President Thomas S Monson
förste rådgivare i första presidentskapet
Låt oss alla lära av honom, tro på honom, lita på honom, följa honom, lyda honom. Genom att göra så, kan vi bli lika honom.
Det är en glädje och en förmån för mig att få stå framför er, en väldig skara prästadömsbärare, sedda och osedda. Prästadömsmötet under generalkonferenserna har alltid varit något särskilt, från min tid i aronska prästadömet och framåt. Att komma och lyssna till profetens röst och höra Guds ord
1 som det står i en av våra psalmer, är en kär välsignelse.
Vi stödjer Gordon B Hinckley som president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och som profet, siare och uppenbarare för kyrkan i vår tid. I ett brev som jag fick från en stolt far berättas om en händelse med hans då femårige son och om pojkens kärlek till kyrkans president och hans önskan att följa presidentens exempel. Så här skriver pappan:
När Christopher var fem år, gjorde han sig för det mesta själv klar för att gå till kyrkan på söndagarna. En viss söndag bestämde han sig för att ha kostym och slips, och det hade han aldrig haft tidigare. Han letade i garderoben på egen hand efter en avlagd slips och fick fram en ganska sliten, färdigknuten slips. Han fäste slipsen på sin vita skjorta och fullbordade klädseln med den lilla sjömanskavaj som i åratal hängt i pojkarnas garderob.
Han gick in i badrummet och kammade själv omsorgsfullt sitt blonda hår tills det låg perfekt. Ungefär samtidigt kom jag själv in i badrummet för att göra mig i ordning. Jag såg Christopher stråla mot sin spegelbild. Utan att ta blicken från spegeln, förkunnade han stolt: "Titta, pappa Christopher B Hinckley!" Och hans pappa insåg att pojken hade iakttagit en Herrens profet.
Våra barn är uppmärksamma. De tar till sig eviga lärdomar. De formar sin framtid. Vilket exempel är vi för dem?
För några år sedan, när vår yngste son Clark deltog i en religionskurs vid Brigham Young University, frågade läraren Clark under en lektion: "Vilket tillfälle tillsammans med din far minns du bäst av hans goda exempel?"
Läraren skrev senare till mig och berättade om det svar Clark gett i klassen. Han sade: "När jag var diakon inom aronska prästadömet, var jag och pappa på fasanjakt nära Malad i Idaho. Det var en måndag sista dagen under säsongen. Vi gick genom vida fält och tittade efter fasaner, men såg bara några få, och dem missade vi. Sedan sade pappa till mig: 'Clark, vi tar ur patronerna och ställer bössorna här i diket. Sedan kan vi knäböja och ha bön.' Jag trodde pappa skulle be om fler fasaner, men jag hade fel. Han förklarade för mig att äldste Richard L Evans var svårt sjuk och att medlemmarna i de tolvs kvorum just den måndagen klockan tolv var de än befann sig skulle knäböja och, på sätt och vis tillsammans, förenas i innerlig bön för äldste Evans. Vi tog av oss mössorna och bad."
Jag minns händelsen väl, men hade inte drömt om att en son var uppmärksam, läraktig och uppbyggde sitt eget vittnesbörd.
När vi analyserar statistiken för dem som bär aronska prästadömet som diakoner, lärare och präster, blir vi bekymrade när ett stort antal diakoner blir inaktiva och inte ordineras till lärare i rätt tid. Detsamma gäller dem som är lärare men inte ordineras till präster och särskilt de präster som aldrig får melkisedekska prästadömet. Bröder, så borde det aldrig vara. Vi har ett oerhört ansvar att leda och inspirera dessa unga män på prästadömets väg, så att ingen lavin av synd eller villfarelse hindrar deras framsteg eller tar bort dem från deras eviga mål.
Biskopar och biskopars rådgivare, vill ni åta er att studera aktivitetsnivån för varje ung man inom aronska prästadömet och göra upp en egen plan för att säkerställa var och ens framsteg och aktivitet?
