En varnande röst Äldste Henry B Eyring i de tolv apostlarnas kvorum Vår förmåga att påverka andra med vår varnande röst är av betydelse för alla lärjungar som ingått förbund med Jesus Kristus. Tack vare att Herren är god kallar han tjänare att varna människor för faror. Detta varnande rop blir starkare och viktigare av det faktum att de viktigaste varningarna gäller faror som människor ännu inte tror är verkliga. Tänk på Jona. Han flydde först från kallelsen från Herren att varna folket i Nineve, som var blinda för syndens faror. Han visste att orättfärdiga människor i alla tider förkastat profeterna och ibland dödat dem. Men när Jona gick till verket med tro, välsignade Herren honom med skydd och framgång. Vi kan också lära av våra erfarenheter som föräldrar och som barn. Alla som varit föräldrar har upplevt oron av att känna en fara som våra barn ännu inte kan se. Få böner är så ivriga som de föräldrars som ber om att få veta hur de ska kunna förmå ett barn att gå bort från faran. De flesta av oss har upplevt välsignelsen av att höra och lyda den varnande rösten från en förälder. Jag kan fortfarande minnas hur min mor talade milt till mig en lördagseftermiddag, när jag som liten pojke bad om lov att göra något som jag trodde var förståndigt och som hon visste var farligt. Jag är fortfarande förundrad över den förmåga hon fick, jag tror den kom från Herren, att med så få ord få mig att ändra mig. Som jag minns dem, sade hon: "Ja, jag antar att du kunde göra det. Men valet är ditt." Den enda varningen låg i den kraftiga betoningen av orden kunde och valet. Ändå var detta tillräckligt för mig. Hennes förmåga att med så få ord varna mig härstammade från tre saker som jag visste om henne. För det första visste jag att hon älskade mig. För det andra visste jag att hon själv gjort så som hon ville jag skulle göra och blivit välsignad därigenom. Och för det tredje hade hon överfört sitt fasta vittnesbörd till mig om att det val jag måste göra var så viktigt att Herren skulle tala om vad jag skulle göra om jag frågade honom. Kärlek, föredöme och vittnesbörd: det var nycklarna den dagen och det har det varit närhelst jag välsignats med att få höra och sedan iaktta varningarna från Herrens tjänare. Vår förmåga att påverka andra med vår varnande röst är av betydelse för alla lärjungar som ingått förbund med Jesus Kristus. Detta är befallningen som getts till varje medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga: "Se, jag sände ut eder för att vittna för och varna folket, och det tillkommer var och en som blivit varnad att varna sin nästa" (L&F 88:81). Denna befallning och varning för fara gavs till dem som kallades som missionärer i början av återställelsen. Men skyldigheten att varna vår nästa åligger oss alla som accepterat dopsförbundet. Vi ska tala om evangeliet med vänner och släktingar som inte är medlemmar. Vår avsikt är att inbjuda dem att få undervisning av heltidsmissionärerna som är kallade och avskilda till att undervisa. När en person valt att acceptera vår inbjudan att få undervisning, har en mycket lovande "hänvisning" skapats, och det är mycket troligare att denne går ner i dopets vatten och förblir trofast. Som medlem i kyrkan kan ni förvänta er att heltids- eller stavsmissionärer kommer att be om tillfälle att få tala med er i ert hem. De kommer att hjälpa er att göra upp en lista över personer som ni skulle kunna berätta om evangeliet för. De kanske föreslår att ni tänker på släktingar, grannar och bekanta. De kan be er sätta upp ett datum då ni ska försöka ha personen eller familjen förberedd för undervisning, kanske till och med redo att inbjuda missionärerna. Jag har varit med om detta. Tack vare att vi i vår familj accepterade denna inbjudan från missionärerna, blev jag välsignad med att få utföra dopet av en änka i 80-års åldern, som undervisats av kvinnliga