Kyrkans styrka utgörs av de miljontals ödmjuka medlemmar som
var dag strävar efter att göra Frälsarens vilja.
För en tid sedan på högprästernas kvorummöte i
min församling inledde läraren lektionen med att be oss alla tala
om vem vår hjälte var och varför. De svar som medlemmarna
i tur och ordning gav var inte oväntade. Självfallet sade någon
Frälsaren, världens Återlösare. Någon annan sade
Abraham Lincoln, som frigav slavarna, ledde Förenta staterna genom ett
inbördeskrig och slutligen enade landet. Andra valde profeten Joseph
Smith och vår älskade nuvarande profet, Gordon B Hinckley. Allteftersom
var och en namngav en hjälte instämde jag tyst och erkände
att alla dessa män var värda att efterlikna och att jag skulle
vara en bättre människa om jag hade några av de egenskaper
som gjorde dessa män till stora män.
När det blev min tur att svara vände jag mig till en broder som
satt till höger om mig, några platser längre bort i raden,
och sade: ”Min hjälte är Ken Sweatfield och hans hustru Jo
Ann.” I 20 år hade jag iakttagit hur Ken och Jo Ann vårdat sin son
som låg i koma med all den kärlek och allt det tålamod som
bara en förälder kan skänka. Jag hade ofta tänkt på deras
grusade förhoppningar och på vad de måste ha drömt
om för Shanes del, innan han råkade ut för en fruktansvärd
bilolycka bara två veckor innan han skulle påbörja sin mission
i Leeds i England. Jag har iakttagit hur Ken och Jo Ann rullat ut Shane i
solljuset eller kört runt med honom i rullstolen i grannskapet och beskrivit
vad de sett, i hopp om att han skulle höra och känna, i hopp om
att den friska luften och solljuset skulle liva upp hans mycket kuvade ande.
Under 20 års tid fanns det ingen ledig dag från denna vård,
inte många kvällar hemifrån, men där fanns alltid en
anda av tro, optimism och tacksamhet – aldrig några tecken på vrede,
förtvivlan eller att de ifrågasatte Guds avsikter.
Sedan vände jag mig till brodern till vänster om mig och sade: ”Min
hjälte är Jim Newton och hans hustru Helen.” Strax efter det
att John och Helens son Zach hade kallats att åka som missionär
till Peru, omkom han i en bilolycka. När jag hörde talas om olyckan
skyndade jag mig till sjukhuset i hopp om att få höra att Zach
var vid liv och att han skulle repa sig. På ett högst värdigt
och stillsamt sätt förklarade föräldrarna att Zach nu
skulle fullgöra sin mission på andra sidan förlåten.
När jag bevittnade dessa starka föräldrars lugna beslutsamhet,
insåg jag att det i deras smärta och vånda fanns en frid
som endast kan fås genom en djup och varaktig tro på en kärleksfull
Fader och en försonande Frälsare. Min tro stärktes, och tack
vare deras inspiration stärktes även min beslutsamhet att följa
deras exempel om jag skulle behöva gå igenom liknande prövningar
och tragedier.
Jag kunde också ha svarat att min hjälte är Tom Abbott,
min trofaste hemlärare, som aldrig försummat ett hemläraruppdrag
trots att vår familj är svår att få tag på.
Jag kunde ha nämnt dussintals andra som jag beundrar och kunde kalla
mina hjältar. Många innehar inte så kallade höga eller
ledande kallelser i kyrkan, men alla är värdiga att inneha vilket ämbete
som helst. Ingen av dem är känd i vida kretsar i kyrkan, men jag är
säker på att vår himmelske Fader känner alla till namnet.
Vid de tillfällen när jag kan besöka sakramentsmötet
i min egen församling, försjunker jag ofta i tankar när jag
ser ut över församlingen och ser samma ansikten söndag efter
söndag. Somliga av dem har jag sett regelbundet på sakramentsmötet
i över 20 år. Än en gång, de flesta står inte
i rampljuset i kyrkan, men de kommer alla ståndaktigt till sina möten
och kämpar var för sig med livets svårigheter.
Dessa är de många medlemmar jag ser, beundrar och är tacksam
för. De traktar inte efter ämbeten, ledande positioner eller anseende,
men var och en av dem är på väg att förtjäna en
plats i vår Faders rike genom att klara av vardagslivets uppgifter.
De gör konsekvent det som ingen lägger märke till, det som är
föga uppseendeväckande, och ödmjukt och rättfärdigt
gör de det som är viktigt. De ställs inför svårigheter,
men genom den bittra kampen finner de den sötma som så ofta är
motgångens stilla följeslagare. Denna beskrivning mångfaldigas
hundratals gånger i tusentals församlingar runtom i världen.
De utgör Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Ja, kyrkans styrka utgörs av de miljontals ödmjuka medlemmar som
var dag strävar efter att göra Frälsarens vilja – dag för
dag, ett steg i sänder. Dessa ödmjuka medlemmar kommer från
alla nationaliteter, alla samhällsskikt och alla slag av ekonomisk bakgrund.
Bland dem finns såväl de mest högutbildade som de med en
ytterst ringa utbildning som bor i små byar på de mest avlägsna
platserna i världen – men var och en av dem har ett hjärta som pulserar
av det levande vittnesbördet om Jesus Kristus och en önskan att
tjäna Herren.
