Möjligheternas tid Biskop H David Burton presiderande biskop Det är en tid att sträcka ut handen och påverka någons liv; en tid att bestämma sig för att hålla sabbatsdagen helig och en tid att hjälpa till att hålla lamporna i våra tempel brinnande. På ett sakramentsmöte nyligen föreslog en ung dam att ett bra tal borde börja med något smakfullt humoristiskt eller en överdriven lögn. Min förmåga att uttrycka något humoristiskt är bokstavligen obefintlig, men jag kan med djup uppriktighet säga att jag känner mig fullkomligt lugn och obesvärad när jag står här i talarstolen. När det hundrafemtioårsjubileum vi nyligen firade var över, gjorde vår älskade profet oss på nytt uppmärksamma när han sade: "Tiden har nu kommit då vi ska vända oss om och se framåt. Detta är en tid med tusentals möjligheter. Vi kan ta tag i dem och gå framåt. Vilken underbar tid är inte detta för var och en av oss att göra sin lilla del i att föra Herrens verk framåt mot dess härliga slutmål" (Gordon B Hinckley, Nordstjärnan, jan 1998, s 69). Vi ställs alla inför svårigheter i våra dagliga liv. Men i svårigheterna ligger också några av våra största möjligheter. När vi inser och handlar efter våra möjligheter, följer utveckling, lycka och andlig tillväxt. Vi behöver engageras i att föra Herrens verk framåt. Även om vi har oändligt många tillfällen till detta, vill jag ändå föreslå några få. Om och om igen har vi blivit påminda från denna talarstol om att iaktta sabbatsdagen till fullo. Om vi inte håller sabbatsdagen helig, har vi idag ett underbart tillfälle att bestämma oss för att ta vara på möjligheten, att få de utlovade välsignelser som kommer av att iaktta sabbatsdagen. Många tycker att orden "sabbatsdag" och "fridag" är synonymer. En vän som sköter flera små detaljaffärer i samhällen med övervägande sista dagars heliga, berättar för mig att han kan säga precis när söndagens möten är slut, eftersom antalet kunder ökar dramatiskt. Avkoppling i alla dess former har blivit det väsentliga på sabbatsdagen. När syster Burton och jag var nygifta bodde vi i den sydöstra delen av Saltsjödalen. Då och då, när vi handlade mat i en liten kvartersbutik, såg vi president och syster Joseph Fielding Smith, som också gjorde sina inköp i samma affär. Efter att ha sett dem flera gånger tog jag slutligen mod till mig och frågade president Smith varför han åkte hela vägen från centrum, förbi ett dussin speceriaffärer, för att handla i just denna butik. Han såg på mig över glasögonen och svarade med eftertryck: "Min gosse! (Han fick omedelbart min uppmärksamhet.) Syster Smith och jag stöder företag som håller sabbatsdagen helig." Att hysa vördnad för sabbatsdagen är inget nytt råd. Vi uppmanas bara idag att göra vad tidigare generationer uppmanats till av profeterna på sin tid och som på nytt bekräftats otaliga gånger av profeterna i våra dagar. Skrifterna i de sista dagarna innehåller följande förmaning: "På det att du må hålla dig mera fullkomligt obefläckad av världen skall du gå till bönehuset och offra dina sakrament på min heliga dag. Ty detta är visserligen en dag, åtskild åt dig till att vila från ditt arbete och ägna den Allrahögste din andakt" (L&F 59:9­10). Jag vet att det är svårt, särskilt för våra ungdomar, att välja att iaktta sabbaten när idrottsklubbar, som de så gärna vill tillhöra, regelbundet förlägger sina matcher till söndagen. Jag vet dessutom att det kan verka som en bagatell för många, som bara behöver några få saker på sabbaten, att stanna till vid en närbutik och handla på söndagen. Men jag vet också att iakttagandet av sabbatsdagen är ett av de viktigaste bud vi kan följa i våra förberedelser att motta Andens maningar. Detta är möjligheternas tid för familjer att leva rättfärdigt och bli räknade bland de trofasta som lyder det fjärde stora budet: "Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och utföra alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat" (2 Mos 20:8­10). För några år sedan svarade president Hinckley på en kommentar om antalet tempelinvigningar eller återinvigningar som han deltagit