Tjäna dig till godo Biskop Richard C. Edgley förste rådgivare i presiderande biskopsrådet Ur våra motgångar kan vi hämta våra största triumfer, och dagen kan mycket väl komma då vi som en följd av våra utmaningar förstår de välbekanta orden, "tjäna dig till godo". För en tid sedan fick jag ett anonymt brev från en förkrossad mor, som uttryckte sin sorg och smärta över en son som hade begått allvarliga överträdelser och svårt skadat oskyldiga nära och kära. Efter det att jag mottagit hennes anonyma brev har jag känt en stor önskan att uttrycka min kärlek till henne och andra i liknande omständigheter och på så sätt försöka skänka en del tröst och hopp till dem som anonymt och privat bär tunga bördor, som ofta bara de själva och en kärleksfull Fader i himlen har kunskap om. Jag vet, syster Anonym, att vad jag kommer att säga endast är en påminnelse, men det är ännu ett vittne om det som du redan känner till. När profeten Joseph Smith led under vad som måste ha varit en av hans mörkaste stunder, instängd i en fängelsehåla i Liberty, utropade han: "O Gud, var är du?" (L&F 121:1), tröstade Herren honom med dessa ord: "Vet, min son, att allt detta skall giva dig erfarenhet och tjäna dig till godo." (L&F 122:7.) Hur svårt är det inte, och hur främmande kan det inte verka, att se det goda i våra personliga tragedier och lidanden. Hur orimliga verkar inte orden "tjäna dig till godo". En insikt om Kristi återlösningsplan kan emellertid hjälpa oss att få rätt perspektiv. I vår förjordiska tillvaro framlade vår Fader i himlen sin plan för jordelivet, den plan som Alma kallade för "lycksalighetsplanen" (Alma 42:8). Jag tror att vi alla förstod att vi, genom att komma till jorden, skulle utsättas för alla jordiska erfarenheter, däribland de inte så behagliga prövningarna smärta, lidande, hopplöshet, synd och död. Det skulle finnas motsatser och motgångar. Och om detta var allt vi visste om planen så tvivlar jag på att någon av oss med glädje skulle ha omfattat den, att vi skulle ha jublat: "Det är vad jag alltid velat ha — smärta, lidande, hopplöshet, synd och död." Men allt sattes in i sitt rätta sammanhang, och blev acceptabelt, till och med önskvärt, när en äldre broder steg fram och erbjöd sig att gå ner och ställa allt tillrätta. Ur smärta och lidande skulle han skänka frid. Ur hopplöshet skulle han frambringa hopp. Ur överträdelse skulle han frambringa omvändelse och förlåtelse. Ur döden skulle han frambringa livets uppståndelse. Och efter denna förklaring och detta givmilda erbjudande drog var och en av oss slutsatsen: "Jag kan göra det. Den risken är värd att ta." Och detta var det beslut vi fattade. Den ofattbara omfattningen av Kristi barmhärtighet och hans försoning förklaras av Amulek i Almas 34:e kapitel i Mormons bok. Amulek förklarar att det behövdes ett "stort och sista offer" (Alma 34:10). Därefter tydliggör han att detta inte kan vara ett offer av ett djur eller en fågel, likt de offer människan redan kände till. En Gud måste offras — Jesus Kristus. För detta måste vara ett oändligt och evigt offer. Sålunda utfördes offret och genom tro befinner vi oss på den resa som vi kallar jordelivet. Till följd därav sörjer våra hjärtan när ett barn oförklarligt går bort, eller när en älskad anförvant blir oväntat sjuk eller drabbas av handikapp. Ensamstående föräldrar kämpar för att få ekonomin att gå ihop och för att ha evangeliets trygga inflytande i sina hem. Och kanske svårast och smärtsammaste av allt är att hjälplöst bevittna hur en familjemedlem lider på grund av synd och överträdelse. Få av oss, om ens någon, slipper att vandra genom luttringens eld av motgångar och misströstan. Den ses ibland av andra, men för många är den dold och uthärdas i ensamhet. Vi skulle välja bort en stor del av hjärtesorgen, smärtan och lidandet om valet stod idag. Men vi valde det. Vi valde det när vi kunde se den fullständiga planen. Vi valde det när vi såg klart hur Frälsaren skulle rädda oss. Och om vår tro och vår insikt skulle vara lika stark idag som när vi