vi är på rätt väg, med uppmuntran till att fortsätta färden och tröst medan vi var och en upplever olika grader av svårigheter.
Andlig underkastelse uppnås inte på ett ögonblick utan genom förbättring steg för steg, från ett trappsteg till nästa. Trappsteg är ju avsedda att tas ett i taget. Till sist kan vår vilja "uppgå i Faderns vilja" när vi är "villiga att underkasta oss . . . som ett barn underkastar sig sin fader" (se Mosiah 15:7; Mosiah 3:19). I annat fall fortsätter vi, trots vår strävan, att känna suget från världen och delvis ledas bort.
Principen kan illustreras med ekonomisk helgelse. När Ananias och Safira sålde sin egendom tog de "undan något av köpesumman" (se Apg 5:1–11). Det är många av oss som ihärdigt klamrar sig fast vid en viss "del" och behandlar till och med våra egenheter som ägodelar. Vad vi än annars redan kan ha gett, så tycks den sista delen vara svårast att ge upp. Ett delvis uppgivande är naturligtvis också berömvärt, men liknar i mycket ursäkten: "Jag har redan gett ett bidrag" (se Jak 1:7–8).
Vi kan till exempel besitta speciella förmågor eller talanger som vi felaktigt tror att vi på något sätt äger. Om vi fortsätter att hålla oss mer till dessa än till Gud, drar vi oss undan det helgande första budet. Eftersom Gud ger oss "ande . . . stund efter stund" (se Mosiah 2:21), är det inte rekommendabelt att hyperventilera över dessa distraktioner! (Mosiah 2:21.)
En liknande stötesten uppträder när vi tjänar Gud villigt med tid och checkhäften, men ändå undanhåller delar av vårt inre jag, och på så sätt visar att vi ännu inte helt och hållet är hans!
En del av oss får svårigheter när vissa uppdrag fördunklar livets solnedgång. Johannes Döparen är ett föredöme då han säger om den växande skaran kring Jesus: "Han måste bli större och jag mindre" (Joh 3:30). Om vi felaktigt betraktar våra nuvarande ämbeten som enda tecken på hur mycket Gud älskar oss, ökar det vår ovilja att släppa taget. Bröder och systrar, vårt personliga värde är redan gudomligt fastslaget. Det är "stort". Det fluktuerar inte som aktiemarknaden.
Andra trappsteg förblir oanvända därför att vi, liksom den rike unge mannen, ännu inte är villiga att konfronteras med det vi ännu saknar (se Mark 10:21). Detta avslöjar en återstående själviskhet.
Bristande offervilja kan illustreras på många sätt. Det terrestriala riket kommer till exempel att hysa de "hederliga", uppenbarligen inte de som burit falskt vittnesbörd. Ändå var de "icke . . . manliga till att vittna om Jesus" (L&F 76:75, 79). Det bästa sättet att modigt vittna om Jesus är att ständigt bli mer lik honom, och det är detta helgande som "skulpterar fram karaktärsdragen" (se 3 Nephi 27:27).
När vi möter dessa utmaningar är andlig undergivenhet lyckligtvis till stor hjälp — den hjälper oss ibland att "släppa taget" om saker och ting, även om jordelivet, i andra fall att "hålla fast" och ytterligare andra gånger att använda oss av ännu ett trappsteg (se 1 Nephi 8:30).
Men om vi inte har det rätta perspektivet kan de närmaste få meterna tyckas överväldigande. Laman och Lemuel var medvetna om hur Gud välsignade det forna Israel så att de kunde undfly den mäktige Farao och hans härskaror, men saknade ändå tro på Guds förmåga att hjälpa dem mot den jämförelsevis obetydlige Laban.
Vi kan också hållas tillbaka av en alltför stark önskan att hålla oss väl med våra överordnade i arbetet eller annorstädes. Att hålla oss väl med "andra gudar" i stället för med den verklige Guden är ju att överträda det första budet (2 Mos 20:3).
