Håller vi takten? Äldste M Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum Varje råd . . . bör tillsammans arbeta fram sätt att mer effektivt kunna förbereda våra medlemmar . . . att få alla välsignelser i kyrkan och . . . templet. Vid vår senaste generalkonferens gjorde president Gordon B Hinckley det historiska tillkännagivandet att 30 eller fler mindre tempel kommer att byggas runt om i världen. Det första av dessa mindre tempel invigdes i somras i Monticello, Utah. Som ni vet är det president Hinckleys bestämda mål att ha minst 100 tempel i verksamhet i slutet av detta århundrade. Med den kännedom jag har om president Hinckley, vet jag att målet kommer att nås och kanske även överträffas! President Hinckley har kallat denna extraordinära ansträngning att bygga tempel "ett väldigt företag. Ingenting som ens kan liknas vid detta har någonsin prövats tidigare".1 Ända sedan detta häpnadsväckande tillkännagivande, har jag tänkt på vilket förtroende Herren och hans profet har för er och mig. Vilket stort ansvar som nu åvilar oss alla att förbereda oss och andra att bli värdiga välsignelserna i dessa heliga tempel. Bröderna har länge varit medvetna om att många av våra medlemmar bor i områden i världen som ligger ganska långt från närmaste tempel. Deras hjärtan är uppriktiga, de har stor tro angående kyrkans uppgift, och de älskar Herren och vill göra hans vilja. Vilken välsignelse dessa vackra tempel blir för dessa hängivna heliga. Åter citerar jag president Hinckley: "Om templets förordningar är en väsentlig del av evangeliet, och jag betygar att de är det, så måste vi tillhandahålla möjligheter att utföra dem . . . Tempelförordningarna blir höjdpunkten på de välsignelser som kyrkan har att erbjuda."2 Det finns en känsla av skyndsamhet i detta arbete som motiverar oss att utsträcka templets välsignelser till så många som möjligt av vår himmelske Faders barn. Jag blev mycket gripen av något som president Wilford Woodruff fick uppleva när han fick besök av profeten Joseph Smith en tid efter det att profeten lidit martyrdöden. Enligt president Woodruffs egen uppteckning: "Joseph Smith kom till mig och talade till mig. Han sade att han inte kunde stanna och prata med mig för han hade bråttom. Näste man jag träffade var Joseph Smiths far. Han kunde inte prata med mig för han hade bråttom. Jag träffade ett halvt dussin bröder som haft höga ämbeten på jorden, men ingen av dem kunde stanna och prata med mig för de hade bråttom. Jag var mycket förvånad. Lite senare såg jag profeten igen och jag fick förmånen att ställa en fråga till honom. 'Nu', sade jag, 'vill jag veta varför ni har så bråttom. Jag har haft bråttom i hela mitt liv, men jag trodde att min brådska skulle vara över när jag kom till himmelriket, om jag någonsin gör det.' Joseph sade: 'Det ska jag säga dig, broder Woodruff, att varje tidshushållning, som haft prästadömet på jorden och gått in i celestiala riket, har haft en viss mängd arbete att utföra som förberedelse för att komma till jorden med Frälsaren, när han kommer för att regera på jorden. Varje tidshushållning har haft rikligt med tid till detta arbete. Det har inte vi. Vi är den sista tidshushållningen, och det är så mycket arbete som måste göras att vi måste skynda oss att utföra det.' Naturligtvis var detta tillfredsställande", avslutade president Woodruff, "men det var en ny lära för mig."3 Andra sista dagars profeter har motiverats på liknande sätt att förmå oss att snabbare genomföra det viktiga arbetet i denna sista stora tidshushållning. President David O McKay uppmuntrade varje medlem att vara missionär.4 President Spencer W Kimball manade oss att ta längre steg.5 President Howard W Hunter påstod bestämt: "Vi befinner oss vid en tidpunkt i världens historia och kyrkans tillväxt då vi måste tänka mer på heliga ting och handla mer så som Frälsaren förväntar att hans lärjungar ska handla."6 Och nu ber president Gordon B Hinckley oss att "fortsätta", göra bättre, göra mer. Han sade: "Vi har så mycket arbete att uträtta, ni och jag. Låt oss kavla upp ärmarna och kasta oss in i arbetet med ny beslutsamhet och sätta vår tillit till Herren . . . Vi kan göra det om vi är bedjande och trofasta."7 Det är tydligt att Herrens kraft rör vid kyrkans ledare, driver på dem med samma känsla av skyndsamhet som tycktes motivera Joseph Smith i Wilford Woodruffs syn. President Hinckley gör allt han kan för att påskynda arbetet. Han reser runt i världen i en utsträckning som ingen tidigare gjort för att stärka och uppbygga de heliga och mana dem att sträva uppåt och framåt. Han har gjort sig tillgänglig för världens medier för att sprida budskapet om återställelsen till en så bred publik som möjligt. Och han övervakar denna epok i historien då det byggs flest tempel, i ett försök att påskynda vår förmåga