Barn President Boyd K. Packer tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum I det vi tror på, i det vi undervisar om, finns råd, befallningar, ja, varningar om att vi ska beskydda, älska, ta hand om och "lära barnen att vandra på sanningens och dygdens vägar". För många år sedan i Cuzco, högt uppe i de peruanska Anderna, höll äldste A Theodore Tuttle och jag ett sakramentsmöte i ett långsmalt rum med en dörr som vette ut mot gatan. Det var kväll och det var mycket kallt. Medan äldste Tuttle talade, dök en liten pojke upp i dörröppningen. Han var kanske sex år gammal. Han var naken så när som på en trasig skjorta som räckte honom till knäna. Till vänster om oss stod en tallrik på ett litet bord med brödet till sakramentet. Gatubarnet såg brödet och flyttade sig framåt längs väggen, tum för tum, i riktning mot det. Han var nästan framme vid bordet när en kvinna i mittgången såg honom. Med en sträng nick förvisade hon honom ut i kvällen. Jag suckade inom mig. Senare återvände pojken. Han smög sig längs väggen och kastade hastiga blickar på brödet och mig. Han närmade sig det ställe där kvinnan skulle kunna få syn på honom igen. Jag sträckte ut armarna, och han kom springande till mig. Jag höll honom i knät. Sedan, som någonting symboliskt, satte jag honom i äldste Tuttles stol. Efter avslutningsbönen rusade han till min stora sorg ut i kvällen. När jag kom hem igen berättade jag för president Spencer W Kimball om honom. Han blev djupt rörd och nämnde det i ett konferenstal. Han berättade för andra om händelsen och mer än en gång sade han till mig: "Den upplevelsen har vida större betydelse än du nu anar." Jag har aldrig glömt det där lilla gatubarnet. Många gånger i Sydamerika har jag sökt efter honom i människors ansikten. När han återkommer i mina tankar, är det också andra jag minns. Efter andra världskriget en kylig natt på en tågstation i södra Japan hörde jag en knackning på tågfönstret. Där stod en pojke, också han i trasig skjorta, med en trasa bunden om den svullna käken. Hans huvud var täckt av skabb. Han höll upp en rostig konservburk och en sked, symbolen för en föräldralös tiggare. När jag försökte öppna dörren för att ge honom pengar körde tåget i väg. Jag ska aldrig glömma den hungrige lille pojken som stod där i kylan och höll upp sin tomma konservburk. En sjuk liten förstaklassare låg på sjukhuset vid en statlig skola för indianer. Han hade feber och näsan rann. Jag öppnade ett paket från hans mor, som befann sig långt borta på ett reservat. Inslaget i en kartong som av påskriften att döma tidigare innehållit bildelar — vilken hon med all sannolikhet fått på handelsstationen — låg litet navajobröd och fårkött. Det var en julklapp till hennes lille pojke. Nyligen såg jag på nyheterna den där långa, vanliga raden av flyktingar. Och som vanligt var det barn som bar på barn. En liten flicka klängde sig fast överst på ett stort bylte som modern bar på. Medan de långsamt och under tystnad gick förbi, såg hon in i kameran. Det allvarsamma lilla svarta ansiktet och de stora svarta ögonen tycktes fråga: "Varför?" Barn är det förflutna, nuet och framtiden. De är fulländade och värdefulla. Varje gång ett barn föds förnyas världen i oskuld. Jag tänker ständigt på och ber för barnen och ungdomarna och deras föräldrar. Nyligen var jag närvarande vid ett sakramentsmöte som hölls av barn med speciella behov. Alla var syn- eller hörselskadade eller förståndshandikappade. Alla hade de fått en tonåring som följeslagare. De sjöng och spelade för oss. Mitt emot oss på första raden stod en ung flicka och tecknade för dem bakom oss som inte kunde höra. Jenny bar ett kort vittnesbörd. Sedan talade hennes föräldrar. De berättade om den stora vånda de känt, när de fick veta att deras barn aldrig skulle kunna leva ett normalt liv. De berättade om de ändlösa, vardagliga prövningar som följde. När andra stirrar eller skrattar, lägger Jennys bröder en beskyddande arm om henne. Modern