Brobyggaren PRESIDENT THOMAS S MONSON förste rådgivare i första presidentskapet Jesus Kristus ... har byggt de broar som vi måste gå över för att nå vårt himmelska hem. För många år sedan läste jag The Way to the Western Sea, en bok skriven av David S Lavender. Den innehåller en fascinerande redogörelse över den storslagna färden som Meriwether Lewis och William Clark gjorde, när de ledde sin berömda expedition tvärs över den nordamerikanska kontinenten för att upptäcka landvägen till Stilla havet. Deras vandring krävde det yttersta av dem, de korsade djupa klyftor och fick gå långt till fots bärande på båtar fyllda med förnödenheter, för att hitta ett nytt vattendrag att färdas på. När jag läste om deras upplevelser tänkte jag ofta: ”Tänk om de hade haft nutidens broar att spänna över klyftorna eller de rasande vattnen.” Jag kom att tänka på magnifika broar som byggts i vår tid som gör att vi med lätthet kan korsa sådana hinder: Den vackra och berömda Golden Gate Bridge i San Francisco, den robusta Harbour Bridge i Sydney i Australien och många andra. Faktum är att vi är alla resenärer – ja, upptäcktsresande i jordelivet. Vi har inga personliga erfarenheter som hjälper oss. Vi måste korsa branta stup och stormiga vatten under vår resa här på jorden. Kanske var det sådana allvarliga tankar som inspirerade poeten Will Allen Dromgoole i hans klassiska dikt ”Brobyggaren”. En trött gammal man hade hela dagen gått, det blev kväll och kyligt och dimmigt och grått. Han kom till en ravin så farligt djup och bred, genom vilken flöt en flod så vred. ”Det sista skymningsljuset lyser upp min stig, den grymma strömmen är ingen match för mig.” När han såg sig om såg han ett skrämmande stup och började bygga en bro över ravinens djup. ”Gamle man”, sa en medvandrare,”varför detta besvär? Du slösar din tid när du bygger här. Din färd är ju slut, du har klarat dig hit ner. Du kommer aldrig den här vägen mer. Den djupa ravinen är bakom dig, vila nu i ro. Varför börjar du då bygga en bro?” Brobyggaren lyfte sin gamla magra hand: ”Min vän, i kväll kommer till ravinens andra strand en ung man som hejdas av mörkrets stup men måste ta sig över ravinens djup. Den klyfta som var så trygg för mig kan för honom bli en fördärvets stig. För hans skull kan jag inte slå mig till ro, min vän, det är för honom jag bygger en bro.”1 Diktens budskap satte igång min tankeverksamhet och lugnade min själ, för vår Herre och Frälsare Jesus Kristus var er, min och hela mänsklighetens allra störste arkitekt och brobyggare. Han byggde de broar som vi måste gå över för att nå vårt himmelska hem. Frälsarens mission förutsades. ”Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.”2 Därefter följde miraklet av hans födelse och att herdarna ivrigt kom till stallet, till modern och till barnet. Även de vise männen från öster följde stjärnan och gav sina dyrbara gåvor till det unga barnet. I skrifterna står det att Jesus ”växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över honom”3 och att han ”gick omkring och gjorde gott”4. Vilka personliga broar byggde och gick han över i jordelivet för att visa oss en väg att följa? Han visste att jordelivet skulle vara fyllt av faror och svårigheter. Han förkunnade: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”5 Jesus gav oss Lydnadens bro. Han var ett ständigt exempel på personlig lydnad då han lydde sin Faders bud. När han leddes av Anden ut i öknen för att frestas av Satan var han svag efter sin fasta. Satan lade ner all sin förmåga i de frestelser han erbjöd. Det första var att tillfredsställa Frälsarens fysiska behov, däribland hungern. På det svarade Frälsaren: ”Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.”6 Då lockade Satan med makt. Frälsaren svarade: ”Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud.”7 Slutligen erbjöds Frälsaren rikedom och världslig berömmelse. Han svarade: ”Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.”8 Aposteln Paulus inspirerades av Herren att förkunna för vår tid liksom för sin egen tid: ”Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut.”9 För att ingen må missförstå vill jag citera Ted Koppel i TV-programmet ABC Nightline: ”Det som Mose hade med sig ner från berget Sinai var inte de tio förslagen utan de tio budorden!”10 Det finns en underfundig humor i berättelsen om ett samtal mellan Mark Twain och en vän. ”Innan jag dör tänker jag gå på pilgrimsfärd till det heliga landet. Jag ska klättra upp på berget Sinai och läsa de tio budorden högt.” Twain svarade: ”Varför inte stanna hemma och lyda dem istället?” Den andra bron som Mästaren gav oss och som vi måste gå över är Tjänandets bro. Frälsaren är vårt exempel på tjänande. Fastän han kom till jorden som Guds Son tjänade han ödmjukt människorna omkring sig. Han kom från himlen för att bo på jorden som dödlig människa och för att upprätta Guds rike. Hans härliga evangelium omdanade världens tänkande. Han välsignade de sjuka. Han gjorde så att den lame kunde gå, den blinde se, den döve höra. Han uppväckte till och med döda. I Matteus 25:e kapitel berättar Frälsaren för oss om de trofasta som ska finnas på hans högra sida vid hans segerrika återkomst: ”Då skall konungen säga till dem ... Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”11 Äldste Richard L Evans sade en gång: ”Vi kan inte göra allt för alla överallt, men vi kan göra något för någon någonstans.”12 Låt mig berätta om ett tillfälle att tjäna som jag fick och som kom på ett oväntat och ovanligt sätt. Ett barnbarn till en gammal vän ringde mig. Hon frågade: ”Kommer du ihåg Francis Brems som var lärare för dig i Söndagsskolan?” Jag sade att det gjorde jag. Hon fortsatte: ”Han är nu 105 år och bor på ett litet ålderdomshem men träffar hela familjen varje söndag och ger dem en söndagsskolelektion. Förra söndagen sade han till oss: ’Kära ni, jag kommer att dö den här veckan. Var snäll och ring Tommy Monson och berätta det för honom. Han vet vad han behöver göra.’” Jag gick hem till broder Brems redan nästa kväll. Jag kunde inte tala till honom, för han var döv. Jag kunde inte skriva ner det jag ville säga, för han var blind. Vad skulle jag göra? Jag fick veta att hans familj talade till honom genom att fatta ett finger på hans högra hand och sedan skriva namnet på den som besökte honom på hans vänstra handflata följt av det man ville säga. Jag gjorde likadant och tog hans finger och stavade på hans handflata T-O-M-M-Y M-O-N-S-O-N. Broder Brems lyste upp, tog mina händer och lade dem på sitt huvud. Jag visste att han ville få en prästadömsvälsignelse. Chauffören som kört mig till ålderdomshemmet lade tillsammans med mig händerna på broder Brems huvud och vi gav honom den önskade välsignelsen. Efteråt strömmade tårarna från hans blinda ögon. Han fattade våra händer och vi läste hans läpprörelser. Han sade: ”Tack så mycket.” Precis som broder Brems hade förutsagt gick han bort samma vecka. Jag fick ett telefonsamtal och träffade sedan hans familj för att ordna med begravningen. Jag är så tacksam att jag inte sköt upp tillfället att tjäna. Tjänandets bro inbjuder oss att gå över den ofta. Slutligen, Herren gav oss Bönens bro. Han sade: ”Bed alltid, så skall jag utgjuta min Ande över dig, och stor skall din välsignelse bliva.”13 Jag ska dela med mig av innehållet i en mors brev till mig som handlar om bön. Hon skrev: ”Ibland undrar jag om jag verkligen har något inflytande på mina barn. Eftersom jag är ensamstående och måste ha två jobb för att kunna försörja oss kommer jag ibland hem till kaos, men jag ger aldrig upp hoppet. Mina barn och jag tittade på generalkonferensen på TV och du talade om bön. Min son sade: ’Mamma, du har redan lärt oss det.’ Jag sade: ’Vad menar du?’ Och han svarade: ’Jo, du har lärt oss att be och visat oss hur man gör det, och för några kvällar sedan gick jag till ditt rum för att fråga dig om någonting och du stod på knä och bad till vår himmelske Fader. Om du tycker att han är viktig så tycker jag det också.’” Brevet slutade: ”Man kan nog aldrig förstå vilket inflytande man har förrän ett barn ser att man gör det som man har försökt lära barnet att göra.” Ingen berättelse om bön påverkar mig lika starkt som den bön Jesus uppsände i Getsemane. Jag tror Lukas beskriver detta bäst: ”Jesus ... [gick] ... ut till Oljeberget, och hans lärjungar följde honom. När han kom till platsen, sade han till dem: ’Be att ni inte kommer i frestelse.’ Och han gick ett stycke ifrån dem, ungefär ett stenkast, och föll på knä och bad: ’Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din.’ Då visade sig en ängel från himlen och gav honom kraft. Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden.”14 Senare kom vandringen till korset. Hur han måste ha lidit när han gick den svåra vägen, bärande sitt eget kors. Folket hörde de ord han yttrade på korset: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”15 Långt senare förkunnade Jesus: ”’Det är fullbordat.’ Och han böjde ner huvudet och gav upp andan.”16 Dessa händelser, tillsammans med hans härliga uppståndelse, utgör den sista bron i vår trilogi: Lydnadens bro, Tjänandets bro, Bönens bro. Jesus, brobyggaren, överbryggade den stora avgrunden som vi kallar döden. ”Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande.”17 Han hjälpte oss med det som vi inte kan göra själva och därför kan mänskligheten gå över de broar som han byggde – in i det eviga livet. Jag vill avsluta genom att ändra lite på dikten ”Brobyggaren”: ”Den djupa ravinen är bakom dig, vila nu i ro. Varför börjar du då bygga en bro?” Efter mig följer i dag En skara som måste ta sig över ravinens djup. Den klyfta som var så lätt för mig Kan för dem bli en fördärvets stig. För deras skull kan jag inte slå mig till ro, min vän, det är för dem jag bygger en bro.” Må vi ha visdom och beslutsamhet nog att gå över de broar som Frälsaren byggde för var och en av oss, är min uppriktiga bön i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. James Dalton Morrison, red., Masterpieces of Religious Verse (1948), s 342. 2. Matteus 1:21. 3. Lukas 2:40. 4. Apostlagärningarna 10:38. 5. Matteus 11:28-30. 6. Matteus 4:4. 7. Matteus 4:7. 8. Matteus 4:10. 9. 1 Korintierbrevet 10:13. 10. Duke University commencement speech, 10 maj 1987. 11. Matteus 25:34-40. 12. Richard Evans’ Quote Book (1971), s 51. 13. Läran och förbunden 19:38. 14. Lukas 22:39-44. 15. Lukas 23:34. 16. Johannes 19:30. 17. 1 Korintierbrevet 15:22.