Jesus försökte att i ord och handling ådagalägga
och personliggöra för oss sin Faders, vår himmelske Faders,
sanna natur.
Bland de många storslagna ändamålen i Herrens Jesu Kristi
liv och verksamhet finns det en stor del av hans mission som ofta inte värdesätts.
Hans efterföljare vid den tiden förstod det inte till fullo och
många av dagens kristna gör det inte nu heller, men Frälsaren
själv talade om det upprepade gånger med stort eftertryck. Det är
den stora sanningen att i allt som Jesus sade och gjorde under sin livstid,
och speciellt under sin försonings lidande och offer, visade han oss
hurdan och vad Gud vår Evige Fader är, hur fullständigt hängiven
han är sina barn i alla tidsåldrar och nationer. Jesus försökte
att i ord och handling ådagalägga och personliggöra för
oss sin Faders, vår himmelske Faders, sanna natur.
Han gjorde detta åtminstone delvis därför att vi alla, både
då och nu, behöver lära känna Gud bättre för
att kunna älska honom djupare och lyda honom mer fullkomligt. Som det
står både i Gamla och Nya testamentet: Det främsta av alla
buden är: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta,
av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.
Detta är det största och främsta budet.”1
Det är alltså helt naturligt att profeten Joseph Smith lärde: ”Det är
evangeliets första princip att med säkerhet känna Guds karaktär.
Jag vill att ni alla ska känna honom”, sade han, ”och vara
förtroliga med honom”.2 Vi måste ha ”en rätt uppfattning
om hans ... fullkomliga egenskaper ... [samt beundran för] hans
karaktärs upphöjdhet”3. Sålunda är de
första orden vi yttrar i vår trosbekännelse: ”Vi tror
på Gud den evige Fadern.”4 Vilket Jesus verkligen gjorde.
Samtidigt som Frälsaren erkände sin egen unika roll i den gudomliga
planen, inledde han sin bön med: ”Detta är evigt liv att de
känner dig, den ende sanne Guden.”5
Efter att generationer av profeter försökt undervisa den mänskliga
familjen om Faderns vilja och sätt, oftast inte med någon större
framgång, sände Gud i ett sista försök att få oss
att lära känna honom, sin Enfödde och fullkomlige Son, skapad
i hans exakta likhet och avbild, till att leva och verka bland dödliga
människor i livets stränga vardag.
Att komma till jorden med ett sådant ansvar, att representera Elohim –
att tala som han skulle ha talat, att döma och tjäna, älska
och varna, visa tålamod och förlåta som han skulle ha gjort –
detta är en plikt så överväldigande att varken ni eller
jag kan fatta en sådan sak. Men Jesus förstod, och med den lojalitet
och beslutsamhet som är betecknande för ett gudomligt barn, uträttade
han det. När så lovorden och äran började komma, riktade
han ödmjukt all lovprisning mot Fadern.
”Gärningarna är [Faderns] verk”, sade han uppriktigt. ”Sonen
kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser
Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen.”6 Vid
ett annat tillfälle sade han: ”Jag talar vad jag har sett hos min
Fader.” ”Jag gör [inte] något av mig själv
utan talar vad Fadern har lärt mig.” ”Jag har inte kommit
ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som
har sänt mig.”7
Jag kommer med min egen innerliga förkunnelse om Gud vår evige
Fader denna morgon, därför att en del människor i dagens värld
lider av en beklämmande missuppfattning om honom. Bland dessa människor
finns det en tendens att känna sig fjärran från Fadern, även
främmande för honom, om de överhuvudtaget tror på honom
alls. Och om de tror, finns det många som säger att de kanske
skulle känna sig hemma i Jesu armar, men tanken på Guds stränga
anlete får dem att känna sig illa till mods.8 Genom
en felläsning (och i vissa fall säkert en felöversättning)
av Bibeln, anser dessa att Gud Fadern och Jesus Kristus, hans Son, har mycket
olika uppgifter, fastän Guds Son är densamme i både Gamla
och Nya testamentet, där han alltid handlar under Faderns vägledning,
som själv är densamme ”i går, i dag och evinnerligen”9.
