Gayle M. Clegg
andra rådgivare i Primärs generalpresidentskap
Varje barn behöver regelbundet höra: "Vi vet vem du är. Du är värdefull. Du kan utföra mycket. Du är en bra person."
När jag var ung mor, flyttade min man och jag till Sydamerika tillsammans med våra fem barn under åtta års ålder. Ingen av oss kunde språket, men det var särskilt svårt för min sexåring. Vi beslöt oss för att låta henne gå i förskolan med de fyra år gamla barnen, trots att hon egentligen skulle ha börjat i första klass. Vi hoppades att umgänget med de yngre barnen skulle vara mindre skrämmande för henne och att det kanske skulle hjälpa henne att lära sig tala portugisiska.
Men min dotter var lika främmande för barnen som de var för henne. Hon fick kämpa varje dag och jag led med henne när jag följde henne till skolan varje morgon och väntade sedan på att hon skulle komma hem, nedslagen, vid dagens slut.
En dag var några av barnen särskilt ovänliga mot henne. Några kastade till och med sten på henne och mobbade henne under råa skratt på rasten. Hon kände sig rädd och sårad och beslöt sig för att inte gå tillbaka till klassrummet.
När hon satt där ensam medan skolgården tömdes på barn, kom hon ihåg vad vi hade lärt henne om ensamhet. Hon kom ihåg att vår himmelske Fader alltid är nära sina barn och att hon kunde tala med honom när som helst, inte bara vid sängdags. Han skulle förstå hennes hjärtas språk. I ett hörn av skolgården böjde hon huvudet och bad en liten bön. Hon visste inte vad hon skulle be om, så hon bad att hennes far och mor skulle vara hos henne för att skydda henne. När hon började gå tillbaka till klassrummet kom hon att tänka på en primärsång.
Jag ofta är ute på ängar så gröna
och plockar buketter av blommor så små.
Jag plockar dem alla, båd' gula och röda,
till min lilla mamma, som alla skall få.
("Blommor till mamma", Barnens sångbok, nr 109)
När hon öppnade ögonen, lade hon märke till en liten blomma som växte i en spricka i betongen. Hon plockade den och lade den i fickan. Hennes bekymmer med de andra barnen försvann inte, men hon gick tillbaka till klassrummet med känslan av att hennes föräldrar var hos henne [sista raden på den engelska sången lyder "kära mor, alla blommor påminner mig om dig" ö a].
Var och en av oss har, precis som min sexåriga dotter, känt oss bortkomna eller osäkra i ett främmande land. Kanske ert främmande land bestod av att lära er algebrans eller kemins språk. Kanske kändes det som om ni kom till ett främmande land när ni gick med i kyrkan, även om ni blev medlem i ert hemland. Föreställ er hur en ny medlem känner sig. Ord somkallelse,presiderande biskopsrådoch ävengeneralauktoritetbehöver förklaras.
Tänk på våra missionärer som har förstått och hörsammat den Helige Andens maningar om att kyrkan är sann, men som nu står inför utmaningen att lära sig både evangeliet och ett främmande språk på samma gång. Jag förundras när jag tänker på deras mod.
Våra liv är fyllda med många tillfällen då vi känner den frustration som kommer av att lära sig ett främmande språk. Det finns emellertid ett språk som är universellt. Orden "kära mor, alla blommor påminner mig om dig" gav ett gensvar i en liten flickas hjärta. En primärsång och en blomma var en besvarad böns bekanta språk.
När Jesus under en tid hade undervisat folket i templet i Ymnighet, märkte han att folket inte hade förstått allt han hade sagt. Han bad dem gå hem och begrunda och be tillsammans med sina familjer och förbereda sig för hans besök nästa dag.
Men när "han åter [såg] på mängden och märkte att deras tårar runno och de blickade oavvänt på honom, som om de ville bedja honom om att dröja något längre hos dem . . .
tog [han] deras små barn ett efter ett och välsignade dem . . .
Och han talade till de församlade och sade till dem: Sen edra små!
När de blickade omkring sig . . . sågo [de] . . . änglar nedstiga ur himmelen, som om det vore mitt i eld. De kommo ned och omringade dessa små . . . och änglarna betjänade dem" (3 Ne 17:5, 21, 23–24).
Att "omringa" med vårt vittnesbörds eld är ett språk som vi alla måste lära oss tala och förstå.
Det första som varje barn i världen som kommer till Primär får lära sig är "Jag är Guds lilla barn". Barn som inte är mer än arton månader gamla kan peka på sig själva och med fingerspel upprepa orden:
"Min himmelske Fader känner mig
och vet vad jag tycker om.
Han vet vad jag heter och var jag bor.
Jag vet att han älskar mig också"
(Primär1, s 2).
När jag för många år sedan undervisade i sjätte klass i skolan, fördes en fjorton år gammal pojke, klädd som om han tillhörde gatans gäng, in i mitt klassrum. Han var två år äldre och fyra år större än de andra 30 eleverna. Jag upptäckte snabbt att Brian inte kunde läsa, att han inte hade gått regelbundet i skolan och att han hade bott i olika fosterhem i ett antal städer.
