Bonnie D. Parkin
Hjälpföreningens generalpresident
Om det är något jag önskar varje kvinna i denna kyrka, så är det att hon dagligen ska få erfara Herrens kärlek i sitt liv.
Bröder och systrar, det finns ett ordspråk som säger: "Vill man utvecklas ska man välkomna varje tillfälle att göra det som överstiger ens tidigare förmåga." Jag är säker på att jag kommer att utvecklas. Får jag uttrycka vårt tack till syster Smoot, syster Dew och syster Jensen för det storslagna sätt varpå de har tjänat oss medlemmar i kyrkan. Jag tackar mina rådgivare, Kathy och Anne, för deras villighet att verka. De är kvinnor med tro.
Jag är i dag så tacksam för min mor och far, för den undervisning de gav mig, för deras kärlek, för att de lärde mig att arbeta, för arbeta kan jag. Jag är tacksam för min make. Jim är en underbar livskamrat. Jag älskar honom, och jag är tacksam för hans stöd. Han är en redbar man. Jag är tacksam för mina söner och deras hustrur som har hjälpt dem att bli bättre män. Jag är tacksam för barnbarnen. Häromkvällen körde vi hem till en av våra söner för att berätta om denna kallelse. De hade redan lagt barnen. Jag sade till Brett och Angie: "Jag har kallats som generalpresident för Hjälpföreningen." Brett sade: "Skadubli president för Hjälpföreningen i hela kyrkan?" Är inte våra barn rara, så säg? Han sade vad jag hade känt sedan några veckor tillbaka.
När vi kom hem i går, fick jag ett fax från min son David och hans hustru Jennifer som bor i Belgien. David sade: "Jag vet att du klarar det, mamma. Du kanske inte kommer ihåg det, men du brukade ha ett skriftställe på kylskåpsdörren som löd: 'Men jag och mitt hus, vi vill tjäna HERREN' (Jos 24:15)." Han sade: "Jag öppnade den dörren väldigt ofta, och jag visste att du och pappa menade det." Jag är så tacksam för våra barn.
Jag är tacksam för de kvinnor i kyrkan som har varit mina vägledare, som har älskat mig, som har undervisat mig, som har trott på mig. Jag är tacksam för missionärerna i Englandmissionen London Syd, för deras godhet, för det sätt som de håller sina förbund. Jag är tacksam för de heliga i Storbritannien som älskade mig och hjälpte mig att bli en del av det underbara landet.
Ja, bröder och systrar, varför jag blev kallad vet jag inte, men jag vet att jag blev kallad. Jag lovar högtidligt att älska och stödja er, och jag ber er att ha tålamod medan jag lär mig mer om min nya roll.
Jag inbjuder alla unga vuxna kvinnor i kyrkan, var ni än är, att komma till Hjälpföreningen. Ni ska veta att ni behövs där, att vi älskar er, att vi kan ha det riktigt trevligt tillsammans. Kom och var med oss, snälla ni!
Som Wallace Stegner skrev om mormonerna: "Deras kvinnor var otroliga."1Och det är de fortfarande! Jag vet att Herren älskar kyrkans kvinnor. Om det är något jag önskar varje kvinna i denna kyrka, så är det att hon dagligen ska få erfara Herrens kärlek i sitt liv. Jag har erfarit Herrens kärlek i mitt liv, och det är jag mycket tacksam för. Jag är tacksam för den frid jag har känt.
Jag vittnar om min Frälsare Jesus Kristus. Jag vet att han lever. Jag har erfarit hans kärlek. Jag har upplevt hans förlåtelse. Jag tänker på en kvinnlig missionär som åkte hem från missionsfältet. I sitt sista vittnesbörd sade hon: "Jag kom på mission för att låta min himmelske Fader veta att jag älskade honom, för att uttrycka min uppskattning för honom och för att betala igen min skuld till honom." Hon sade: "Jag åker härifrån med en större skuld till honom än den jag hade när jag kom."
Jag vittnar om den kraft som en Guds profet har, ja, som Gordon B Hinckley har, och jag är tacksam för honom och för hans kärlek och för alla profeter som har trott på mig. Jag vittnar om allt detta i Jesu Kristi namn, amen.
SLUTNOTER
1. The Gathering of Zion: The Story of the Mormon Trail(1964),
s 13.
Previous