När vi begrundar dessa missuppfattningar inser vi att ett av Mormons
boks anmärkningsvärda bidrag är dess fullkomligt konsekventa
syn på gudomligheten i hela denna majestätiska bok. Här finns det inga luckor som mellan Malaki och Matteus, ingen paus
medan vi ändrar teologisk riktning, inget missförstånd om
Gud som enträget, kärleksfullt och trofast verkar på varje
sida i denna uppteckning från början till slut. Ja, för att
kunna ge tillbaka världen dess bibel och en rätt uppfattning om
Gud, har vi i Mormons bok en enhetlig uppfattning om Gud i hela hans härlighet
och godhet, hela hans rikedom och komplexitet – och däri inkluderas speciellt,
som återigen visats genom en personlig uppenbarelse, hans Enfödde
Son, Jesus Kristus.
Vi är djupt tacksamma för alla skrifterna, särskilt återställelsens
skrifter som undervisar oss om majestätet hos varje medlem i gudomen.
Så underbart det vore, till exempel, om hela världen ville ta
emot och acceptera uppfattningen om Fadern som så vackert beskrivs
i Den kostbara pärlan.
Där, i en stor vision av mänskligheten som himlen öppnade
för Enok och efter att ha sett både jordelivets välsignelser
och besvärligheter, vände han sin blick mot Fadern och häpnade över
att se honom gråta. Han säger i förundran och häpnad
till den mäktigaste varelsen i universum: ”Huru kommer det sig
att du kan gråta? ... Du är ... rättvis, du är barmhärtig
och nådig evinnerligen ... Frid ... är din trons boning, och barmhärtighet
skall gå framför ditt ansikte och icke hava någon ände;
huru kan du då fälla tårar?”
Med överblick över händelser i nästan alla tidsåldrar
svarar Gud: ”Se, dessa dina bröder. De äro mina egna händers
verk, och ... jag [har] även bjudit [dem] att älska varandra
och att välja mig, sin Fader, men se, de äro kärlekslösa
och hata sitt eget blod ... Varför skulle himlarna icke gråta,
när de se huru dessa skola lida?”10
Denna enda mäktiga bild lär oss mer om Guds sanna natur än
alla teologiska avhandlingar någonsin skulle kunna förmedla. Den
hjälper oss också att tydligare förstå den intensiva
stunden i liknelsen om olivträdet i Mormons bok, när, efter att
ha grävt omkring trädet och gödslat det, vattnat och rensat,
beskurit och inympat grenar, vingårdens store Herre kastar ifrån
sig spaden och trädgårdssaxen och med tårfylld röst
ropar till alla som vill lyssna: ”Vad mera kunde jag hava gjort för
min vingård?”11
Vilken outplånlig bild av Guds engagemang i vårt liv! Vilken
vånda hos en förälder som ser att barnen inte vill välja
honom eller ”Guds evangelium”11 som han har sänt!12 Hur
lätt att älska någon som älskar oss så högt!
Naturligtvis har seklernas långsamma drift bort från en tro
på en sådan fullkomlig och kärleksfull Fader inte varit
till någon hjälp för alla vilsegångna generationers
människogjorda trosåskådningar som beskriver Gud både
som en okänd Gud och en som det inte går att lära känna –
utan form, passioner, oåtkomlig, andelik, och som kan vara överallt
och ingenstans på samma gång. Detta beskriver förvisso inte
den varelse vi ser genom dessa profeters ögon. Inte heller stämmer
det med den levande och förkroppsligade Jesus av Nasaret som ”utstrålar
Guds härlighet och ... uppenbarar [Faderns] väsen”13.
I den bemärkelsen kom inte Jesus för att förbättra Guds
uppfattning om människan på långt när så mycket
som han kom för att förbättra människans uppfattning
om Gud och för att bönfalla dem att älska sin himmelske Fader
som han alltid älskat och alltid kommer att älska dem. De fick
alla tillfälle att förstå Guds plan, Guds makt, Guds helighet,
ja, även Guds vrede och dom. Men Guds kärlek, det stora djupet
av hans hängivenhet mot sina barn, förstod de ännu inte till
fullo – Inte förrän Kristus kom.