att uträtta den överväldigande mängd arbete som vi fått i uppdrag att slutföra i denna tidshushållning. Vår president står i spetsen med sin dynamiska kraft och visar vägen. Frågan vi alla måste ställa oss är: "Håller vi samma takt som han?" Var och en av oss måste vara beredd att svara på denna fråga. Jag kan försäkra er om att detta är ett ämne som diskuterats åtskilliga gånger i de tolv apostlarnas kvorum. Jag hoppas att detta också är fallet på varje rådsmöte i alla kyrkans församlingar och stavar. Detta är inte tiden för avkoppling eller för att gå på tomgång i era kallelser. Varje råd i kyrkan bör tillsammans arbeta fram sätt att mer effektivt kunna förbereda våra medlemmar, så att de blir värdiga att få alla välsignelser i kyrkan, och särskilt templets välsignelser. Vi närmar oss raskt en tid när antalet tempel i verksamhet över hela världen kommer att vara dubbelt så stort som det var för bara fyra år sedan. Nu är tiden inne att fråga er, stavspresidenter och biskopar, vad gör era stavs- och församlingsråd för att fylla dessa tempel med värdiga medlemmar och tillräckligt hängivna tempeltjänare? Fungerar era prästadömskvorum så effektivt de kan? Är hemlärare och besökslärarinnor engagerade i att hjälpa de familjer som de tilldelats? Är era biorganisationer aktiva i att bygga upp tro och vittnesbörd? Syftar aktiviteterna i er stav och församling till att stärka familjen och varje medlem? Samordnar ni omsorgsfullt proselyteringsarbetet med stavs- och heltidsmissionärerna? Hjälper ni dem att finna, undervisa och döpa många fler människor? Är era råd angelägna om att hjälpa varje nyomvänd och mindre aktiv medlem att få full gemenskap och bli helt och hållet förankrad i kyrkans lärosatser? Bröder och systrar, det är mycket vi ska göra för att fullborda det arbete som Herren tilldelat oss i denna tidshushållning. Vi måste koncentrera vårt arbete och vi måste arbeta på ett skickligare sätt, om vi ska genomföra vår uppgift att förbereda alla kyrkans medlemmar så att de kan erhålla templets välsignelser. Ledare i kyrkan, både män och kvinnor, kan och måste utvidga sitt inflytandes räckvidd och kraft. Vi måste vara visa nog att beskydda och undervisa våra egna familjer först, och sedan till fullo utnyttja det inspirerade systemet att hålla råd i kyrkan för att uppnå större framgångar i det arbete som vår himmelske Fader ålagt oss att göra, inom den tidsram han gett oss. Ta till exempel den avgörande roll som ett församlingsråd spelar i att föra in varje nyomvänd i gemenskapen och aktivera dem som är mindre aktiva. Som varje medlem nu känner till är första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum mycket angelägna om varje ny medlems och mindre aktiv medlems välbefinnande. Inget församlings- eller grensråd skulle låta en nyomvänd känna sig osäker i sitt nyvalda medlemskap i kyrkan. Och ändå är det fortfarande alltför många av dem som inte känner sig varmt välkomna. Nyligen skrev en ny medlem till mig: "Ibland känner jag det som att det var ett misstag att låta döpa mig. Jag vet att denna kyrka är sann, och jag har ett starkt vittnesbörd, men jag undrar ändå . . . När jag undersökte kyrkan hade alltid hela min församling tid för mig och de ville alltid prata med mig och alltid hjälpa mig . . . Efter mitt dop är det som om de inte ens märker om jag kommer till kyrkan eller ej. Jag hör nästan aldrig av någon . . . Jag kan inte förstå varför medlemmarna i min församling har glömt bort mig. Jag känner mig så ensam och förvirrad . . . Jag kan inte tala med min biskop eftersom . . . vi har ingen nära kontakt. Han kom inte ens ihåg mig när jag kom tillbaka till kyrkan. Snälla, hjälp mig om du kan." Bröder och systrar, även om det gjorts underbara framsteg, har tiden kommit när vi måste mobilisera alla resurser för att ta hand om varje omvänd och välsigna många fler av vår himmelske Faders barn. Detta görs bäst när församlingsrådets medlemmar förstår att varje organisation gör sin del för att se till att nya medlemmar har vänner, har en uppgift och får näring genom Guds goda ord. Varje själ är mycket dyrbar för vår himmelske Fader. Vi får aldrig glömma att genom försoningen betalade Herren Jesus Kristus ett högt pris för återlösningen av var och en av oss. Hans lidande får inte vara förgäves på grund av att vi låter bli att ge näring och undervisa dem som strävar efter att bli aktiva i kyrkan. Ni systrar kan hjälpa till att bygga upp personliga vittnesbörd hos alla kvinnor, unga kvinnor och barn i församlingen. Hur tacksamma är vi inte för er kraft. Systrar, tala på era rådsmöten om hur ni kan älska, stödja och undervisa varandra om evangeliets härliga välsignelser och löften. Hur underbart skulle det inte vara om varje kvinna i världen förstod det verkliga ändamålet med sitt liv, såsom det uttrycks i Unga kvinnors