Ibland försvarar vi till och med våra egenheter som om det var dessa som utgjorde vår personlighet. Men lärjungeskapet är på sätt och vis en "kontaktsport", som profeten Joseph betygade.
"Jag är lik en stor, råhuggen sten, som rullar ned från ett högt berg, och den enda polering jag får, är när något hörn skrapas av genom att vidröra något annat, då den med tilltagande styrka slår emot . . . Sålunda bliver jag en polerad pil i den Allsmäktiges koger" (Profeten Joseph Smiths Lärdomar,s 261).
Våra knän böjer sig ofta långt före våra sinnen. Att hålla tillbaka "en del" berövar därför Guds verk en del av mänsklighetens bästa intellekt. Det är långt bättre att vara ödmjuk som Mose, som fick veta sådant som han aldrig förr hade trott (se Moses 1:10). Ändå, bröder och systrar, finns det sorgligt nog så mycket tveksamhet i det hårfina samspelet mellan handlingsfrihet och identitet. Men sinnets underkastelse är faktiskt en seger, eftersom den för oss in på Guds "högre" vägar! (Se Jes 55:9.)
Ironiskt nog kan överdriven uppmärksamhet, också på det som är gott, förminska vår hängivenhet mot Gud. Man kan till exempel vara alltför upptagen av idrott och den form av kroppsdyrkan som vi ser ibland oss. Man kan vörda naturen och ändå försumma naturens Gud. Man kan ha ett allt överskuggande intresse för god musik och likaså för ett hedervärt yrke. I sådana fall händer det ofta att "det som är viktigast" försummas (Matt 23:23; se också 1 Kor 2:16). Endast den högste kan rätt leda oss till det högsta goda ni och jag kan uträtta.
På de två största buden, förkunnade Jesus eftertryckligen, hänger allting annat, inte tvärtom (se Matt 22:40). Det första budet upphävs inte av den intensiva jakten på det mindre goda, ty vi dyrkar inte en mindre gud.
Vi kan njuta frukterna av rättfärdigt arbete, men låt oss ändå först erkänna Guds hand. I annat fall dyker bortförklaringarna upp och de säger: "Min egen kraft och min hands styrka har skaffat mig denna rikedom" (5 Mos 8:17). Eller "skryter" vi med oss själva, som det forna Israel skulle ha gjort (om det inte varit för Gideons avsiktligt lilla armé), genom att hävda att "min egen hand har räddat mig" (Dom 7:2). Att vitt och brett framhålla sin egen "hand" gör det dubbelt svårt att erkänna Guds hand i allt (se Alma 14:11; L&F 59:21).
På en plats som heter Meribah tröttnade Mose, en av de största någonsin, på folkets rop om vatten. För ett ögonblick talade han tanklöst och sade: "Kan vi . . . skaffa fram vatten åt er?" (Ps 106:33; 4 Mos 20:10; se också 5 Mos 4:21.) Men Herren var mentor åt Mose genom denna svårighet och gjorde honom ännu större. Vi gör klokt i att vara ödmjuka som Mose (se 4 Mos 12:3).
Jesus förlorade aldrig någonsin målet ur sikte! Fastän han gick omkring och gjorde så oerhört mycket gott, visste han hela tiden att försoningen väntade. Med detta i åtanke vädjade han: "Fader, fräls mig från denna stund. Nej, just därför har jag kommit till denna stund" (Joh 12:27; se också 5:30; 6:38).
Ju mer vi utvecklar kärlek, tålamod och saktmod, desto mer har vi att ge Gud och mänskligheten. Dessutom har ingen annan placerats just där vi är satta i vårt tilldelade verksamhetsområde.