När Kristus mättade de hungriga, botade de sjuka, tillrättavisade
hycklare, vädjade till människorna att tro visade han oss Fadern,
han som är ”barmhärtig och nåderik, inte snar till ilska,
tålmodig och full av godhet”14. Kristus förkunnade
under sitt liv, och än mer i döden, att ”detta är Guds
barmhärtighet som jag visar er, liksom min egen”. I den fullkomlige
Sonens manifestation av den fullkomlige Faderns omsorg, i deras ömsesidiga
lidande och delade sorg för allas våra synder och sorger, ser
vi till sist innebörden i orden: ”Ty så älskade Gud
världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror
på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte
sände Gud sin Son till världen för att döma världen
utan för att världen skulle bli frälst genom honom.”15
Jag bär mitt vittnesbörd denna dag om en personlig, levande Gud,
som känner våra namn, som hör och besvarar böner och
som värdesätter oss i all evighet som sina andebarn. Jag vittnar
om att mitt i universums förunderligt komplexa skeenden är vår
personliga lycka viktigare för honom än alla andra gudomliga angelägenheter.
Vi är skapade till hans avbild och likhet16, och Jesus av
Nasaret, hans enfödde Son i köttet, kom till jorden som den fullkomliga
jordiska manifestationen av hans storhet. Förutom de forntida profeternas
vittnesbörd har vi också det nutida undret i Palmyra, då Gud
Fadern och hans älskade Son, världens Frälsare, uppenbarade
sig för den unge profeten Joseph Smith. Jag bär vittnesbörd
om den uppenbarelsen och med denne profets ord förkunnar jag också: ”Vår
himmelske Fader är mera fördomsfri och frisinnad i sina åsikter
och mera oändlig i sin barmhärtighet och sina välsignelser än
vad vi kunna tro eller mottaga ... Gud ser icke på synd med [den
minsta grad av] eftergift, men ... ju närmare vi komma vår himmelske
Fader, desto mera äro vi benägna att se med medlidande på själar,
som hålla på att gå mot sin undergång. Vi känna
det som om vi önska taga dem upp på våra axlar och kasta
deras synder bakom vår rygg.”17
Jag bär vittne om en Gud som har sådana axlar. Och i det heliga
apostlaskapets anda säger jag som en som hade detta ämbete fordom: ”Kärleken
består [sålunda] inte i att vi har älskat Gud utan i
att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för
våra synder. Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är
också vi skyldiga att älska varandra”18 – och att älska
honom för evigt, ber jag. I Jesu Kristi heliga namn, amen.
SLUTNOTER
1. Markus 12:29-30; se även
Matteus 22:37-38; 5 Mosebok 6:5.
2. History of the Church, 6:305.
3. Lectures on Faith (1985)
(Föredrag över tron),
38, 42.
4. Trosartiklarna 1:1.
5. Johannes 17:3.
6. Johannes 14:10; 5:19-20.
7. Johannes 8:38, 28; 6:38.
8. Se William Barclay, The Mind of Jesus (1961),
särskilt kapitlet ”Looking
at the Cross” om denna nutida tendens.
9. Till exempel 1 Nephi 10:18;
2 Nephi 27:23; Moroni 10:19; Läran och
förbunden 20:12.
10. Moses 7:29-33, 37.
11. MBJakob 5:41, se även v 47, 49.
12. Romarbrevet 1:1.
13. Hebreerbrevet 1:3; se även 2 Korintierbrevet
4:4; Kolosserbrevet 1:15.
14. Lectures on Faith, (1985), s 42.
15. Johannes 3:16-17.
16. 1 Mosebok 1:26-27; Moses
2:26-27.
17. Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 220, 206-207.
18. 1 Johannes
4:10-11.
Previous