En nyligen kallad biskop sade vid sitt första möte med sina rådgivare: "Aronska prästadömet är ett av våra främsta ansvar." Till sin andre rådgivare sade han: "Jag ber dig vara personligt ansvarig för att varje diakon, när han uppnår den rätta åldern, är värdig och ordineras till lärare." Till sin förste rådgivare sade han: "Vill du göra detsamma för lärarna, så att de i rätt tid är värdiga och ordineras till präster." Sedan sade han: "Själv tar jag på mig samma ansvar för att prästerna ges melkisedekska prästadömet och ordineras till äldster. Tillsammans, med Guds hjälp, kan vi klara det." Och det gjorde de.
Våra ungdomar behöver mindre kritik och fler förebilder. Ni som är rådgivande till aronska prästadömets kvorum är lärare och förebilder för de unga männen. Kan ni evangeliet? Har ni förberett lektionen? Känner ni varje pojke och ber för att få veta hur ni kan nå hans sinne och hjärta och hjälpa till att forma hans framtid?
Kom ihåg: Det räcker inte att ta för givet att när du undervisar, så lyssnar pojken på det du säger. Låt mig ge ett exempel:
I det vi kallar västra kommittérummet i kyrkans administrationsbyggnad hänger en vacker målning av konstnären Harry Anderson. Målningen föreställer Jesus som sitter på en liten stenmur med en mängd barn omkring sig, som vet att han älskar dem. Varje gång jag tittar på den tavlan, tänker jag på skriftstället "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de."2
Vid ett tillfälle hade jag gett en prästadömets välsignelse i detta rum till en liten gosse som snart skulle genomgå en större operation. Jag visade honom och hans föräldrar på målningen med Jesus och barnen. Sedan sade jag något om Frälsaren och hans aldrig svikande kärlek. Jag frågade pojken om han hade några frågor. "Ja", svarade han allvarligt, "broder Monson, hur kan en pojke få tag i en liten get med grimma till som den där på tavlan?"
Ett ögonblick var jag mållös över den oväntade frågan, litet modfälld angående min förmåga att undervisa, men sedan svarade jag: "Jesus ger dig och mig gåvor som är mycket viktigare än en get med grimma. Han ger oss en vägkarta till himlen. Hans lärdomar, hans föredöme, hans kärlek är långt större gåvor än det som världen erbjuder."
"Kom . . . och följ mig",3 sade han. Vi gör klokt i att följa honom!
Låt varje ung man som bär aronska prästadömet lära sig och leva efter Frälsarens lärdomar och förbereda sig för att ta emot melkisedekska prästadömet.
Får jag berätta för er bröder om en personlig upplevelse som kvorumpresident för lärarnas kvorum? Den medlem av biskopsrådet som hade ansvaret för oss inbjöd presidentskapet och sekreteraren till sitt hem för ledarutbildning. Han ville höra våra tankar om hur vi skulle ta hand om våra nyligen erhållna plikter. Vi gick med på det, på villkor att han bad sin hustru Nettie att bjuda oss på några av de köttpajer som hon var berömd för. Det gick han med på. Bröder, är det inte märkligt hur vi män förväntar oss att våra hustrur ska göra saker ofta utan förvarning? Det mötet blev ett av de bästa jag varit med om. Vi undervisades på vår egen nivå och inspirerades till att vaka över våra kvorummedlemmar.
Efter en härlig köttpaj, med mycket sås, bad vi biskopens rådgivare och hans fru att spela Monopol med oss. Jag är säker på att de hade annat att göra, med de gjorde villigt det vi bad om.
Jag minns inte vem som vann monopolspelet, men jag har aldrig glömt det jag lärde mig den kvällen om kyrkans styrelsesätt och om hur man leder ett prästadömskvorum.
Under de hektiska första åren av andra världskriget ville en av medlemmarna i vårt lärarkvorum, Fritz, försvara vårt land, men ville inte vänta tills han uppnått minimiåldern för militärtjänst. Han förfalskade sitt åldersbetyg och tog värvning i USA:s flotta. Han befann sig snart långt borta i Stilla havets sjöslag. Den båt han var på gick till botten med stora förluster i människoliv. Fritz överlevde och dök senare upp på vårt kvorummöte i full uniform, med förtjänsttecken på. Jag minns att jag frågade Fritz: "Har du något råd till oss?" Vi stod alla på tröskeln till att bli inkallade.