för första gången fattade detta beslut, så tror jag att vi skulle välja samma sak igen. Utmaningen är kanske därför att ha samma slags tro under svåra tider som den vi utövade när vi först gjorde vårt val. Den slags tro som vänder ifrågasättande, till och med ilska, till ett erkännande av den makt, de välsignelser och det hopp som endast kan komma från honom som är källan till all makt, alla välsignelser och allt hopp. Den slags tro som för med sig kunskapen och förvissningen om att allt vi erfar är en del av evangelieplanen och att allt det som tycks fel till slut kommer att ställas till rätta för de rättfärdiga. Friden och insikten att uthärda med värdighet och målmedvetenhet kan bli den ljuva belöningen. Denna slags tro kan hjälpa oss att se det goda, även när livets väg tycks vara kantad endast med törnen, tistlar och vassa stenar. När Jesus och hans lärjungar gick förbi en man som varit blind sedan födseln frågade hans lärjungar: "'Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?' Jesus svarade: 'Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan detta har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom'" (Joh 9:2–3). Jag tror inte att vår Fader i himlen orsakar tragedierna och hjärtesorgerna i våra liv. Men på samma sätt som "Guds gärningar" uppenbarades i botandet av den blinde mannen, så kan också det sätt varpå vi utstår våra personliga prövningar uppenbara "Guds gärningar". Ur vår sorg kan vi hämta det ljuva och det goda som ofta hör samman med och är unikt för vår utmaning. Vi kan söka dessa minnesvärda ögonblick som ofta döljs av smärtan och ångesten. Vi kan finna frid genom att sträcka oss ut mot andra människor, när vi använder våra egna erfarenheter för att skänka hopp och tröst. Och vi kan alltid med stort allvar och tacksamhet minnas honom som led mest för att ställa allt tillrätta för oss. Och genom att göra detta kan vi finna styrka att bära våra bördor med frid i hjärtat. Och då kan "Guds gärningar" uppenbara sig. På tal om Kristi försoning tycker jag om ordbokens definition av "oändlig" och "evig" eftersom jag tror att det beskriver precis vad Gud menade.Oändligbetyder "utan begränsningar". Och definitionen avevigär "utan begynnelse eller ände" (The American Heritage Dictionary of the English Language,4th uppl [2000], "infinite", "eternal" s 898, 611). Detta innebär, syster Anonym, att försoningen är till för dig i ditt lidande. Den är personlig, eftersom han är nära förtrogen med dina prövningar och sorger, för han har redan erfarit dem. Det innebär att vi alla kan få en ny start i livet — även en son som begått allvarliga överträdelser. Det innebär att vi, när vi genomlider livets prövningar och svårigheter nedtyngda av hopplöshetens känslor, inte behöver inrikta oss på var vi har varit, utan vart vi är på väg. Vi inriktar oss inte på vad som har varit, utan på vad som kan bli. De flesta av oss skulle säkerligen hellre lära sig livets svåra läxor i den trygga omgivningen av en Söndagsskoleklass eller i värmen från en brasa under en familjens hemafton. Men låt mig påpeka att det var från de kalla, mörka hörnen i fängelset i Liberty som det kom några av de vackraste, mest tröstande skriftställen som getts till människan: "Allt detta skall giva dig erfarenhet och tjäna dig till godo." På samma sätt kan vi ur våra motgångar hämta våra största triumfer, och dagen kan mycket väl komma då vi som en följd av våra utmaningar förstår de bekanta orden, "tjäna dig till godo". Av skrifterna lär vi oss att när Frälsaren begav sig in i Getsemane örtagård för att betala det yttersta priset för våra överträdelser och vårt lidande, blödde han ur varje por (se L&F 19). Jag tror, syster Anonym, att han i sin outsägliga smärta blödde en droppe blod för dig. Han blödde en droppe för din son och han blödde en droppe för mig. Jag tror på bön. Jag tror på tro. Jag tror på omvändelse. Jag tror på återlösningens kraft. Och ja, syster Anonym, jag tror på dig. Och det gör även en kärleksfull Fader i himlen. I Jesu Kristi namn, amen.