tema. Ni känner till orden: "Vi är döttrar till en himmelsk Fader som älskar oss och vi älskar honom. Vi skall 'stå såsom vittnen om Gud under alla tider och i allting och överallt' . . . medan vi strävar att efterleva Unga kvinnors värderingar vilka är tro, gudomlig natur, personligt värde, kunskap, valfrihet och ansvarighet, goda gärningar samt redbarhet."8 Att lära sig dessa värderingar och handla i enlighet med dem kommer att rädda och välsigna både unga och äldre kvinnor. Ni medlemmar i biskopsrådet och Unga mäns presidentskap, bli vän med varje ung man och hjälp honom bli värdig att ordineras till rätt prästadöme vid rätt ålder. Detta är en viktig del av ert arbete, och ett arbete för alla medlemmarna i församlingsrådet. Varje pojke som börjar som diakon i aronska prästadömet bör kunna ordineras till äldste och bli inbjuden att gå på heltidsmission. Melkisedekska prästadömets kvorum är ansvariga för den andliga och timliga välfärden hos alla män och deras familjer. Mycket av det arbete bland familjerna i församlingen som för närvarande sköts av biskopsrådets medlemmar skulle lämpligen kunna utföras av männen i melkisedekska prästadömet om en ordentlig diskussion fördes och samordning skedde på rådsmötena. Stavspresidenter och biskopar, om era rådsmöten inte är fokuserade och inte fungerar på denna högre nivå av andlig kraft och ledning, då ber vi er göra allt ni kan för att se till att de förstår hur de kan kombinera alla sina resurser för att andligen förbereda ert folk. På samma sätt behöver vi som enskilda och familjer rådgöra tillsammans för att omsorgsfullt granska oss själva, vår egen och familjens förpliktelse mot Jesu Kristi evangelium. Denna granskning är särskilt viktig för dem av oss som ingått förbund om helgelse och offer i Herrens hus. Vi behöver fråga oss: Är vi exempel på kristen dygd och trofasthet till evangeliet i våra liv och i våra hem? Visar vi omtanke om våra vänner som är inaktiva eller inte medlemmar i kyrkan, vår familj och våra grannar? Bär vi modigt våra vittnesbörd? Jag känner till kraften från inspirerade män och kvinnor som tillsammans strävar efter att stärka familjer och enskilda medlemmar i kyrkan. Vi ber er till fullo utnyttja era förenade förmågor att vara till välsignelse för varje person ­ man eller kvinna, tonåring eller barn, medlem eller icke medlem ­ som bor inom församlingens gränser. Bröder och systrar, låt oss förena oss som aldrig förr i att göra vår del, enskilt och gemensamt, för att förbereda vårt folk att erhålla de välsignelser som endast kan ges i Herrens hus. Detta är vår tid, bröder och systrar. Detta är en tid som förutsetts av heliga profeter sedan världens begynnelse. Detta är tidernas fullhets utdelning, när de slutliga scenerna i denna världens historia kommer att spelas upp. Våra sista dagars profeter, från Joseph Smith till Gordon B Hinckley, har gjort oss uppmärksamma på den allvarliga skyldighet vi har att göra förberedelser inför "Herrens stora och fruktansvärda dag".9 Den dagen kommer ständigt närmare, och det finns fortfarande mycket att göra. Vi måste vara beredda att hålla samma takt som våra ledare, förlänga våra steg när de förlänger sina. Kanske behöver vi som aldrig förr fokusera våra ansträngningar på sådana saker som har störst betydelse och inte lägga ner tid på sådant som inte rör oss så mycket och är av föga betydelse. Profeten Joseph Smith sade: "Bröder, skola vi icke fortsätta i denna stora sak! Gån framåt och ej tillbaka! Mod bröder! Framåt, framåt till seger! Edra hjärtan fröjde sig och vare övermåttan glada! . . . Se, Herrens stora dag är nära . . . Låtom oss . . . såsom en kyrka, såsom ett folk och såsom Sista Dagars Heliga offra ett offer åt Herren i rättfärdighet, och låtom oss i hans heliga tempel . . . framlägga en bok innehållande sådana anteckningar om de döda, som kunna vara värdiga att mottagas."10 Jag ber att vi må förena oss, bröder och systrar, och göra vår del för att förbereda varje familj, vuxen, ungdom och barn att till sist bli värdig att erhålla varje tempelvälsignelse som evangeliet ger. Jag bär vittne om att Herren Jesus Kristus lever. Det är genom honom som dessa eviga tempelförordningar kommer till de trofasta medlemmarna i kyrkan. Må Herren välsigna oss med önskan, visdomen och engagemanget att entusiastiskt föra detta stora verk framåt i våra familjer och i kyrkan, ber jag ödmjukt i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. "Nya tempel ger evangeliets högsta välsignelser", Nordstjärnan, jul 1998, s 91. 2. Ibid. 3. Discourses of Wilford Woodruff (1946), s 288­289. 4. I Conference Report, apr 1959, 122. 5. The Teachings of Spencer W Kimball (1982), s 174­175. 6. Nordstjärnan, jan 1995, s 87. 7. Nordstjärnan, jul 1995, s 89­90. 8. Unga kvinnors handbok, s 3. 9. Malaki 4:5. 10. L&F 128:22, 24.