Fritz tänkte en stund och sade sedan: "Ljug aldrig om er ålder, eller om någonting annat!" Denna förkunnelse i en enda mening minns jag fortfarande.
Unga män mellan 12 och 18 år är i en ålder för förberedelse och andlig utveckling. Därför är aronska prästadömets uppgift att hjälpa varje person som är ordinerad att:
1. Omvända sig till Jesu Kristi evangelium och leva efter dess lärdomar
2. Ära sina prästadömskallelser och fullgöra sitt prästadömsämbetes plikter
3. Tjäna meningsfullt
4. Förbereda sig för att ta emot melkisedekska prästadömet och templets förordningar
5. Bestämma sig för, förbereda sig för och utföra en hedervärd heltidsmission
6. Förbereda sig för att bli en värdig make och far.4
Över hela världen verkar en stor missionärsarmé, som går omkring och gör gott, som Frälsaren gjorde. Missionärer undervisar om sanningen. De skingrar mörkret. De sprider glädje. De för dyrbara själar till Kristus.
Den där speciella dagen när en missionskallelse tas emot, samlas föräldrar, syskon, far- och morföräldrar kring den blivande missionären och ser hur nervös han är när han försiktigt öppnar brevet med kallelsen. Det blir tyst, och sedan tillkännager han vart Herrens profet sänder honom att verka. Känslorna ligger strax under ytan. Tårarna kommer lätt, och familjen gläds åt kärleksband och Guds godhet.
Heltidsmissionärerna, och alla andra som är engagerade i Herrens verk, har följt hans kallelse. Vi går Herrens ärenden. Vi ska lyckas i det ansvar som gavs av Mormon att förkunna Guds ord bland hans folk. Mormon skrev: "Se, jag är en Jesu Kristi, Guds Sons lärjunge. Jag har av honom blivit kallad att predika hans ord ibland hans folk, på det de må hava evigt liv."5
År 1926 sammankallade president Fred Tadje, president för tysk-österrikiska missionen, en missionskonferens som skulle avhållas i Dresden i augusti. Missionärerna skulle gå till fots till denna konferens från de platser där de verkade, utan penningpung eller ränsel, förutom att de måste ha med sig en liten penningsumma för att inte bli arresterade som luffare.
Äldste Alfred Lippold och hans kamrat, äldste Parker Thomas, tog den norra vägen. Någonstans utefter vägen kom de två till ett hus där de mötte en kvinna och hennes åtta barn. Hon berättade för äldsterna att hennes man lämnat henne och barnen, och att de nu var utan pengar. Efter att ha bett dem stiga in, sade hon: "Om ni färdas utan penningpung och ränsel, måste ni vara hungriga. Sitt ner." Hon gav dem var sin stor brödskiva med plommonsylt på. Missionärerna välsignade "frukosten" och bad i bordsbönen Herren att ge denna kvinna vad hon behövde.
Sedan gick missionärerna. Efter att de gått omkring en och en halv kilometer sade äldste Thomas: "Jag måste gå tillbaka", vilket han gjorde utan förklaring.
När han kom tillbaka frågade äldste Lippold: "Varför gick du tillbaka?"
Äldste Thomas förklarade: "I vår bön bad vi att kvinnan skulle få vad hon behövde. Jag hade vad hon behövde en tjugodollarsedel. Den låg i min ficka, och jag gick tillbaka för att ge den till henne. Den skulle ha bränt hål i fickan."
För trettio år sedan hade jag ansvaret för en stor del av arbetet på Söderhavsöarna. En broder som hette J Vernon Monson kallades tillsammans med sin hustru att fara till det avlägsna Rarotonga på Cooköarna för att verka där som distriktspresident.