missionärer. När jag lade händerna på hennes huvud för att konfirmera henne till medlem i kyrkan, kände jag mig manad att säga att hennes val att bli döpt skulle bli till välsignelse för generationer i hennes släkt, både kommande och tidigare. Hon är död nu, men om några veckor kommer jag att vara i templet med hennes son, när han beseglas till henne. Ni kanske har haft liknande erfarenheter med personer som ni inbjudit att få undervisning, och därför vet ni att det inte finns många ljuvligare stunder i livet. Herrens ord gäller missionärerna och oss allesammans: "Och om I kunnen glädja eder storligen över en enda själ, som I haven fört till mig i min Faders rike, huru mycket större glädje skolen I icke hava, om I fören många själar till mig!" (L&F 18:16). Missionärerna kommer att hjälpa och uppmuntra oss, men huruvida sådana ögonblick vid dopfunten och i templet ska komma oftare, beror i hög grad på hur vi ser på vår skyldighet och vad vi väljer att göra med den. Herren skulle inte använt sig av ordet varna om det inte funnits någon fara. Ändå är det inte många av dem vi känner som märker den. De har lärt sig att ignorera de tilltagande bevisen på samhällets trassel och att den frid de en gång trodde var möjlig saknas i deras och familjernas liv. Denna villighet att ignorera tecknen på fara kan göra det lätt för oss att tänka: Varför skulle jag tala om evangeliet med någon som verkar nöjd? Vilken fara utsätts de eller jag för om jag inte gör eller säger något? Visst, faran kan vara svår att se, men den är verklig, både för dem och för oss. Vid någon tidpunkt i den kommande världen ska till exempel alla som ni någon gång träffat veta, vad ni vet nu. De kommer att veta att enda sättet att få leva tillsammans för evigt med våra familjer och i närheten av vår himmelske Fader och hans Son, Jesus Kristus, är att välja att komma in genom porten genom dop som utförs av män som fått myndighet från Gud. De kommer att veta att det enda sättet som familjer kan vara tillsammans för evigt är att acceptera och hålla heliga förbund som erbjuds i Guds tempel på denna jord. Och de kommer att veta att ni visste. Och de kommer att minnas om ni erbjöd dem det någon erbjudit er. Det är lätt att säga: "Det är inte rätt tid nu." Men det ligger en fara i att skjuta upp. För många år sedan arbetade jag åt en man i Kalifornien. Han anställde mig, han var vänlig mot mig, han tycktes hysa stor aktning för mig. Jag kan ha varit den enda sista dagars helig som han kände väl. Jag vet inte hur många anledningar jag fann för att vänta på ett bättre tillfälle att tala med honom om evangeliet. Jag bara minns hur ledsen jag kände mig när jag fick veta, efter det att han gått i pension och jag bodde långt därifrån, att han och hans hustru omkommit när de sent en kväll körde till sitt hem i Carmel i Kalifornien. Han älskade sin hustru. Han älskade sina barn. Han hade älskat sina föräldrar. Han älskade sina barnbarn och han kommer att älska deras barn och vilja vara tillsammans med dem för alltid. Jag vet inte hur den stora massan kommer att behandlas i den kommande världen. Men jag antar att jag kommer att få träffa honom, att han kommer att se mig i ögonen och att jag i hans kommer att se frågan: "Hal, du visste. Varför sa du inget?" När jag tänker på honom, och när jag tänker på denna änka som jag döpte och på hennes familj, som nu kommer att beseglas till henne och till varandra, vill jag göra bättre. Jag vill öka min förmåga att inbjuda människor att få undervisning. Med denna önskan och med tro på att Gud ska hjälpa oss, kommer vi att göra bättre. Det är inte svårt att se hur. Kärlek kommer alltid först. En enstaka vänlig handling räcker sällan. Herren beskrev den kärlek som vi måste känna, och den kärlek som de som vi inbjuder måste märka att vi har, med följande ord: "Kärleken är tålmodig" och "allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den" (1 Kor 13:4, 7). Jag har sett vad "tålmodig" och "uthärdar allt" betyder. En familj flyttade in i ett hus i närheten av oss. Huset var nybyggt, så jag ingick i den skara grannar som tillbringade ett antal kvällar med att anlägga trädgården. Jag minns sista kvällen. Jag stod bredvid mannen i familjen när vi var färdiga. Han blickade ut över vårt arbete och sade till oss som stod i närheten: "Detta är tredje trädgården som ni mormoner anlagt åt oss och jag tror denna är den bästa." Och sedan berättade han lugnt men bestämt om den stora tillfredsställelse han fick genom medlemskapet i sin egen kyrka, ett samtal som ofta upprepades under åren han bodde där. Under hela den tiden fick han och hans familj ständigt uppleva vänliga handlingar, för grannarna kom verkligen att älska dem. En kväll när jag kom hem fick jag se en lastbil på hans uppfart. Jag hade hört att de tänkte flytta till en annan stat. Jag gick närmare för att se om jag kunde hjälpa till. Jag kände inte igen mannen som jag såg lasta husgeråd på lastbilen. När jag kom närmare sade han: "Hej, broder Eyring." Jag hade inte känt igen honom för han var sonen, som nu blivit äldre, som bott där, gift sig och flyttat därifrån. Och tack vare den kärlek många visat honom, var han nu döpt som medlem i kyrkan. Jag känner inte till slutet på denna berättelse, för den har inte något slut. Men jag vet att den börjar med kärlek. För det andra behöver vi vara bättre exempel på det som vi inbjuder andra att göra. I en allt dystrare värld kommer denna befallning från Frälsaren att bli ännu viktigare: "[Låt] ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen" (Matt 5:16). De flesta av oss är blygsamma nog att tro att vårt exempels lilla ljus kanske är för svagt för att märkas. Men ni och era familjer är mer iakttagna än ni kanske inser. Jag hade tillfälle i våras att närvara och tala på möten med nästan 300 präster och ledare för andra kyrkor. Jag umgicks på tu man hand med så många jag kunde. Jag frågade dem varför de lyssnat så uppmärksamt på mitt budskap, vilket var att berätta om kyrkans uppkomst, om den unge Joseph Smiths första syn och om levande profeter. I samtliga fall kom de i stort sett med samma svar. De berättade om en person, eller en familj . . . om att de känt någon av er. Det handlade ofta om en grannfamilj som varit sista dagars heliga: "Det var den finaste familj jag någonsin känt." Ofta talade de om en insats i samhället eller det allmänna gensvaret vid en katastrof när kyrkans medlemmar arbetat på ett anmärkningsvärt sätt. De personer jag träffade på dessa möten kunde ännu inte känna igen sanningen i läran, men de hade redan sett dess frukt i era liv, och därför var de redo att lyssna. De var redo att lyssna till sanningar om återställelsen, att familjer kan beseglas för evigt och att evangeliet kan förändra själva vår natur. De var redo tack vare ert föredöme. Den tredje sak som vi måste bli bättre på är att inbjuda med vittnesbörd. Kärlek och föredöme kommer att öppna vägen. Men vi måste fortfarande öppna våra munnar och bära vittne. Vi får hjälp av ett enkelt faktum. Sanning och val hör oskiljaktigt samman. Alla människor måste göra en del val för att kvalificera sig för ett vittnesbörd om andliga sanningar. Och vi allesammans måste, när vi väl känner till en andlig sanning, välja om vi vill forma våra liv efter den. Detta innebär att det finns vissa saker som vi måste göra innan vi inbjuder våra vänner att välja. Och när vi bär vittne om sanningen för dem, måste vi låta dem förstå de val som de, när de väl känner till denna sanning, måste göra. Det finns två viktiga exempel: inbjuda någon att läsa Mormons bok och inbjuda någon att gå med på att få undervisning av missionärerna. För att vi ska få veta att Mormons bok är sann måste vi läsa den och välja det som Moroni