När jag har tänkt på dessa trofasta medlemmar, slås
jag av två egenskaper som de alla tycks ha. För det första,
oberoende av vilken social eller ekonomisk ställning eller position
de har, leder deras ödmjukhet till undergivenhet inför Herrens
vilja. För det andra, trots livets svårigheter och prövningar
lyckas de bevara sin tacksamhet för Guds välsignelser och det goda
i livet. Ödmjukhet och tacksamhet är i sanning lyckans två utmärkande
egenskaper.
Det berättas om ett sammanträffande mellan profeten Joseph Smith
och Brigham Young. Profeten Joseph Smith läxade upp Brigham Young inför
en större grupp bröder på grund av någon plikt som
denne hade försummat. Jag antar att alla något chockade väntade
på hur Brigham Young skulle reagera. Brigham, som senare skulle bli
känd som Herrens lejon, var långtifrån någon blyg
viol. Brigham reste sig långsamt, och med de ord som i sanning återspeglade
hans karaktär och ödmjukhet böjde han huvudet och sade: ”Joseph,
vad vill du att jag ska göra?” Snyftande sprang Joseph ner från
podiet, slog armarna om Brigham och sade med ungefär följande ord: ”Du
bestod provet, broder Brigham, du bestod provet!” (Se Truman G Madsen, ”Hugh
B Brown – Youthful Veteran”, New Era, apr 1976, s 16.)
Många av oss lever eller arbetar i en omgivning där ödmjukhet
ofta missförstås eller anses vara en svaghet. Få företag eller institutioner anser ödmjukhet ha något
värde eller ser ödmjukhet som en önskvärd egenskap hos
ledningen. Men allteftersom vi lär oss om hur Gud verkar, blir kraften
hos en ödmjuk och undergiven ande tydlig. I Guds rike börjar storhet
med ödmjukhet och undergivenhet. Dessa kompletterande dygder är
de första avgörande steg som öppnar dörren för Guds
välsignelser och för prästadömets kraft. Det spelar ingen
roll vem vi är eller hur goda våra vitsord tycks vara. Ödmjukhet
och undergivenhet inför Herren i förening med ett hjärta som är
fyllt av tacksamhet, det är vår styrka och vårt hopp.
När Herren gav kraven för medlemskap i sin kyrka sade han: ”Alla
som ödmjuka sig för Gud ... och komma fram med förkrossat
hjärta och bedrövad själ [är de som] genom dop [skola]
upptagas i hans kyrka.” (L&F 20:37)
Och därför ser vi bland kyrkans medlemmar män och kvinnor
från olika bakgrund som ödmjukt underkastar sig Guds vilja. Vi
ser den framstående direktören som vänligt och ödmjukt
tar emot och får undervisning av en ödmjuk och ibland osäker
hemlärare. Vi ser högutbildade ödmjukt följa de råd
de får av sin biskop, som ibland bara har ringa formell utbildning.
Vi ser tidigare biskopar och stavspresidenter vänligt och ödmjukt
tacka ja till kallelser att undervisa i Primärföreningen, hjälpa
till i barntillsynen eller göra i ordning hjälppaket till behövande
runtom i världen. Vi ser tusentals mogna par lämna sina komfortabla
hem för att leva under förhållanden som de inte är vana
vid, för att ödmjukt tjäna de fattiga runtom i världen
och sedan tjäna gång på gång. Vi ser fattiga i världen ödmjukt
göra uppoffringar för att dela det lilla de har med dem som har ännu
mindre. Och var och en, i sin ödmjukhet, tjänar och ger av tacksamt
hjärta och prisar Gud.
Kung Benjamin förmanade oss att vi måste bli ”såsom
ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålig, kärleksfull och
villig att underkasta [oss] allt det Herren anser tjänligt för [oss].” (Mosiah
3:19)
Genom att ödmjukt underkasta oss Faderns vilja får vi Guds kraft – ödmjukhetens
kraft. Det är kraften att övervinna livets motgångar, fridens
kraft, hoppets kraft, kraften i ett hjärta som pulserar av kärleken
till och vittnesbördet om vår Frälsare Jesus Kristus, ja,
till och med återlösningens kraft. Och Frälsaren är
vårt främsta exempel på ödmjukhetens och undergivenhetens
kraft. När allt kommer omkring var det ju detta, att han underordnade
sig Faderns vilja, som åstadkom den största och den mäktigaste
händelsen i historien. Kanske är följande ord några
av de heligaste orden i skriften: ”Men ske inte min vilja utan din.” (Luk
22:42)
Så vi har tusentals, ja, miljontals, pulserande hjärtan – hjältar,
skulle man kunna säga, men kanske en mer träffande beskrivning
vore blott och bart Frälsarens, Jesu Kristi ödmjuka efterföljare.
Och som president Hinckley har bett oss alla att göra,
gör de sitt bästa – en dag i sänder.
Må ett ödmjukt och undergivet hjärta vara vår kraft
från Gud med alla dess åtföljande välsignelser, är
min ödmjuka bön. I Jesu Kristi namn, amen.
Previous