i under sin ämbetstid som generalauktoritet. Han sade att det var hans önskan att få fortsätta inviga tempel, åtminstone tills vi har 100 tempel i verksamhet. När jag hörde detta uttalande, kunde jag inte låta bli att använda mig av lite enkel matematik och insåg att summan av antalet tempel som var i bruk och summan av de planerade tempel som då höll på att ritas eller byggas var långt under 100. Eftersom det är presiderande biskopsrådet som har ansvaret att övervaka uppförandet av templen när de annonserats, minns jag att jag med stort eftertryck sade till profeten: "President Hinckley, jag ber att Herren ska välsigna dig med ett långt liv." Jag insåg inte då att vår profet, kanske redan på den tiden, blev manad från himlarna att begrunda hur värdiga sista dagars heliga familjer kunde ges fler möjligheter att ta del av de välsignelser som hör samman med dyrkan i ett tempel. Jag grät och gladdes liksom ni på generalkonferensen i april när vi hörde president Hinckley säga: "Under de gångna månaderna har vi rest vida kring bland kyrkans medlemmar. Jag har träffat många som har mycket lite av denna världens goda. Men de har i sina hjärtan en starkt brinnande tro på detta den sista tidens verk. De älskar kyrkan . . . De älskar Herren och vill göra hans vilja. De betalar sitt tionde, hur blygsamt det än är. De gör oerhörda uppoffringar för att besöka templen. De färdas dagar i sträck i billiga bussar och gamla båtar. De sparar sina pengar och klarar sig utan, för att göra detta möjligt. De behöver tempel i sin närhet . . . Följaktligen tar jag detta tillfälle att för hela kyrkan tillkännage ett program att uppföra ungefär 30 mindre tempel omedelbart . . . Detta blir utöver de sjutton byggnader som nu är under uppförande . . . Det blir totalt 47 nya tempel utöver de 51 som nu är i drift. Jag tror det är bäst att vi bygger två till så att det blir jämnt 100 vid sekelskiftet" (Nordstjärnan, jul 1998, s 90­91). I början av denna tidshushållning välsignades våra förfäder med möjligheten att offra väldigt mycket för att bygga tempel. De offrade generöst av sina små ekonomiska medel liksom frukterna av fysiskt arbete. När tempel färdigställdes i Kirtland och senare i Nauvoo gjorde de heliga stora uppoffringar. De välsignades för sitt gensvar. Efter de heligas utvandring till Klippiga bergen, började det finnas tempel på flera platser i Västern. Varje tempelprojekt representerade stora uppoffringar. Gudomligt utlovade välsignelser väntade dem som gjorde sig disponibla för möjligheten att vara med om att bygga tempel. Den möjligheternas tid som väntar oss idag i fråga om tempelarbete är annorlunda än den tidigare. Vi förväntas inte slå i spik, hugga sten, såga timmer, gjuta betong eller fysiskt delta i uppförandet av tempel. Vi har emellertid fått den enastående möjligheten att trofast betala vårt tionde, så att tempelbyggandet och Herrens verk kan gå framåt. Vi är också uppmanade att vara värdiga att uppoffra oss själva i arbetet med att erbjuda heliga frälsande förordningar till dem som har gått före oss. Enkelt uttryckt är sista dagars heligas familjers stora ansvar att se till att lamporna i våra tempel brinner från tidig morgon till sena kvällen. Kanske skulle vi kunna skapa behovet av att ha dem tända hela natten, som de för närvarande är vid veckosluten i flera tempel. För några år sedan använde ett större kommunikationsföretag denna mening i sin annonsering: "Räck ut handen och berör någon." President Hinckley har påmint oss, upprepade gånger, om de många tillfällen vi har att räcka ut handen och beröra någon. När han talade om dem som nyligen blivit medlemmar i kyrkan, beskrev han behovet av att vi räcker ut vår hand och låter dem känna vår kärlek och vänskap; ger dem som dragit sig undan lite uppmuntran, villkorslös kärlek och fullt mått av förlåtelse om det behövs; ger våra grannar, arbetskamrater och vänner som inte har vår tro, välsignelsen av den Helige Andens inflytande tack vare våra ord och handlingar. På ett utbildningsmöte nyligen för stavs- och församlingsråd, vilket ingick som en del i en stavskonferens jag deltog i, inriktades de väl förberedda framförandena på möjligheterna att tänka "inklusive" i stället för "exklusive" när vi räcker ut handen och kontaktar de nya och de mindre aktiva medlemmarna, liksom de som inte är medlemmar i vår kyrka. Syster Laura Chipman, president för Unga kvinnor i en stav, föreslog fem "I:n" som hjälper oss bli mer "inklusiva" i vår strävan att nå ut. De är: 1. Iaktta dig själv ­ Förmedlar vi oavsiktligen en utestängande attityd? 