berättade sedan för oss om den kärlek och stora glädje som Jenny hade fört med sig till familjen. Dessa föräldrar har lärt sig att "efter stor bedrövelse kommer välsignelsen" (L&F 103:12). Jag såg hur de hade sammansvetsats av motgångarna och förädlats till renaste guld — till sanna sista dagars heliga. De berättade för oss att Jenny adopterar fäder. Så när jag skakade hand med henne sade jag: "Jag är farfar." Hon såg upp på mig och sade: "Ja, jag kan se varför!" Det finns ingenting i skrifterna, det finns ingenting i det vi publicerar, det finns ingenting i det vi tror på eller undervisar om, som berättigar föräldrar eller någon annan att försumma eller misshandla eller ofreda våra egna eller någon annans barn. I skrifterna, i det vi publicerar, i det vi tror på, i det vi undervisar om, finns däremot råd, befallningar, ja, varningar om att vi ska beskydda, älska, ta hand om och "lära barnen att vandra på sanningens och dygdens vägar" (Mosiah 4:15). Att svika dem är helt otänkbart. Några av de skarpaste varningarna och hårdaste straffen i uppenbarelserna hänför sig till små barn. Jesus sade: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup" (Matt 18:6). På profeten Mormons tid ville några, som inte förstod att små barn är "oförvitliga för Gud" (Mosiah 3:21) och "levandegjorda i Kristus" (Moroni 8:12), döpa små barn. Mormon sade att de "förnekade Kristi barmhärtighet och aktade hans försoning och hans återlösnings kraft för intet" (Moroni 8:20). Mormon tillrättavisade dem strängt och sade: "Den som tror att små barn behöva dop är förgiftad av ondska och fången i orättfärdighetens bojor, ty han har varken tro, hopp eller kärlek, och därför, om han skulle dö, medan han så tror, skulle han gå ned till helvetet . . . Se, jag talar djärvt, emedan jag har myndighet från Gud" (Moroni 8:14, 16). Inte förrän barn uppnår den ansvarighetsålder som Herren har satt till åtta års ålder (se L&F 68:27) behöver de döpas. Före den åldern är de oskyldiga. Barn ska varken förbigås eller försummas. De får under inga omständigheter misshandlas eller ofredas. Barn får inte överges eller stötas bort genom skilsmässa. Föräldrar är skyldiga att sörja för sina barn. Herren sade: "Alla barn kunna fordra att föräldrarna skola försörja dem, tills de hava uppnått myndig ålder" (L&F 83:4). Vi ska ta hand om deras fysiska, deras andliga och deras känslomässiga behov. Mormons bok lär: "I skolen icke låta edra barn gå hungriga eller nakna. Ej heller skolen I tillåta dem att överträda Guds lagar och strida och kiva med varandra samt tjäna djävulen, vilken är mästaren i synd och som är den onde ande om vilken våra fäder hava talat, han, som är all rättfärdighets fiende" (Mosiah 4:14). Inget kan jämföras med en far som är ansvarsfull och som i sin tur lär sina barn att känna ansvar. Inget kan jämföras med en mor som är hos dem för att trösta dem och skänka tillförsikt. Kärlek, beskydd och ömhet är av största värde. Herren sade: "Jag har befallt eder att uppfostra edra barn i ljus och sanning" (L&F 93:40). Alltför ofta lämnas en förälder ensam att uppfostra barnen. Herren har ett sätt att stärka den föräldern att själv klara av det som borde vara två föräldrars ansvar. Om någon av dem uppsåtligt överger sina barn är det ett ytterst allvarligt fel. Jag tänker ofta på en annan pojke. Vi träffade honom när det var examensdag i seminariet i en avsides belägen stad i Argentina. Han var välklädd och välnärd. Eleverna gick längs mittgången fram till förhöjningen. Där var tre rätt så höga trappsteg. Pojken kunde inte klara det första trappsteget, eftersom hans ben var för korta. Han var dvärg. Det var då vi märkte att bakom honom marscherade två handfasta unga män som ställde sig på varsin sida om honom och vänligt lyfte upp honom på förhöjningen. Efter mötet lyfte de ner honom igen och marscherade sedan ut med honom. De var hans vänner och tog hand om honom. Den här pojken kunde inte nå det första trappsteget utan att lyftas upp av sina vänner. De som kommer in i kyrkan kommer som barn, andligt sett. De behöver någon, någon vän, som kan lyfta upp dem. Om vi utformar stegen efter dopet så att de endast passar dem som har långa, starka ben, bortser vi från det som Herren sade i uppenbarelserna. Profeterna har sagt att vi "borde [vara] lärare . . . [och undervisa om] de första grunderna av Guds ord, [ty de] behöver mjölk, inte fast föda . . . Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont" (Heb 5:12, 14). Aposteln Paulus skrev: "Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte. Den tålde ni ännu inte, och det gör ni inte nu heller" (1 Kor 3:2). I en uppenbarelse som gavs 1830, kort innan kyrkan grundades, manade Herren till försiktighet: "Ty de kunna icke tåla fast föda nu utan måste hava mjölk. Därför få de icke veta dessa ting, så att de icke omkomma" (L&F 19:22). Vi måste vara försiktiga så att inte vi gör det där första steget för högt eller avpassar det för dem med långa, starka ben och lämnar de andra utan någon vän som kan lyfta dem. När några av lärjungarna visade bort dem som bar fram små barn, sade Jesus: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty himmelriket tillhör sådana" (Matt 19:14). När hans lärjungar frågade vad slags män de borde vara, ställde Jesus ett litet barn mitt ibland dem (se Matt 18:2–3). Om vi inte "blir som ett litet barn, . . . kan vi ingalunda ärva Guds rike" (3 Nephi 11:38). Jag känner en djup oro för barnen och deras föräldrar i mitt sinne och hjärta och i min själ. Under årens lopp har jag undrat vad president Kimball menade, när han påminde mig om gatubarnet i Cuzco och upprepade: "Den upplevelsen har vida större betydelse än du nu anar." En dag tillade han: "Du höll en nation i knät." Nu när jag är nästan 78 år förstår jag vad president Kimball såg. Jag vet vad han menade. Den pojken i Cuzco och pojken i Japan och de andra barnen runtom i världen har ett starkt inflytande på vad jag tänker och vad jag känner och vad jag mest intensivt ber om. Jag tänker ständigt på små barn och deras föräldrar som anstränger sig att uppfostra dem i en alltmer farofylld tid. I likhet med bröderna har jag rest världen över. I likhet med de andra bröderna har jag haft förtroendeposter inom skolväsendet, i affärsvärlden, i stat och kommun och i kyrkan. Jag har skrivit böcker och, liksom de, fått hedersbetygelser, utmärkelser, diplom och plaketter. Sådana hedersbetygelser får vi på grund av den ställning vi har eller har haft. De är oförtjänta. När jag försöker bedöma värdet av detta, finns det något som jag värdesätter mer än något av alltsamman — mer än allt det andra tillsammans. Det som är av störst värde för mig är hur våra söner och döttrar och deras hustrur och män behandlar sina barn och hur våra barnbarn i sin tur behandlar sina små. När det gäller att förstå vårt förhållande till vår himmelske Fader, är det som min hustru och jag har lärt oss som föräldrar och far- och morföräldrar och som är mest värt att veta, något som vi har lärt oss av våra barn. Den välsignelsen har jag fått som en gåva av min hustru. Herren sade om sådana kvinnor: "En hustru blev given åt en man på det de skulle föröka sig och uppfylla jorden enligt min befallning och fullborda löftet, som min Fader gav, förrän världens grund lades, samt för sin upphöjelse i de eviga världarna, att de må föda människosjälar, ty häri fortsättes min Faders gärningar, att han må förhärligas" (L&F 132:63). Med sådana kvinnor som mödrar till barn inser vi varför Herren uppenbarade "att stora ting kan krävas av deras fäders händer" (L&F 29:48). Jag bär vittnesbörd om att evangeliet är sant, och kraften i det är avsett att välsigna små barn. Jag ber innerligt att barnen och ungdomarna och deras föräldrar må få den Helige Andens gåva, att den må vägleda och beskydda dem, att den må bära vittnesbörd i deras hjärtan om att Jesus är Kristus, Guds Son, Faderns Enfödde. I Jesu Kristi namn, amen.