Det var dags att sätta skolbetygen och jag åkte till skolan på min lediga dag för att avsluta betygsättningen av barnens skoluppgifter och sätta deras skolbetyg. När jag gick in i klassrummet för att hämta alla papper såg jag att Brian hade orsakat kaos i klassen. Jag föreslog för min tacksamma lärarkollega att jag skulle ta Brian med mig. Med några bildrika ABC-böcker gick vi till biblioteket och på vägen dit pratade vi om fotboll.
Vi satte oss ner vid ett bord där jag kunde arbeta med att sätta skolbetygen. Jag frågade honom om han någonsin fått ett skolbetyg.
Han skakade på huvudet och sade: "Nej." Jag frågade om han ville ha betyg från skolan.
Han såg mig rakt i ögonen: "Bara om det står att jag varit en snäll pojke."
Jag skrev ett särskilt skolbetyg åt honom där jag betonade hans starka sidor. Jag skrev hans fullständiga namn på det och skrev om hans förmåga att inkludera alla och få dem att skratta. Jag skrev särskilt om hans förkärlek för idrott. Det var inte ett traditionellt skolbetyg, men det verkade glädja honom. Inte långt därefter försvann Brian från vår skola och det sista jag hörde om honom var att han bodde i en annan delstat. Jag hoppades att han hade mitt skolbetyg i fickan där det stod att han varit en snäll pojke, var han än befann sig.
En dag kommer vi alla att få ett slutbetyg. Kanske kommer vi att dömas efter hur väl vi har uppmärksammat varandras godhet. Varje barn behöver regelbundet höra: "Vi vet vem du är. Du är värdefull. Du kan utföra mycket. Du är en bra person."
Jag älskar att höra berättelser om pionjärbarn. Det berättas alltid om hur deras föräldrar vandrade till Saltsjödalen. Men i en primärsång lyder orden så här:
När jag tänker på pionjärerna,
tänker jag på modiga kvinnor och män.
Jag tycker om att minnas att barnen också vandrade.
Jag skulle så gärna ha gått med dem.
("Whenever I Think about Pioneers",Children's Songbook, s 222)
Susan Madsen återger en berättelse om Agnes Caldwell i Willies handkärrekompani. De råkade ut för kraftiga stormar och led hemskt av hunger och köld. Undsättning kom med vagnar fyllda med livsmedel och filtar, men det fanns inte tillräckligt med plats för att alla skulle få åka. Även efter undsättningen fick större delen av folket fortsätta sin mödosamma vandring i många mil tills de kommit fram till dalen.
Nioåriga Agnes var för trött för att fortsätta gå. Kusken märkte hur hon tappert försökte hålla takt med vagnen och frågade om hon ville åka med. Hon berättar med egna ord vad som hände därefter.
"Han lutade sig ner, fattade tag i min hand och manade samtidigt på hästarna så att jag fick börja springa, på ben som . . . inte orkade springa längre. Detta fortsatte i vad som för mig tycktes vara flera kilometer. Under tiden tänkte jag att han måste vara den elakaste man som någonsin levt på jorden eller som jag någonsin hört talas om . . . Just när jag trodde att jag inte kunde springa längre, stannade han och drog upp mig i vagnen. Han tog en filt och svepte in mig i den . . . och nu kändes det varmt och skönt. Nu hade jag en chans att ändra åsikt, vilket jag också gjorde, för jag förstod att han genom att låta mig springa hade räddat mig från att förfrysa när jag satte mig i vagnen." (I Walked to Zion,[1994], s 59).
Kusken på undsättningsvagnen hade sett till att den lilla flickan sprang så långt och så fort hon kunde för att få igång blodcirkulationen i sina frusna fötter och ben. Han räddade hennes ben och kanske också hennes liv genom att låta henne hjälpa sig själv.
Våra barn får idag utstå resor lika hemska och prövande som utvandringen västerut. De ställs inför alla slags faror längs vägen. Vi behöver stärka deras ryggar så att de kan bära sina bördor, och stärka deras ben så att de kan dansa under stjärnbeströdda himlavalv. Ibland måste vi springa för att hålla takt med våra barns tro.
Vid ett annat tillfälle i 3 Nephi, när Kristus välsignade sina lärjungar, "såg [han] vänligt på dem, och hans ansiktes ljus lyste över dem" (3 Ne 19:25).
Ett vänligt ansikte säger att man är en god människa. Barn försöker vara som Jesus. De vill likna den som ler. De vill vara tillsammans med den som bemöter dem med glädje.
President Hinckley har sagt: "Barn behöver solljus. De behöver glädje. De behöver kärlek och omvårdnad" (President Gordon B Hinckley, "Rädda barnen",Nordstjärnan, januari 1995, s 57).
Detta borde vara det språk på vilket vi undervisar våra barn om evangeliet. Vad ni än har för modersmål, så lär er undervisa och tala på den innerliga bönens och det glädjefyllda vittnesbördets språk, så att änglar, både jordiska och himmelska, kan omringa oss och betjäna oss. Vi behöver lärare i evangeliet som talar lovordets och vänskapens språk. Vi behöver regelbundet ge ut andliga skolbetyg som bekräftar vår godhet i varandras ögon. Det är en välsignelse att låta barnen springa så långt de kan av egen kraft, för att stärka deras egna vittnesbörd, och vi bör le mot dem och svepa in dem i vår ömhet på kärlekens universella språk under hela den långa färden.
Jag är tacksam för den stora välsignelsen att "[se våra] små". Jag tycker om att minnas att barnen också vandrade. I Jesu Kristi namn, amen.
Previous