2. Identifiera ­ Känner vi de nydöpta, de mindre aktiva eller dem som inte är medlemmar, i våra bostadsområden och samhällen? 3. Individualisera ­ Försöker vi ta reda på vilka intressen, talanger och förmågor de har som vi vill vänskapskontakta? 4. Inbjud ­ Inbegriper vi grannar och vänner i våra aktiviteter? 5. Involvera ­ Hur kan vi ta tillvara färdigheter, talanger och förmågor hos dem som vi önskar "inkludera"? Jag var nyligen med på begravningen av en av mina vänner från pojkåren. Denne broder var handikappad från födseln. Han kunde förstå ganska bra, men han kunde varken läsa eller skriva. Hans tal var begränsat till några ytterst få förståeliga ord, jämte en alldeles egen vokabulär. Några i vår grupp kunde känna igen några ord som han sade. Men vi kunde vanligtvis förstå av hans tonfall om han uttryckte sina bekymmer eller sin stora förmåga att visa kärlek. Lynn tillbringade en stor del av sin ungdomstid på en specialskola borta från hemmet och tillbringade somrarna och många lov hemma hos sin familj. Under de senaste sjutton åren bodde Lynn, som överlevde hela sin familj, på ett vårdhem, där hans många behov bäst kunde tillgodoses. När Lynn dog ordnade en av hans närmaste vänner en begravning som hölls i det möteshus vi gick till som pojkar. Med vid begravningen var hans kära vänner och personalen på vårdhemmet, några församlingsmedlemmar som mindes honom sedan många år tillbaka och omkring ett dussin barndomsvänner och deras familjer. Flera bröder som haft nära kontakt med Lynn under hans långa, ofta ensamma tid på vårdhemmet, höll kärleksfulla tal. Alla våra minnen uppfriskades under mötets gång. En vän mindes att vid ett tillfälle inbjöd vår söndagsskollärare oss att bära våra vittnesbörd i klassen. När han i tur och ordning uppmanade oss, hoppade han över Lynn, kanske trodde han att Lynn inte skulle kunna säga något som vi förstod. Med all den rättmätiga indignation som Lynn kunde uppbjuda, lät han läraren förstå att han förväntade sig en möjlighet att uttrycka sig. Även om vi inte förstod mycket av det han sade, kände vi hans kärlek och djupet hos en stor ande som så tragiskt var instängd i en kropp som inte fungerade till fullo. Anden var mycket stark under den lektionen! När personalen och hans goda vänner från vårdhemmet uttryckte sin villkorslösa kärlek till Lynn, framgick det mycket tydligt att han, på sitt enkla sätt, hade räckt ut handen och rört vid deras liv. Under begravningens gång stod det klart att minst tre av våra barndomsvänner och deras familjer hade räckt ut handen för att hjälpa Lynn, bland annat genom regelbundna besök, långa bilturer och inbjudningar till middagar vid speciella tillfällen och födelsedagskalas. När berättelserna och hågkomsterna hade framförts, insåg vi alla att vår fysiskt drabbade, kärleksfulla, änglalika vän hade gett oss, och de familjer som med sin underbara medkänsla så ofta visat sin kärlek, mycket mer av verkligt värde än han själv någonsin fått. Ja, idag är det verkligen de många möjligheternas tid. Det är en tid att sträcka ut handen och påverka någons liv; en tid att bestämma sig för att hålla sabbatsdagen helig och en tid att hjälpa till att hålla lamporna i våra tempel brinnande, för att bara nämna några möjligheter. Jag vittnar om en levande Fader i himmelen och hans Son, vår Frälsare och Återlösare, som älskar oss villkorslöst och som är angelägna om att vi ska ta tillfällena som de gett oss. Jag erkänner och uttrycker min kärlek till vår käre profet som, med stor hängivenhet, håller upp vår fana med mod och majestät. I Jesu Kristi namn, amen.