Senare rapporterade han till mig i ett brev: "Vi är mycket tacksamma för de framsteg som gjorts, och jag vill särskilt nämna den goodwill och den goda relation som utvecklats mellan representanter för samhället och affärsetablissemanget och oss och kyrkan.
Det är en sak som i första hand gjort att vi är så väl sedda", skrev han. "Det är att vi lät min brorson med hustru, herr och fru Odeen Manning, utföra ett enastående tjänande här på Cooköarna. Dr Manning är ögonläkare, och jag skrev till honom och föreslog hur han kunde tjäna folket på Rarotonga. Jag föreslog följande: 1. Ingen betalning 2. Han måste betala sina egna omkostnader 3. Han skulle överlämna sin praktik till de andra läkarna under de tre månader som han skulle vara borta 4. Vi skulle stå för mat och logi under tiden i Rarotonga; samt 5. Han skulle ta med egna kirurgiska instrument, eftersom sådana inte fanns på Rarotonga."
Broder Vernon Monsons brev till mig fortsätter: "Paret Mannings svar kom med flygpost och innehöll två ord: 'Erbjudandet antaget.' Förberedelserna började, myndigheterna på Cooköarna utsåg kompetenta läkare att assistera doktor Manning och lära sig av honom. Allt som allt undersöktes 284 patienter, och de flesta fick glasögon utprovade. Femtiotre patienter fick genomgå större ögonoperationer, till exempel för starr.
Hela tremånadersprogrammet var underbart och högst hjärtvärmande. Vi blev i sanning välsignade. Det lyfte upp de heliga som fick en förnyad stolthet över att vara medlemmar av en kyrka som hjälpte dessa öar med läkarvård." Så avslutades brevet.
Åratal senare var min hustru och jag gäster på en av BYU ordnad kryssning till det heliga landet. En kväll medan vi satt på däck, vände sig den man som satt närmast mig mot mig, och sade: "Äldste Monson, jag heter Odeen Manning och är från Woodland Hills i Kalifornien. Jag är ögonläkare till yrket och var på en kort medicinsk mission i Rarotonga när min morbror och moster verkade där."
Jag sade att jag kände till hans uppoffring och tjänande. Jag frågade doktor Manning: "Vill du berätta för mig hur det känns när du tänker på den här upplevelsen?
Han blev rörd och sade: "Det var den mest andligt givande upplevelsen i mitt liv."
Jag tror att det var mer än en tillfällighet att min hustru och jag var på den där kryssningen just då, just där på däck, och satt bredvid en man vi aldrig tidigare träffat. Himlen var nära då doktor Manning och jag omfamnade varandra och jag uttryckte mitt tack för hans tjänande inte bara för de blinda som nu kunde se utan också mitt tack till vår Herre och Frälsare som förkunnade: "Stora äro Herrens löften till dem som äro på öarna i havet."6
Om honom som befriade oss alla från oändlig död, ja, Jesus Kristus, vittnar jag att han är en sanningslärare men han är mer än en lärare. Han är exemplet på ett fullkomligt liv men han är mer än ett exempel. Han är den store Läkaren men han är mer än en läkare. Han som räddat mänsklighetens "förlorade skara" är världens bokstavlige Frälsare, Guds Son, Fridsfursten, Israels Helige, ja, den uppståndne Herren som förkunnade: "Jag är den förste och den siste. Jag är den som lever. Jag är den som blev slaktad. Jag är eder förespråkare hos Fadern."7
Mina kära bröder, låt oss alla:
Lära av honom
Tro på honom
Lita på honom
Följa honom
Lyda honom.
Genom att göra så, kan vi bli lika honom. Om denna sanning bär jag högtidligt vittnesbörd, i Jesu Kristi namn, amen.
SLUTNOTER
1. Joseph S Murdock (18221899), "Kom, lyssna till profetens röst", Psalmer, nr 9.
2. Mark 10:14.
3. Luk 18:22.
4. Se Aronska prästadömets ledarskap handbok, 1991, s 6.
5. 3 Ne 5:13.
6. 2 Ne 10:21.
7. L&F 110:4.
Previous