Säkert för trappstegen oss till nya platser som vi kanske är ovilliga att utforska. De som framgångsrikt använder sig av trappstegen är därför stora föredömen för oss andra. Vi brukar ju ägna mer uppmärksamhet åt dem som vi i tysthet beundrar. Den hungrige förlorade sonen mindes säkert den goda maten där hemma, men också andra minnen drog honom hemåt, och han sade: "Jag vill stå upp och gå till min far" (Luk 15:18).
I kampen för vår slutliga underkastelse är vår vilja egentligen allt vi har att ge till Gud. De vanliga gåvorna och deras avledningar som vi ger honom kan med rätta stämplas "Åter Avsändaren", med stort A. Även om Gud får denna enda gåva, kommer de helt och hållet trofasta att som lön få "allt han har" (L&F 84:38). Vilken återbäring!
Under tiden ser verkligheten ser ut så här: Gud har gett oss vårt liv, vår handlingsfrihet, våra talanger och våra möjligheter. Han har gett oss våra ägodelar. Han har gett oss vår tilldelade livslängd med alla nödvändiga andetag (se L&F 64:32). Vägledda av ett sådant perspektiv undviker vi allvarliga misstag i fråga om proportioner. En del av dessa är långt mindre roande än det skulle vara att höra en dubbelkvartett och tro att det är Tabernakelkören!
Inte underligt då att president Hinckley har framhållit att vi är ett förbundsfolk och särskilt betonat sakramentets, tiondets och templets förbund. Han har kallat offer för "själva kärnan i försoningen" (Teachings of Gordon B Hinckley[1997], s 147).
Ofattbar undergivenhet uppnåddes av Frälsaren då han stod inför försoningens ångest och smärta och "önskade att [han] icke skulle tömma den bittra kalken och rygga" (L&F 19:18). I en liten, ofullkomlig skala sätts också vi på prov och önskar att dessa prövningar på något sätt ska tas ifrån oss.
Betänk följande: Vad kunde sägas om Jesu verksamhet om han hade utfört ytterligare underverk men inte Getsemanes och Golgatas allt överskuggande under? Hans andra underverk medförde välsignelsen av längre liv för några och minskat lidande för andra. Men skulle dessa underverk kunna jämföras med den universella uppståndelsens största under? (Se 1 Kor 15:22.) Undret med bröden och fiskarna gav mat åt en hungrande skara. Men mottagarna blev snart hungriga igen, medan de som får del av livets bröd aldrig mer behöver hungra (se Joh 6:51, 58).
Då vi begrundar och strävar mot helgelse är det förståeligt om vi skälver invärtes inför vad som kan komma att krävas. Men Herren har sagt till tröst: "Min nåd är eder nog" (L&F 17:8). Tror vi honom verkligen? Han har också lovat att göra det svaga starkt (se Ether 12:27). Är vi verkligen villiga att underkasta oss den processen? Men om vi vill ha fullheten kan vi inte undanhålla en del nu!
Att låta vår vilja i allt högre grad uppgå i Faderns vilja betyder i själva verket en allt starkare personlighet, som tänjts och har större förmåga att ta emot "allt som Gud har" (L&F 84:38). Hur skulle vi kunna anförtros hans "allt" innan vår vilja är mycket mer lik hans? Inte heller skulle "allt" kunna helt förstås av den som är endast delvis hängiven.
Egentligen är det vårt blivande jag som vi sviker genom att undanhålla vilken "del" det än handlar om. Vi behöver därför inte fråga "Herre, inte är det väl jag?" (Matt 26:22). Låt oss hellre fråga: "Herre, är det detta?" om våra enskilda stötestenar. Vi kan ha känt till svaret länge och behöver kanske snarare egen beslutsamhet än hans svar.
Den största glädjen i Guds givmilda plan är sist och slutligen förbehållen dem som är villiga att tänja sig och betala priset för att färdas till hans konungsliga rike. Bröder och systrar, kom, låt oss vandra den vägen!
I hans namn som sträcker ut sin hand till oss (se L&F 103:17; 136:22), ja, Jesu Kristi namn, Amen!
Previous