talar om: be om att få veta om den är sann. När vi har gjort detta, kan vi vittna av egen erfarenhet för våra vänner om att de kan välja detsamma och känna till samma sanning. När de vet att Mormons bok är Guds ord, står de inför ett annat val: om de ska acceptera din inbjudan att få undervisning av missionärerna. För att kunna inbjuda med vittnesbörd, behöver du veta att missionärerna är kallade att vara Guds tjänare. Du kan få detta vittnesbörd genom att välja att inbjuda missionärerna till ditt hem för att undervisa din familj eller dina vänner. Missionärerna välkomnar möjligheten. När du lyssnar på deras undervisning, som jag har gjort, kommer du att veta att de är inspirerade med en förmåga som överskrider deras ålder och utbildning. När du sedan inbjuder andra att välja att bli undervisade av missionärerna kommer du att kunna vittna om att de undervisar om sanningen och att de erbjuder de val som leder till lycka. Kanske några av oss tycker det är svårt att tro att vår kärlek är tillräcklig, eller att våra liv är tillräckligt goda föredömen, eller att vår förmåga att vittna räcker för att våra grannar ska acceptera våra invitationer. Men Herren visste att vi kanske skulle känna på det sättet. Lyssna på hans uppmuntrande ord, vilka han sade skulle stå i början av Läran och förbunden, när han gav oss vårt uppdrag: "Och den varnande rösten skall ljuda för alla människor från mina lärjungars mun, vilka jag utvalt i dessa sista dagar" (L&F 1:4). Lyssna sedan på hans beskrivning av dessa lärjungars egenskaper: "De svaga i världen skola komma fram och nedbryta de starka och mäktiga . . . " (L&F 1:19). Och därefter ­ "Så att fullheten av mitt evangelium må kungöras av de svaga och ringa till världens ändar . . . " (L&F 1:23). Och sedan ännu en gång ­ "Och när de ödmjukade sig, de måtte bliva styrkta och välsignade från höjden . . . " (L&F 1:28). Denna försäkran gavs till de första missionärerna i kyrkan och till missionärerna idag. Men den gavs även till oss alla. Vi måste ha tro på att vi kan hysa tillräcklig kärlek och att evangeliet har berört våra liv tillräckligt för att vår inbjudan till dem att välja kan höras som om den kom från Mästaren, vars inbjudan det är. Han är det fullkomliga exemplet på vad vi måste göra. Ni har känt hans kärlek och hans omsorg, även när ni inte reagerat, på samma sätt som de som ni talar med om evangeliet kanske inte reagerar. Många gånger har han inbjudit er att få undervisning av hans tjänare. Ni kanske inte känt igen detta i hemlärarnas och besökslärarinnornas besök eller i en biskops telefonsamtal, men detta var hans inbjudan till att få hjälp och undervisning. Och Herren har alltid klargjort följderna och sedan låtit oss själva välja. Hans tjänare, Lehi, undervisade sina söner om det som alltid varit gällande för oss alla: "Och nu, mina söner, önskar jag, att I viljen betrakta den store Medlaren och hörsamma hans stora bud samt troget följa hans ord och välja evigt liv i enlighet med hans helige andes vilja" (2 Nephi 2:28). Och därefter, från Jakob, denna uppmuntran att uppfylla vår skyldighet att vittna, vilket vi måste, om att valet att bli undervisad av missionärerna är sättet att gå in på vägen mot evigt liv, den största av alla Guds gåvor: "Fatten därför mod och kommen ihåg, att I ären fria att handla av eder själva; att välja vägen till evig död eller till evigt liv" (2 Nephi 10:23). Jag vittnar om att det endast är genom att acceptera och leva enligt Jesu Kristi återupprättade evangelium som vi får den frid som Herren lovat i detta liv och hoppet om evigt liv i nästa värld. Jag vittnar om att vi har fått förmånen och skyldigheten att erbjuda denna sanning och de val som leder till dessa välsignelser till vår himmelske Faders barn, vilka är våra bröder och systrar. Jesus är Kristus, han lever, och detta är hans verk. I Jesu Kristi namn, amen.